Psalmutdrag

O Gud, som ser oss böla
i hat med kniv mot kniv
och häda Dig och söla
Ditt vackraste motiv;
som en gång släppte oss ner ur Din hand
och gav oss vilja och val -
Du måste vara förtvivlad ibland
och lida helvetets kval.

Förlåt oss allt förskräckligt
vi öva i Din mull,
allt hädiskt och allt äckligt
för Jesu Kristi skull.
Förlåt Herr Trygg hans spelade lugn
och mig mina halva beslut,
och kasta oss in i Din renhets ugn
och släpp oss helgade ut.

H Blomberg:

:

Angående världens öden

A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!


B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.

H Blomberg:

:

Brevsvar

Med tack för Ert brev av den fjärde,
som kom mig tillhanda i dag
och vari Ni älskvärt begärde
1/2 dussin diktförslag,
dels rörande världens öden,
dels kärleken, äran och döden
samt 1 st psalmutdrag,
har skyndsamt jag avsänt min sats "Vem vet"
med eftermiddagens busslägenhet
som prov utan värde.

H Blomberg:

:

Angående äran

 

Pressklipp singla som kråkor i spalter,
lovorden växa till lakan i längd.
"Gripande scener och stora gestalter."
Rosenhöjd lille,
nu är du ett snille!
Brösta dig utan att rocken blir sprängd.

Snyt dig och blinka förnöjd emot ljusen!
Fryntligen tryck gratulanternas hand!
Boken har gått i en fyra fem tusen -
tänk, om du kunde
nå upp till det sjunde!
Då vore du nästan värst i vårt land.

Enkelt som förr du dock hälsar och nickar,
fast du nog anar, att just denna stund
sitter en rörd läsarinna och stickar
värmande muddar,
blomstrande kuddar,
avsedda för en berättigad blund.

Rosenhöjd lille, jag gläds åt din fattning.
Aldrig ett enklare snille jag sett
varna sig själv för all självöverskattning,
sägande: Äran
blommar som bläran,
större heroer har himlen belett.

H Blomberg:

:

Angående kärleken

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

:

Angående döden

Vilka plumpa öden

plumsa vi ej i!
Det är rena döden
att leva som vi.
Kärleken och äran
ge bekymmer nog,
men skepnaden med skäran
han fyller med förfäran
vårt knog.

Tryggare kan ingen
vara än han är.
Med den rätta svingen
i gesten han skär.
Skepnaden med lien
kan sin konst i grund,
ty hela ceremonien
han stökar undan i en
sekund.

Spörjer ni om mening,
svara är ej gott.
Stammande om rening
jag svarar er blott.
Och när han gick ronden,
skrämmande och grå,
så hörde jag i fonden
en sång om en uppstånden
ändå.

H Blomberg:

: