Visar inlägg med etikett Augusti. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Augusti. Visa alla inlägg

torsdag 1 augusti 2024

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - augusti






















Nu gulnar skörden på fält och äng 
och längtar bärgas på logen.
Nu vitnar gurkan i trädgårdssäng, 
och bären mogna i skogen. 

Fru Rönnbär skyndar så röd och glad 
att hänga pärlband om halsen, 
små enbär trilla så piggt åstad 
att hinna tidigt till valsen. 

Fru Vinbär sänder med trasten bud 
till skördefest i sin stuga, 
och budet bäres i klara ljud 
som drilla vackert och truga. 

Och gäster komma i tusental,
miljon-, biljontals och mera. 
»O ve, de ryms inte i min sal 
och ännu kommer här flera!» 

När trastens drillar till skogen nå, 
då blir där brått i var tuva 
bland hjortron, blåbär och lingon små 
och hallon söta och ljuva.

»Vad ska jag göra, jag arma fru 
som fått miljontal av gäster?» — 
»Jo jo», sa skatan, »så går det, du, 
när skogsbär bjudas till fester! 

Melonen brast i ett våldsamt skratt. 
Han sprack, och ingen kan laga’n. 
Men bären togo i långdans fatt, 
och det är slutet på sagan.

onsdag 30 november 2022

När som augustimånens bleka skära




När som augustimånens bleka skära
om kvällen smyger utmed skogens rand,
när åkerärtan läckra skidor bära
och krusbärsbusken dignar på sitt land,
när ut på fälten rågen bugar gul
med doft liksom då mamma degen fattar,
när djupt i lövträdsskogens dunkla skjul
de skimra, champinjonens vita hattar,
när syrsan ger var kväll konserter gratis,
när det finns fullt med äpplekart och färsk potatis,
- då ungar, hej, då är den rätta tiden!
Då fram med spön, och fram med edra håvar,
ty innan kvällens timme är förliden
ska vi ha kräftor, jag det svär och lovar.
Men sen, när natten kommer mörk och sval,
med jägarhornet ger jag en signal
i skogen och på fälten gällt den rungar:
kom in, kom in, nu ä´ di kokta, ungar!

tisdag 15 november 2022

August

















Jeg er kun lyngen, ikke regnet stort.
Hvor det er muligt, sættes jeg på port.
Glemt er forlængst det gode, jeg har gjort.

Men dengang menneskenes uforstand
gav egene til pris for savens tand
og åbned agren for det vilde sand,

da Danmark lagdes blot for skæbne vred,
da var det mig (som ingen regned med),
der drog til felts for landets liv og fred.

Kun ringe var jeg, let at overse,
vant til at døje ringeagt og spe,
men tænkte: den ler bedst, der sidst kan le.

Så sandt det var mit hjem, mit eget land,
så vidste jeg: "Hvad komme vil og kan,
jeg holder stand, bli´r ved at holde stand."

Og blæsten ruskede min brune lok,
og sandet gnavede min sorte sok,
men jeg gik på og løftede i flok.

Den høje rug var gået rent i stå
og egens kæmpekuld på valen lå.
Thi hvor de store falder, står de små.

Det gale sand jeg læede i hi,
og stormen, der fo´r fløjtende forbi,
udtømte nytteløst sit raseri.

Var tørken hvas imod mig, frosten hård,
i onde som i knap så onde kår
jeg stod mig, hundredår på hundredår.

"Hvor gold, hvor grim!" hat tit de om mig sagt.
Men slås man for sit liv mod overmagt,
så bli´r der ikke råd og tid til pragt.

Dog grim er ikke ordet om mig just,
når under lokemandens flimrepust
jeg henter kroningskåbe hos august.

Se, hvor jeg blåner rødt og rødmer blåt
og klæder knøsen Jylland fuldt så godt
som mælkevejens sølvslæb himlens drot.

Ak, und dig, travle vandringmand, et hvil
i mos og lav, hvor ydmygt potentil
mig hilser med sit lille solesmil.

Jeg lader timian danse om din fod,
jeg lader myntens dufte slå dit blod
og hilder dig for spøg i ulvefod.

Mens tranbær-barnekinden rød og trind
på mossets pude sødt er slumret ind,
basuner revlingen sin negerkind.

Dagvågen titter tyttebærret frem,
men blåbær søger nedre enges gem
blufærdig i sin drøms blå natteem.

Og kast så blikket i en urkokskøjt,
der splintrer luften lig en spoves fløjt,
frem over bakken ind i himlen højt.

Forlad mig, at jag kvæder selv min pris.
Men egentlige er jeg et paradis;
i hvert fald slangen har jeg som bevis.

En himmel er jeg - og alligevel:
med ild og traktorplov og tyrretræl
skal jeg nu slås ihjel, skal slås ihjel.

Nuvel! at klynke aldrig var min skik.
Kun lad mig sunde mig et øjeblik.
Måske jeg sejred størst, da jeg forgik.

Jeg husker jo, at der hvor jeg nu står,
lå skov og mark engang i Danmarks gård.
Og i min død jeg drömmer om en vår,

da landet, jeg fik frelst, mit hjertes digt,
med korn og træer atter bølger rigt.
Så dør jeg gerne. Jeg har gjort min pligt.

fredag 12 november 2021

Det våta kornets doft...





















Det våta kornets doft tungt över nejden vilar,
augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum
och töcknig, utan vind, beslöjat månljus silar
i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö
av dunkelt saffransgult, som vågar, rinner, simmar
och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar
på axens toppar och på ängars slagna hö.

Så går jag längre in och längre, längre sänker
mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa
och stelna fast och hård ju mer den töcknet dränker.
Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.


måndag 30 augusti 2021

Den skördetid nu kommer (Sensommarpsalm)
















Den skördetid nu kommer 
som före hösten går,
för ännu är det sommar,
då lust och glädje rår. 
Ja, än kan solen värma 
och frukten smakar sött, 
en skatt får vi oss närma
av bär i blått och rött. 

De fagra kantareller, 
Karl Johans ädla svamp,
som Gud vid stigen ställer, 
ger hopp i livets kamp.
Ja, ätlig sopp och riska 
och milda kremlors rad
gör våra kroppar friska 
och själen varm och glad.

Tack, Herre, för de gåvor 
du denna sommar gav! 
Låt aftonsolens lågor 
nu smycka land och hav, 
tills mörkrets väv sej sänker 
och löftets stjärnor tänds: 
du ännu på oss tänker, 
ditt ord oss ännu sänds.

onsdag 4 september 2019

Augusti
















Det susar i gårdens träd
och luften är sommarvarm
Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd.


fredag 5 juli 2019

Ode till Vindelälven




Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.
- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

fredag 18 augusti 2017

Surströmmingsvisa
















Vad är detta? Blanka ryggar
bor i bullig burk så tätt.
Näsans vingar bakåt ryggar:
nej tack, jag är redan mätt!

Men när snart mot gommen rider
gaffelbit, bak tandgård förd,
smakens lökar strax bestrider
luktens kärva vittnesbörd.

O du jästa djur från Norden,
nödsårsföda, kristidsmat,
nu till fest du står på borden:
hell dig, sure havskamrat!

onsdag 8 april 2015

Jag ser vår gård

 















Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.

Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

onsdag 27 november 2013

Morgonvinden






















Från havet steg vinden i lekande lopp
och sade till dimman: "Giv rum! Jag vill opp!"

Han svängde kring skeppet och ropte: "Slå ut,
du sjöman, ditt segel, ty natten är slut!"

Och hän inåt landet han gjorde ett slag
och manade bonden: "Stå upp! Det är dag!"

Han sade till åkern, de fattigas hopp:
"Nu buga dig, guldax, för sol som går opp!"

Han minde på tuppen vid gården i byn:
"Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!"

Han sade till blomman: "Ur blånande loft
drick morgonens dagg och giv himlen din doft!"

Med näbb under vingen satt fågeln och sov;
"Sjung, sångare", sad´ han, "din skapares lov!"

Han sade till klockan i tornet: "Hur skön
är dagen, som randas; ring samman till bön!"


A A Grafström:

tisdag 10 september 2013

En trädgård ännu höljd i nattlig fukt

















En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vart rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.

Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.

H Löwenhielm:

fredag 23 augusti 2013

Sensommar

CublesuSJ2012 (91).JPG


Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.


G M Silfverstolpe:


fredag 16 augusti 2013

Slut på sommarlovet



Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.



torsdag 25 juli 2013

Efterskrift























Det här bågskyttet
har varit mig liksom ett semesternöje.

Som andra poeter, större och mindre,
medan de vilar sig från de egentliga storverken,
ibland brukar företa en resa
- till Indien, Japan eller Shetlandsöarna -
och skicka hem små resebilder
- och intet ont i det -
så har jag, som inte har råd att resa,
gått omkring med min pilbåge
i de blommande backarna.

Jag kommer tillbaka solbränd och präktig
och har haft ett välsignat nöje -
rätt billigt visserligen men även nyttigt,
som övning betraktat.

Och nu är jag då hemma igen
hos de mina och mitt arbete
och hänger tills vidare upp min båge
på en spik i vedboden.


 R Jändel:

onsdag 19 oktober 2011

Engelbrekts hus

 





















"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.


C D af Wirsén:

söndag 15 november 2009

Blott Sverge svenska krusbär har
















Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken 
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.


C J L Almqvist: