rasar´n mer än andra fyra,
som stängs in i dårehus.
Ty när han har fått ett rus
ur den pussen, som de skälla
Aganippe, Pindi källa,
ser han allt med mikroskop;
liknar väl ett ölestop
vid ett styckfat, fullt till laggen
av den gudadryck och daggen,
nektar och ambrosia,
som de aldrig smakat ha.
Morgonrodnans facklor sköna
låta döda världen röna,
att nu Febus innan kort
nattens täcke rövar bort,
sen i våta Thesis´ sköte
han har haft sitt läger blöta,
där hans hästar hava gått
och ha druckit rågat mått.
Mången tord´ sin hjärna bryda,
vad de orden sku betyda;
bonden säger kort som jag:
"Det är morgon, det blir dag."
Men poeten måste gala;
ty som annat folk att tala,
jämnt, naturligt, klart och rent,
tyckes honom för gement.
Som en gud sägs driften giva,
måst´ han ock som gudar skriva,
fast bland tusen några få
endast detta språk förstå.
Om man det kan skriva kalla
högt att kliva, sedan falla,
som man ser att gossar små
på de höga styltor gå,
bäst de tro sig jättar vara,
av en ojämn sten ell´ snara,
hisnad eller annan skräck
hastigt stupa ned i träck.
Så plär det ock skalder hända
falla snöpligt över ända,
sen de med stort huvudbry
mena hunnit upp i sky.
På alnslånga orden kliva,
väderfulla blåsor driva,
liksom piltar plä´ med strå,
de först skina, sen förgå.
En kan inga ord fördraga
han ej tar ur gammal saga,
bär städs en vanvördnad stor
för det språk han lärt av mor.
En har grekska ålderdomen
stadigt uti narregommen,
och, förnuft och vett till tross,
slänger kring med Atropos,
Zeus, Medusa, Sfinz, Megära,
Mulcibar, Cyklop, Chimära, -
ord, som Jonas, Mats och Jan
mena sku fördriva fan.
En hör man i yrsla tala,
runtom drilla med kabbala,
bry sin skalle fast itu
att kringvrinkla Njo-siu.
Allt är högt, vad sådan diktar:
hjältar kallas alla knektar;
dör en lusig korporal
liknas han vid Hannibal.
Caesars mod, Pompejus´ ära
sägs han med i graven bära,a
fast han, rädder som en hjort,
aldrig kom ur Stockholms port,
fredsam striden alltid fruktat,
mer tobak än lunta luktat,
ej med värjan - fingren väl -
nånsin någon slog ihjäl.
Iris´ mun, som är så finer,
plär han likna vid rubiner,
hennes täcka ögon två
av demanter namnet få,
marmorbröst, albasterhänder
i en summa: allt han vänder
i en kall och kulen sten,
henne till det största men.
Käre, säg, vor´ han ej värder,
tills han bleve bättre lärder,
att var natt till harm och skam
ha en gråsten i sin famn?
Täcka stjärnevalvet vida,
solen, världens öga blida,
himlens blomster, stjärnors strål´,
månans ljus, Dianae prål:
allt vad jorden kostbart hyser,
allt vad skönt och präktigt lyser,
dygdens mönster, könets prakt,
blir om Amarillis sagt,
när poeten i en visa
henne menar värdigt prisa.
Fast hon kan med skäl så god
liknas vid en hökarbod.
Hon på tungan senap säljer,
när hon arghet i sig sväljer.
Hennes bägge ögon grå
liknas vid hornlyktor två,
som om kvällen boden lysa
och två dankar i sig hysa.
Salt-lax-färgen bär dess trut,
näsan lik en pepparstrut.
Hyn som grått papper är finer
och med talg polerad skiner.
Lukten av dess anda är,
liksom när man ungefär
nykter kommer med sin näsa,
där som surkålstunnor jäsa.
Tändren hon i munnen för
likna gult och gammalt smör.
Uppå hennes kinder båda
kan man finnigt fläsk få skåda;
och dess övriga person
liknas kan vid själva bon.
När som rätta infall fela,
ser man en med orden spela,
räcka dem, som skom´arn plär,
när en lapp för stackot är,
pina dem, som turken slavar,
när han dem tvärs bakfram stavar,
och, att mening ur dem få,
tvinga dem som kräftor gå.
En tror hava råkat bätter,
i det han bokstäver sätter,
de som jättar bland de små,
som förlorad skyltvakt stå.
Till vad ända månd´ han fjäsa?
Jo, att årtal därur läsa.
Månn ej det rätt kallat bli
svårt och tröttsamt tokeri?
Så undre ingen mer, om sådan dårskap våller,
att dumma mops var skald för narr och toker håller;
dock som han själv ej rim och verser skriva vet,
står ock den satsen fast: Var tok är ej poet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar