I en bok

Ord, vad äro ord i världens nöd?

Stenar äro orden, Det är bröd,

bröd och broderskap all världen saknar.

Är du vaken, då är saken klar:

Allas broder delar med envar.

Sover du - det är på tid du vaknar!

(1924)

H Blomberg:

:

Tidningskvarteret

Innan morgonbullret vaknat, innan gatan stigit upp,

leva hjärnorna i Drakarnas kvarter.

Alla kyrkotuppar sova, det är bara Klaras tupp

som är vaken och som gal om det som sker.

Över hav och kontinent strömma bud om allt som hänt,

genom rymd och svarta kablar gå de fram,

och de forma sig till jord för att bida på ditt bord

såsom Utlandsnytt och Nattens telegram.

Är det hungersnöd i Kina? Är det markfall i Berlin?

Vad har hänt i San Fransisco och Paris?

Nattens röster gjutas samman i en rasslande maskin,

dagens mening ligger klappad som matris.

Och de känslor du och jag skola hysa nästa dag -

kanske läsas de just nu i revider

eller strömma fall i fall såsom bitar av metall

emot dubbeldäckarns vinkelhake ner.

I den gryningsgråa timmen skälver golv och fundament

under jättelika pressars rotation.

Mellan svindlande cylindrar ilar pappersbanan spänt

och blir svart av världens sista sensation.

Och i packor utan slut exemplaren spottas ut

för att flyga såsom duvor till vart hus.

Och det blad som du slår opp vid din frukostkaffekopp - 

ur dess svärta stiger världens hela brus.

H Blomberg:

:

Aeroplanet

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

i morgonrymd med orgelstarka toner!

Stig glimmande i fågelvida ringar,

mitt flygskepp, under glada explosioner!

Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,

ett fältrop för jag och en sång att sjunga,

det är en sång till mänskoandens ära,

vars ord jag över blodig värld vill slunga.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

från jorden, att jag klarare må se den,

följ med, du sol, som mördarnatt betvingar

och siar sabbatsdag, på segelleden!

Nu spela vindarna i spända stagen,

nu blixtra roder, ratt och karborator

och solen virvlar i propellerslagen

och djupt i djupet sjunka stadens gator.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

konungsligt i den silverklara eter,

tills glimmande i fågelvisa ringar

I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,

mitt land, mitt stora land, i morgontimman,

och glorielikt på dina sjöar vilar

den alabastervita, lätta dimman.

I djupet under mina vingar skrider

du skönt förbi med slätter, berg och ängar

och aeroplanet som en stråke glider

på dina sommarfloders blåa strängar.

Som mastodonter med granitbergsbogar

och strida fällar, glimmande av daggen,

tungt vila dina tiomilaskogar 

med klara tjärnar lysande i raggen.

Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer

vid vida vikar och små åars krökar

och festligt vaja i det ljusa väder

som långa vimplar dina skorstensrökar.

Som snabba skyttlar genom vattenväven

och akterstrimma som en tråd av siden

gå dina båtar fram med skum om stäven

och dräktiga som kor av gods och smiden.

Se, tåg gå brådskande som trägna myror

med strån till dina spridda samhällsstackar,

kraftledningar stå strängade som lyror

på dina höjders ödmjukt böjda nackar.

Igenom motorns brakande orkester,

mitt land, din brusande koral jag fångar;

det är en hymn om hårda arbetsfester

som väller fram i manligt starka gångar!

Hör borren klinga nordast ifrån fjällen

och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,

men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen

ifrån den vreda dynamitpatronen.

Hör bruset av de piskande turbiner

i Luleälvens rasande kaskader

och gälla timmerklingors klang, som viner

från Bottenkustens vita stapelrader.

Hör bergslagsverkens tegelmurar runga

av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller

och hundra hyttors elektroder sjunga

sin segersång mot smältande metaller.

Men glättigt spela tusen sinom tusen

maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,

och sorlet surrar ifrån varuhusen

och hamnupplagens vittberesta balar.

Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel

från gallerklädda bankfasader höra,

och telegrafers hårda knack och rassel,

när tusenmila bud de ilsnabbt föra.

Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!

För första gången jag din själ förnimmer.

Du är ej mer i dunkla drömmar fången.

Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.

För högt jag far att mänskor varsebliva,

som sitta suckande i blåsippsnejder,

jag ser allena Verken, vilka skriva

vårt namn i världens bok, så full av fejder.

Jag anar hinder, modigt övervunna,

och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,

jag ser det stora vi gemensamt kunna

om blott det stora vi gemensamt vilja. -

Se, högre, högre, stiger du mot solen,

min starka örn, och horisonten växer,

jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -

nej, hela klotet slungar ljusreflexer!

I en vision jag hela jorden skådar

i solbeglänsta eterhavet vandra,

och järnhårt binda spindelfina trådar

de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden

mig bära mjukt framåt, och under färden

med jättestil mitt flygskepp skriver i den:

Allenast arbete kan frälsa världen.

H Blomberg:

:

Trädet

När min dörr är stängd och min lampa släckt

och jag sitter svept i skymningens andedräkt

då känner jag runt omkring mig röras

grenar, ett träds grenar.

I mitt rum, där ingen annan bor,

breder trädet ut en skugga mjuk som flor.

Det lever tyst, det växer väl,

det blir vad en okänd menar.

Någon andemakt, någon hemlig makt

har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:

är vi säkert vänner?

Men det lever lugnt, och det växer still,

och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.

Det är ljuvt och trolskt att bo så nära

en som man inte känner...

K Boye:

Sånger om ödet

I.

Ödet är en öken.

Där bor Gud.

Söker du ditt Sinai,

får du hans bud.

Ödet är en teg med

sten i överflöd.

Väl den som härdigt bär,

han skall vinna bröd.

In i himlens salar

går ingen förr

än han stigit oförskräckt

genom Ödets dörr.

II.

Du vet du bär en black

och hör hur kedjan slamrar.

Men den kan smidas om till sköld

av en som flitigt hamrar.

Du vet du bär ett gift.

Men alla dödens safter

blir i en klok och varsam hand

till goda läkekrafter.

Du tror du bär ett kors,

men det är verktyg bara.

Ditt liv är stoff. Se här, tag fatt

och låt martyren fara!

III.

Önska dig inget, som andra har fått:

allt händer en enda gång.

Önska dig inte vad någon skald

har sjungit i sin vackraste sång.

En stjärnljus natt, när du vakar,

skall Ödet slå på din dörr

och söka dig med ögon av sällsam färg,

som aldrig någon talat om förr.

Hon sjönk som dagg ur luften,

hon föddes av rymdens famn,

och ingen, ingen har mött hennes blick,

och ingen har givit henne namn.

Till dig är hon kommen ur Intets land,

för dig är hon skapad nu.

och ingen, ingen i tiders tid

har kysst hennes läppar mer än du.

K Boye:

Brinnande ljus

(Bild: All Over Press/Ismo Pekkarinen)

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.

Nu tänder jag här två raka ljus

för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar här drar fram,

så kallar skenet dem,

så hör de, hur lågorna sjunger min bön,

och bär dem med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld

med bud från den Väldiges hus.

Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt

men väl för två brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg

mellan piskande vingars dån,

det är därför de ler åt mörkrets makt

och möter stormen med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,

jag hör din mantels brus.

Jag ber om blommor och ber om fred,

men ge mig brinnande ljus!

K Boye:

:

Vårvisa

I vårtid, i groddtid

då brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

En ilning av vällust

går genom själ och kropp -

att jag är jag, nödvändigt jag -

en brodd, som hittat opp.

ett vårskott, vars växtkraft

jag knappast anar än -

men stammens sav med bitter smak

med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!

Jag hör min framtid till.

Jag tar mig rätt att växa nu,

som rotens krafter vill.

K Boye:

Den stora skaran

De ha vunnit. De vila. Hur deras kronor lysa.

Deras långa, långa vila har intet slut.

De ha smakat mörkret. De ha druckit döden.

Deras ord var evigt: "Amen!"

Deras trofaste Gud

i den hårda natten band deras ärekrans.

Dess namn är mer än glädje.

Dess namn är livets djupa tapperhet.

De ha vunnit. De vila. Hur deras kronor lysa.

Må vi härda ut. Se, livet är icke långt.

Må vi minnas vilan. Må vi minnas kronan.

Må vi minnas lösenordet.

I en karg himmels trygd

är vår sista boning redd och vår fasta borg.

Dess namn är mer än glädje.

Dess namn är livets djupa tapperhet.

K Boye:

Väl den som gudar har

Väl den som gudar har:

han har ett hem.

Tröst och en tryggad grund

skänks blott av dem.

Vig dig till kämpe

vid en altarrund.

Frälst är din själ

i bönens stund.

Vilan dig väntar

blott i strid.

Först mellan sköldarna

givs det frid.

Tvång till blanka vapen,

fara och tro -

så blir ett hem dig rett,

där du kan bo.

K Boye:

Den okända

Jag har aldrig sett din läkande hand.

Du kommer i mörkret, när ingen vet.

Jag bidar i tystnad och tillit skygg

i ensamhet.

Du min syster och mor, du jag och ej jag,

ditt namn är natt, det är gåta skum.

Jag anar dig väldig, mäktig, blind

och ljudlöst stum.

Du vet fasors djup, som jag ej sett,

jag bävar att bryta din hemliga lag.

Men tröst vet du mild, som nekas mig

av solklar dag.

Jag har tigande gömt hos dig mitt sår

och värkt bland törne, tills själen var tom.

I mörkret rörde du törnet - det sprang

i vildrosblom.

K Boye:

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.

Och det är lugnt och lätt att gå,

när inget finns att vänta mer

och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnor brinner tyst som förr

i natt i rymden runt omkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,

så har jag ingen smula kvar.

Säg, stjärnor, vill ni ta emot

en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank,

i fjärran evigheters frid.

Den såg väl aldrig himlen tom,

som gav åt er sin dröm och strid.

K Boye:

Sommardag

Havet vilar morgonstilla,

aldrig tyckes det stormar haft,

likt en mäktig ande

soligt morgonstilla,

tung av andakt - lätt

av klarhetens kraft.

Skarpt och noggrant speglas

klippornas nakna stup.

Genomskinligt enkelt

ligger det vida djup.

Linjeklart,

lätt och rent står allt,

tecknat säkert i luftig ro,

sköljt i doften av salt.

Linjeklar,

tankfull, jämn och ren,

skrider dagen i rymdens ljus,

fin som en ädelsten.

K Boye:

Ditt kors blev hela världens sol

Ditt kors blev hela världens sol, 

dess ljus ej gränser finner. 

Ditt kors blev ärans kungastol 

där livets låga brinner. 

På korset öppnar du din famn 

och vilsegångna frälsar. 

Från korset oss i Faderns namn 

välkomna hem du hälsar. 

Från korset din barmhärtighet 

var ensam själ bestrålar. 

Din kärleks kraft ej någon vet, 

dess skönhet ingen målar. 

Om alla hjärtan frusit till 

och knutits alla händer, 

din kärlek lika varm och mild 

mot världen än sej vänder. 

Och släcktes alla ljus vi haft 

och stängdes alla vägar, 

den som har upplevt korsets kraft 

har evigt nog att äga.

E Holme: