Kom, följ i anden med

Kom, följ i anden med

till Jordanfloden ned!
Här står Johannes färdig,
men känner sej ovärdig.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Här är i tjänardräkt
vår Herre av vår släkt,
här ser vi den sej ställa,
vars ord är livets källa.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Det gamla livsförbund,

med lampan tänd var stund,
är här i änglamannen
som står till tjänst på stranden.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Ett nytt förbund på glänt -
ett evigt ljus är tänt
och strålar över tiden,
Guds Son går ut i striden.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Här möts när dagen grytt
ett gammalt och ett nytt,
vi ser den dolda skatten
när Jesus döps i vatten.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Här stoft och Ande kan
förenas med varann.
Hör Faderns budskap ljuva,
se himlens milda duva! 
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner. 

Den store änglaman,
med vatten döper han,
men visar hän med handen
på den som ger oss Anden.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

Vi har vår Herres dop,
hans ord gör alltihop
och binder vattnet samman
med helga himlaflamman.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

I dopets ord och pakt
Gud eld och Ande lagt,
som i hans kyrka brinner
tills rum och tid försvinner.
Där dopets vatten rinner
vi himlen öppen finner.

N F S Grundtvig:

Fransmännen

1851-52-53

"Allt stort göres med allvar." (Thorild)

Som fordom mitt i synen Roms augurer

varandra skrattade, när någon gång 

de tänkte på de inskränkta naturer, 

som trodde deras lögner, utan tvång, 

så kan er kejsare åt eder skratta, 

åt eder, männer av »la grande nation!» 

Er åsyn hör ock till de mest besatta, 

ty, himmel, vad er näsa vuxit lång! 

Från Strassburg hinner den Biscayaviken 

och från Toulon den når Cap Finisterre ... 

Vad ha’n I annat kvar av republiken, 

än denna näsa och de djupa ärr? 

I liknen pojkar, som en trädgård plundrat 

och sedan fått till straff en duktig stut. 

Dock har det icke världen stort förundrat,

ty sådant ofta har er hänt förut. 

I resen, mäkta lustigt, barrikader 

och edra kvinnor repa snällt charpie; 

I haven avsatt självaste Gud Fader 

och sedan dynasti på dynasti! 

I haven vadat uti blod, betagna 

av segerglädje och av frihetstörst, 

– för vad? Ack, endast för att bli bedragna 

av vilken ärkeskälm, som kommit först! 

Då tystna snöpligt edra marseljäser, 

då dunstar bort, som dimman, er »gloire», 

och slaviskt I förguden den er kväser, 

och tronen, störtad nyss, mer fast står kvar. 

I spelen ypperligt och fort därjämte 

den första till och med den fjärde akt, 

men kommen alltid av er i den femte, 

där hela lösningen är sammanbragt.

För alla tårar, för allt blod som flödat, 

blir visselpipan då er enda lön, 

ty den I velat rädda, I ju dödat: 

den ädla friheten, med edra rön. 

Gån nu att över liket sjunga psalmen, 

I edert invalidhus det begraven! 

Men om till nya rön än lust I haven, 

så trösken ej, som sist, för bara halmen!

W v Braun:

På min födelsedag

Vid rakspegeln.

Så är du född i dag, min vän! 

För många herrans år. 

Och gudskelov! du frodas än, 

fast spräckligt är ditt hår. 

Men ack! du är ändå till slut 

så gammal ej, som du ser ut. 

Nu sitta vi här vis-à-vis 

och titta på varann. 

Min gubbe! du skall genast bli 

så snygg, du nånsin kan. 

Det gäller visst ditt eget skinn — 

Håll mun! nu skall du tvålas in! 

Si så! nu är du blank och fin. 

Tänd din cigarr och rök! 

Din kind är slät som ett porslin, 

och hakan som en lök. 

Sätt ljus uti ditt ögas glugg, 

var glad, stryk upp din gamla lugg! 

Jag önskar dig än många år 

och allt vad kärt och gott; 

och säkert, om du leva får, 

så dör du ej så brått. 

Se icke trumpen ut, giv akt! 

Låt hjärtat slå i munter takt. 

För tungt bör man ej världen ta 

och den i skuggor klä. 

Man bör väl något folkvett ha, 

då man ej blev ett f-. 

Var glad, att du fått mänsklig mine — 

du kunde varit skapt som s . . n. 

Jag tål ej folk, som blott till knot 

sitt hela sinne stämt. 

Det kliar alltid i min fot 

att höra klagan jämt; 

som det blott fanns på livets stråt 

surlimpor, slottskansli och gråt. 

Än är det soln, som är för varm, 

än är Guds dag för lång; 

än är det regnet, som gör harm, 

än är det vindens sång; 

än är vårt klot för runt och skumt, 

än är det ödet, som är dumt. 

Men dummast är ändå du själv, 

om allt i svart du såg. 

Tror icke du, att tidens älv 

har guldsand i sin våg. 

Kan du ej annat se än mist, 

gå då och häng dig, först som sist! 

Men du, som jag i spegeln ser, 

med blicken full av fröjd! 

Det gör du rätt i, att du ler

och tar din dag förnöjd. 

Din tid med jämmer ej förspill: 

låt jorden dansa som hon vill.

Farväl! gå nu till dina värv 

med fröjd och ej med gråt. 

I livets strid hav mod och nerv! 

Så går din väg framåt. 

Var lugn, gör rätt, var fast som stål! — 

I kväll vi träffas vid en bål.

(Den 8 december)

E Sehlstedt:

Vårens ankomst

Nej för sju tusan! nu kan jag ej sitta 

längre i kammaren, duven och matt. 

Hjärtat det hoppar och känslorna spritta, 

liksom en myggdans, så lustigt och glatt. 

Nu börjar skogens orkester; och balen 

fjärlarna börja vid klang och musik. 

Bäckarna prata persilja i dalen; 

ängarna öppna sin blomsterbutik. - 

Kunde man blott uti skjortan spatsera, 

slippa ha frack med ofantliga skört! 

Fick efter smak man sin kropp motionera,

plaska ibland uti sjön som en mört! 

Eller i gräset bland gullvivor rulla, 

eller i sanden, så solig och varm, 

eller vid bäckarnas vaggsång få lulla

ljuvt på naturens och frihetens arm! 

Här uppå berget jag gratis får dricka 

kraft ur naturens balsamiska våg. 

Hit borde Doktorn ungherrarne skicka, 

och ej till Tälje att bada i tråg.

Här finns en brunnskur för ryggmärg och lunga, 

fastän sejouren ej kostar en plåt.

Gapa! — och straxt är man frisk och vill sjunga: 

”Friskare, raskare, Bröder framåt!” 

Känn, vilken ånga från björk och från tallar! 

Känn, vilken livsluft i vindarnas smek! 

”Friskt slår vårt hjärta och livsådran svallar,” 

blott man begagnar naturens ap'tek. 

Öppna dess farmakopé, för att läsa; 

känner du icke dig frisk på en gång? — 

Nu satt en mygga sig fast på min näsa. 

Det var just synd på min snillrika sång.

E Sehlstedt: