Blodboken

Stela häckar snörrätt klippta,
blomstring vederbörligt stäckt,
grönska sammetslen och tuktad,
fullt normal och fullt korrekt!

Stilla plantsömn hela parken
ett livré i grönt beskär;
mörk som lidelsen, en blodbok
sina egna färger bär.

Mäktigt genom stammen strömmar
livssaft dunkelt purpurröd,
varje fiber, varje bladnerv
mättats av dess djupa glöd.

I den sträva atmosfären
endast avogt skådad gäst,
boken mitt i vardagsfärgen
slungar flammande protest.

Kinapaviljongen harmset
rister sina klockor små,
nickfigurerna på spiseln
ville låta yxan gå.

Men det kan nu icke hjälpas -
boken står där likafullt,
och i bladens dunkla rodnad
viskar kvällen lika hult.

Skönheten, den arma tärnan,
sedan dagens tvång har slut,
flyr till dess förtrogna skugga
för att ostörd gråta ut;

och den fria sångens fågel,
undan bur och snaror frälst,
älskar trädet framför andra,
sjunger i dess krona helst.