Drömmen kommer till slut

Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 

Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 

Det rister till i björken, 

omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;

sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 

tomtänkt, naken, utan form, 

längtar efter sömnens lena oljobad; 

så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 

Väggarna mullrar och livet är trångt. 

Hushöga vandrande vattenmurar. 

Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

Thorsten Jonsson:

Sjung i stilla morgonstunder

Sjung i stilla morgonstunder, 

prisa Herren uppmärksam! 

Se, han gör på nytt ett under: 

kallar ljus ur mörkret fram! 

Se, hans sol vår värld förgyller, 

allt med liv och lovsång fyller! 

Se, han ler i himlens sky, 

varje dag hans nåd är ny! 

Lär oss, Gud, vad oss är givet, 

innan aftonen tar vid. 

Lär oss du att välja livet, 

medan det ännu är tid. 

Än i dag du vill oss kalla, 

snart kan mörker på oss falla. 

Lär oss, medan dagen är, 

följa Andens dragning här. 

Gud, som skapat sol och stjärna, 

dej vi sjunger tack och lov 

för att oss du ville värna 

medan vi i mörkret sov. 

Lys och led oss, ljusets Fader, 

tills vi myllas ner i rader, 

väck oss så till morgon ny, 

solsken utan aftonsky!

E Blix:

:

En ny dag

En natt har åter övergått i dag

och nåden möter oss i morgonljuset.

Denna dag ett liv, en skapelsedag

då evigheten genomlyser nuet.

Här i vår mitt är du som evigt är

som alla världar utgår från och återvänder till.

I dig våra rötter, vår källa till glädje

alla våra källor, vår frihet.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Beredelse

Till andakt stämmer du min håg på nytt,

o Ensamhet, min själ får åter vingar,

till hymn du åter lösta anden tvingar,

till pris och jubel över natt som flytt.

Befriad åter kan min själ sig lyfta

ur vardagsgrått mot rymder nya, ljusa,

och friska strömmar genom sinnet susa,

som lösta källsprång i en dunkel klyfta.

Du dag, vars första daggregns pärlor stänka,

min själ är redo att på nytt sig sänka

i dina flödens bad, det kyska, svala.

Hur nya sånger genom själen välla!

O, ensamhet, du är den starka källa,

vars sorl allena till min själ kan tala.

V Ekelund:

Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag -

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag -

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!

K Boye: