Vitt över världen vaken tystnad står

Vitt över världen vaken tystnad står,

besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;

och skymning faller tungt på gångna, bleka år,

och vandrarn lyssnar till de egna stegen.

Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,

ej läpp och blick, ej knotorna och benen

blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,

som blir till mull igen inunder stenen.

Långt mer där dog - så mången inre värld,

så månget osett, aldrig anat rike

till intets botten på sin tida gryningsfärd

sjönk, och ett något som ej hade like.

Oändligheten tiger; tyst står allt;

och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.

Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt

på skapareld, som släckts och är förgäten.

 
O Hansson:

Vid Sundet 2: Framtill pyntad, baktill träckig

Framtill pyntad, baktill träckig,

utan blank och innan fläckig, -
blicken fylld med själslig sörja,
läpp och kind med smink och smörja, -
allt kuliss och blott till sken, -
bilåbäklig, filmgemen,
bukballong på smala ben,
hjuliga av velocipé´n, -
grinar glupskt mot bestars vrål
tidens idealidol.
 
O Hansson:

Vid Sundet 1: O kultur, hur är du ful

O kultur, hur är du ful -

ful till själ och ful till kropp,
ful från tå och opp till topp
och ända in i minsta smul -
ful i dräkt och ful i skinn,
ful i hjärta och i sinn -
småsynt, närsynt, trångsynt blick,
sämsta hacka främsta stick.
 
O Hansson:

Jag ser vår gård

 

Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.

På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.
Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:

Psyche

I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson:

Blomsterliv

Den dunkla vätskan väller
i rötternas fina hår.
I stjälkens kedjade celler
den sakta stigande går.

I bladets massa spinner
sig vävnad, len och skör,
där böljemjukt den rinner
i slingor av fina rör.

Den levande saften strömmar
i hyllenas höljen opp
att väcka ur dunkla drömmar
det liv, som slumrar i knopp.

Så kommer den stora stunden.
Med ljummande morgonbris
det springer ur lätta blunden
i vaggande solguldsdis.

En dämpad orkester ljuder
i skogens välvda rum,
och sakta ett tyst den bjuder:
naturens mysterium.

O Hansson:

Det stora Förfärliga

Förr kröp var besinningsfull nordisk man
och gömde sig nederst i diket:
"Han kommer, der grosse schwarze Mann,
det Förfärliga Tyska Riket!"

Nu huttrar samme nordiske man
och ränner mangrant ur huse:
"Raskt rädde sig, vem sig rädda kan,
för Ententens Förfärlige Buse!"

På smulorna, som dem den Store beskär,
som på nådegåvor de tugga -
ty det enda Förfärliga var och är
deras egen feghets Skugga.

O Hansson:

Vineta

Jag stannade studsande, frågande,
och vände blicken mot Skåne och Ven;
där kom genom rymden ett sken,
ett löpande, tändande,
vitt och bländande,
ett hörbart lågande,
ett flammande sus...
och dock var allting blott en grådags bleka ljus
och Sundets vardagsbrus.

Jag stod där lyssnande, spanande;
där gick genom rymden ett tonande glam,
som sökte mig, ville med makt till mig fram...
Jag stod där spejande, anande...
Med skuggor och ljusningar
i blågrått blekaste
skiftningar ilande
tusen små krusningar,
de aldrig vilande,
flämta och fladdra,
pluddra och pladdra,
gnola i vekaste
böljeslag...
en vårligt ljum och stilla januaridag.

Och ljusglansen steg och sorlet med den
på skymmande synrand i öster,
blev ögon, gestalter och anleten
och många människors röster,
en enda strålande gillessal
med visor och tal och klang av pokal,
ögon jag sett i, det var en gång,
och händer jag tryckte för längesen,
som räckas mig, glänsa i minnets sken,
slå över åren sin gyllene spång...

Och det brusar som full orkester,
och det är dock blott ekande rester,
ett skimrande fata morgana
vid en krökning av livets bana.

Ty glammande sal av glans och gull,
som tändes, väckt ur sin långa blund,
den ståndar därnere inunder mull,
den ståndar därnere på havsens grund,
såsom staden som sjunkit sen många år
och med torn och tinnar i djupet står.

Ty glansen är blott irrblossets sken,
och dansen går av de dödas ben,
och sorlet är osäll anda som kved,
när häxan på sitt kvastskaft red
över gravens, dödens och minnets sten.

O Hansson:

Utbyte

När sol och grönska är borta
och allting är kalt och grått,
man bygger i dagar korta
av minnen ett spindelvävsslott.

När tron på lyckan är borta
och man är till att leva för feg,
man plöjer i dagar korta
på diktens magra teg.

O Hansson:

Framåt!

Vad den ene vill, vad den andre är,
vad den tredje tänker och tror -
likgiltigt, blott deras samlade här
i siffror är möjligast stor!

Vad den ene är, vad den andre vill,
den ensamma tanken och tron -
nonsens! De tarva blott samma drill
av samma kommandoton!

Om så eller så, om här eller där -
blott samlad organisation
mot uppstudsigt Vill, mot förmätet Är,
mot den frivuxna tanken och tron!

Ej mer barbarisk knektadrill,
men politisk organisation -
mot enstörings Är och enstörings Vill
och all annan upprorston!

Om kroppen är lång, om kroppen är kort,
tilltagen i stort eller smått:
anden skall vara av samma sort
och av lika undermått!

Ty hövdingens ande allena är stor -
med vissheten av axiom! -
om ock därinne i skumrasket bor
blott en ondskefullt grinande gnom.

O Hansson:

Politisk marknadsdag

Buller och bång
kring flaggor på stång.

Sången så lång
som meningen trång.

Låtar ur lungor -
krumsprång med tungor.

Stora åthävor
av stinna krävor.

Slick-karameller
och åkkaruseller.

Svindelgungor
till applåder av klungor.

Pajasminer
till dans på linor.

Bravo från baken
för partisaken.

Längs hela raden
maskeraden.

Djupast inne
trälasinne.

O Hansson:

Allting gott

Om emigrationen i våra dagar höll i onsdags i folkhögskolan å Hvilan professor A. Nyblaeus från Lund offentlig föreläsning, vari framhölls samhällets plikt att skydda den enskilde samt jämväl betonades den enskildes skyldigheter mot det samhälle, mot det fädernesland, som sett honom födas. De tvingande omständigheter, vilka skulle göra det för den enskilde tillåtligt att emigrera, ansåg tal. kunna vara: politiskt eller religiöst tvång, överbefolkning o.s.v.  Men något av dessa skäl för utvandring ansåg hr N. icke nu förefinnas. (Ur en skånsk tidning mars 1883).


I.

Tungt det var det sista året: torven våt och ont om maten,
möglat bröd ej ville räcka, mjölken sinade ur faten.
Uti tunna råghalmstaket ruskor revos loss av blåsten,
klenad lervägg sprack itu i sommarsoln och vinterfrosten.

Senhöst kom med råa dimmor, blåst och slask. Dess störtegnsskurar
trummade på lappad ruta, stötte hårt mot spruckna murar,
trängde in i väggens lera, takets halm och loftets bräder,
medan in igenom stugan svepte himlens vind och väder.

Ute, där längs öde marker senhöstblåsten envist stryker,
molnen ila snabbt hän över trädens toppar, regnet ryker,
och där tungt för plogen pusta magra, svetta arbetskampar,
uti hal och uppblött fåra fram med tröga fjät han stampar.

Och i stora klumpar jorden segt sig vid hans träskor hänger,
och den skarpa vätan kyligt in på bara huden tränger.
Foten slinter allt emellan. Så med ryggen krökt han vankar
i den långa senhöstdagen fram i hatfullt bittra tankar.

Men där hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
höjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utav trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dött de titta.

Och mot munnen hårt de trycka händerna, som köldrött lysa,
medan deras magra lemmar uti isig frossa rysa.
Men den kalla fukten binder munnar hop och lamslår tungor,
suges in i hudens porer, andas ned i sjuka lungor.


II.

Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum,
där regngrå dager faller
och luften sveper ljum.
Sitt sammetslena hölje
kring huden värmen slår,
och brasans lätta skimmer
på mjuka mattor står.

Men ute sväva molnen
i glest och rökigt grått,
och blåsten sopar och slungar
en diger skur av vått.
Än dansar det så sakta
som genom porfin sil,
än häller det ned och öser
i strid och svalande il.

Det piskar hårt på rutan
och flyter tjockt därpå,
och hus och gårdar inne
i täta töcknet stå.
Men uret sakta knäpper,
och luften sveper ljum.
Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum.

Den lärde mannen sitter
framför sitt arbetsbord.
För sina djupa tankar
han söker klara ord.
Och framför honom ligger
ett börjat manuskript,
och lätt därvöer glider
ett sirligt elfenstift.

På vida havet länkar
han fantasiens slup.
Med tankens lod han pejlar
dess alla dolda djup.
Och brasan muntert sprakar,
och luften sveper ljum
vid urets sakta knäpp i
den lärdes arbetsrum.


III.

Där är till trängsel proppat
i folkhögskolans sal.
Man svettas och man knuffas
och lyss till höglärt tal.
Professorn intresserar
sig varmt för folkets sak,
och därför nu han kommit
inunder dess eget tak.

Han visar hur sig saken
rent filosofiskt ter.
Från fosterlandets synpunkt
han kritiskt an det ser.
Och summan av det hela:
att allt är gott och väl;
att lämna gamla Sverige
det finns ej minsta skäl.

Från unga strupar skallar
en sång om starka band,
som bonden sammanknyta
med kung och fosterland.
Och grova händer knäppas
och ögon fuktas smått,
och rörd den lärde småler,
och allt är glatt och gott.

O Hansson:

Till min moder

Jag driver utan mål och med
i kvällens tätnande dimma.
Butikens ljus genom rutan blekt
på vattenpölarna glimma.

Det blir så underligt varmt och vekt,
det skymmer i sömntungt sinne,
och tankarne viska i brokigt stim
i minnenas dunkel därinne.

En töcknig dag vi gingo ut.
Det skar uti landsvägsgruset,
och fallande droppars plask slog in
i klagande pilträdssuset.

Om mångt och mycket talte vi,
då natten lent sig sänkte
och runt ikring från hus och gård
de fladdrande ljusen blänkte.

Och mörkret gav mig mod till tal;
så löste jag alla tömmar,
och orden klungo om framtidsdåd
och prunkande ungdomsdrömmar.

Jag lyssnar till en skön melodi
i dämpade, veka toner.
Nu ser jag allt genom immigt glas
av krossade illusioner.

O Hansson:

Naturens urval

Växtens celler
bygga sig opp.
Sunt det sväller
i saftfylld knopp.
Hyllet brister i solens glans,
kronan prunkar i färgrik krans.
Bladen i prasslande virveldans
lossna, då höstregn häller.

Jorden täcker
fallande frö.
Grodd det sträcker
i vårljum tö.
Vävnad där skytteln raskats går,
celler där saften rikast står,
planta där livet sundast slår
spira, då våren bräcker.

Själva vi skina
i ungdomsskrud,
vissna, tvina
på dödens bud.
Fröet som bäddades ned i mull,
tanke som glimmar av purast gull,
gärning som gjorts för det bästas skull
gro, då markerna tina.

Hävderna bölja
med skumvit topp.
Vågorna hölja
tropp på tropp:
folk som blomstrat en kort minut,
åldrats sakta och dött till slut - - -
fetaste flödena ymnigt ut
över andens nyodling skölja.

O Hansson:

Vårbräckning

I byarna ha taken
sin tunga snöpäls fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.

Orörlig hänger luften
i fuktigt gult och grått;
och runtomkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.

I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.

O Hansson:

J P Jacobsen

Jordens varma vätskor ånga
ute över mark och äng,
och det gror på luckra tegar
och i krattad trädgårdssäng,
och i späda plantbrodds celler
flödar ymnigt fram den saft,
som i blommans blad skall svälla
och i stängelns gröna skaft.

Samma kraft, som driver grodden
myllrande ur jorden opp,
spinner tråd till stjälkens cellväv
och i blommans slutna knopp
danar fina, doftande oljor,
väver kronbladens skira flor -
djupast nere, innerst inne
i vårt eget väsen bor.

Medan under dagens sysslor,
i dess trängsel och dess brus,
hjärnan under möda bygger
ett förgängligt tankehus
utav bräckligt virke - tegel,
som den bränt i egen form -
opp i linjer och i mönster
efter egen skönhetsnorm,

så, då världen i stilla stunder
svävar bort i ljudlöst lopp,
i vårt inres rika mulljord
tankegrodd sig bryta opp,
där naturens näringssafter
själva bygga cell på cell,
vira knopp och dana blomma
i sitt sköna, doftande väll.

Ymniga ångor kring oss bölja
upp ur saftigt groende brodd
ut över ängder, som jungfruligt
skälva under naturens sådd.
Sakta de klinga, darrande strängar,
vyssande tyst och bristande sprött,
ute på vidder som ändlöst blåna
hän i ett blundande rosenrött.

O Hansson:

Ur djupen

Det ofta hänt mig,
där fram jag gick
med muntert sinne
och sorglös blick

och drack ur nöjenas
fyllda krus,
vid tankejoller,
i känslorus -

att svagt där trängde
långt fjärran från
ett åskdovt rullande,
hotfullt dån;

att hest det väste
djupt under jord
i ilsket mumlande,
arga ord.

En sträng, som svirrande
sönder sprang.
En ton, som skrällde
med brusten klang

och slog sin skrattande
låt in i
min egen smekande
melodi. -

Och sådant hänt mig
varenda dag
och det vid syner
av vanligt slag:

då ut där strömmar
vid aftontid
ifrån fabriken
och dagens id

en lungsjuk ungdom
med blicken matt
och kinden gulblek
och flottigt glatt;

då furstepojkar
och knekt och präst
sig fräckt ha bjudit
till bondens gäst;

då silverslantarna
rullat hän
vid sabelskrammel
och hurraskrän. -

Nu sist jag stod vid
ett kantigt stup
och hörde mummel
ur mörka djup.

Det var en underlig,
blandad låt,
till hälften ilska,
till hälften gråt.

Och örat lade jag
tätt till jord
och hörde sällsamma,
dystra ord:

om herremannens
och folkets rätt;
om lag, som skipas
på eget sätt;

om stora tjuvar
som lösa gå,
då handklov lägges
uppå de små;

om vackert klingande
grevenamn,
som lotsar skurken
i säker hamn. -

Jag fram mig böjde
vid kantigt stup
och sänkte blicken
i mörka djup.

Jag tusen brinnande
punkter såg,
där vidsträckt dunkel
inunder låg:

den hatets ljungande
eld, som bröt
ur tusen ögon
och mot mig sköt.

Och nävar knötos
i raseri,
och mot mig rungade
hämndeskri.

O Hansson:

Idyller

"Krukan går så länge till vatten,
att hon slutligen brister."

I.

Våta, smutsgrå skyar sväva,
dimman biter, fuktigt rå.
Byarne i regndis skymta.
Dunklet faller hastigt på.
Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.
Uti lergult dikesvatten
har han stått den hela dag,
tryckt sin fot mot tunga spaden,
grävt med jämna, hårda tag.
Vet du, huru sjuka tankar
krama fram ett ångestljud,
medan svällda blåsor svida
uppå handens sträva hud?
Han har frusit stel, då blåsten
skarpt hän över slätten strök.
Han har känt som köldvasst nålstygn
regn, som grått längs marken rök.
Och då ryggen våldsamt värker,
krökt av slit i långa år,
känner du, hur modet böjes,
gikten runt i sinnet står?

II.

Tröskmaskinens hjulverk slungar
skrynklad sädeskärve fram,
och i gråa kvastar sprutar
hamlens rökigt täta damm.

Vasst det väser, dovt det bullrar,
halmen binds i stora fång.
Jämt i logens skymning ljuder
hjulens monotona sång.

Uti hudens rispor sticka
axets tandat skarpa spröt.
Smulnat stoftdamm täcker poren,
varur svetten ymnigt flöt.

Och i långa, mörka strimmor
sätter det sig, lag på lag,
klibbar torrt och hett vid gommen
under djupa andedrag.

Vet du, hur det känns i hågen,
tungt och skumt och febermatt,
då den hastigt ned sig sänker,
skymningen till dödens natt?

Fattigdomens hjulverk surrar
uti örat natt och dag -
känner du hur hoppet slår med
sjukligt tröga hjärteslag?

Anar du hur ledans taggar,
hatets käkar riva sår
och hur sinnet höljs av damm i
tröstlöst långa arbetsår?


III.

Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.

Klinkan skramlar. In i stugan
strömmar det en råkall fukt,
och från genomblöta kläder
går en unken vadmalslukt.

Uppå spruckna furubordet
dagakarlens aftonmat;
bröd som hårdnat, mjölk som surnat -
och ett litet tryckt plakat.

Värk som står i alla leder,
föda som är skämd och knapp,
iskall ugn och vägg som dryper
och en hampgul skattelapp.

O Hansson: