Visar inlägg med etikett Thorsten Jonsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thorsten Jonsson. Visa alla inlägg

måndag 8 juli 2024

Drömmen kommer till slut















Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 
Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 
Det rister till i björken, 
omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;
sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 
tomtänkt, naken, utan form, 
längtar efter sömnens lena oljobad; 
så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 
Väggarna mullrar och livet är trångt. 
Hushöga vandrande vattenmurar. 
Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

lördag 7 januari 2023

Det är en ros utsprungen
















Det är en ros utsprungen;
vem bär dess budskap fram?
Envar är nödd och tvungen
att känna med sin stam.
En blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
den kalla vintertid.

Den vita stjärnan tindrar
högt över tanks och hus,
och bombmaskiner hindrar
vår sömn med mörkt, tungt brus.
Tunn ligger julens snö.
Därunder vilar tysta
de män som nyss fick dö.

måndag 6 juni 2022

Klockboj

















Där klämtar ett hjärta i dimman,
plingplong plingplong plingplong.
En klockbojs klocka. Spröd.
Resa villsam ensam lång.
Kanske någon lider nöd,
utan mål, utan stjärnor, utan ljud, i dimman.

Välvande klockboj röd
skälvande hjärta
klämtande klocka spröd!
Ingen farkost utan mål,
vilja, segra, härdat stål.
Men tack för din varnande klang.
Har du ensamt och ledsamt? Farväl.

Sista paret ut















Berätta honom hur det är.
Du har ju fått en annan kär.
Ja, jag förstår han tar det hårt
men vi, vi måste sköta vårt.
Och han som andra måste väckas ur sin dröm,
man kan ju inte vara alltför samvetsöm.
Försök, du ska få se det går.
Håh, tiden läker alla sår
och han har glömt det nästa år.

*

Jag känner det så starkt idag
att det finns bara du och jag!
O du och jag och jag och du,
o bara vi i hela världen nu!
Tänk allting ligger bakom oss som i en dröm,
och ingen annan kärlek är så mjuk och öm,
så stark och underbar som vår.
Du gråter, käraste, o får
jag kyssa bort din lilla tår!

*

Jag levde bara för ditt väl.
Jag gav dig ju min hela själ.
Det var min hela värld du fick.
Du tog den med dig när du gick.
Det enda som du lämnade var ordet glöm.
Så kommer morgonen på denna ljuva dröm.
Nu får jag börja om. Det går
väl, tiden läker alla sår.
Jag får väl glömma detta år.

Sockerbagarvisa











Ånger och saknad! Förspilla
land som man kallat sitt!
Månlöst och kyligt stilla
låg det i klarblått och vitt.

Gator av marmorsten,
skuggorna mörkblå kontraster,
trappstegen upp till moskén
skimrande mjuk alabaster.

Högst mot stjärnbestänkt kupa
strävar en smal minaret.
Ingen utropares djupa
röst och ingen profet.

Inga kamelforor ledes
fram mellan folkhopars snår.
Över torgena bredes
sandslätter utan spår.

Landets prinsessa sover
slöjklädd i vitt gemak.
Tärnor i sexton alkover
slumrar på silverschabrak.

Hästskoportarnas galler
stelnat i silverne slingor,
månskenet kluvet faller
tyst på golvet i flingor.

Sagoland lilla,
sockerland mitt,
allting är dödsens stilla,
allting är blått och vitt.

Landets trädgård saknar
rosor blommande röda.
Sagoland aldrig vaknar,
landets tärnor är döda.

Producenten

















Först skrev han en liten vers
om hur allting var emot och tvärs.

Sen förmälde hans klingande lyra
att världens vidriga gång
den kom han ifrån vid sin sång
och sitt skaldskaps svingande yra.

Men så i ett tredje ode han
vände: kved och sa att
han ville bli en som stred, och bad att
o, i flod som Kristoforus stode han!

Och sen blev han ännu timidare,
och nu visade i en skiss oss
att det sista var likt Narkissos,
att han såg blott sig själv o. s. v.

Och som domargill självkännaradel
för op. 5, protokollen
i målet mot de invärtes trollen,
besteg han sin pegasussadel.

Så förökar sig flitig och rask
hans oeuvres binnikemask.

Midsommarnatt












Solen vandrar bakom bergen
sin dunkla stig.
Natten är så tunn i färgen,
vit, underlig.

Björkar i sitt ljusa hölje
står tyst och hör.
Inget nyväckt fågelfölje
som tiden rör.

Ytan veknar till en bölja
kring varje ting.
Under barken kan jag följa
var årens ring.

Se hur botten på min sjö
i dagen stiger!
Något finns som ej ska dö.
Finns där och tiger.

Om jag blir jag

















Jag är ett visitkort på min dörr 
(fyratrappor, sjaskig trappuppgång). 
Jag är en som vid ett middagsbord 
släpper opp en knallröd vitsballong. 

Nedom stuvning kokt på hala tankar 
även jag, men under signatur. 
I ett rimmat hjärtskalv, fast majevtiskt 
hulpet, ligger naket jag på lur. 

En dag blir jag varse solens dödskamp 
i en enkel blommas lena djup. 
Jag blir jag och ser hur molnen vandrar, 
trygg på avsats mellan fjäll och stup. 

Einstein utan formler














¨


Mitt rum är krökt 
och när jag sökt 
mig ut mot nya, vida, 
saknade—— 
så vaknade 
jag nästa bleka morgon vid min egen sida.

Frostnatt
















Ljusterblossen glider över svarta sjön. 
Marken luktar löv; och byn och skogen somnat 
kylda under skymningen, av höstens ånga. 
Bara några rop från vattnet, plötsligt plask; 
hårda ljud som inte slipas av i flykten. 

Sakta blir jag varse att det sker nånting i mörkret: 
frosten tågar tyst och genomskinlig över markerna, 
jorden härdas under stegen, blasten mjuknar, svartnar, 
dold i mörkret, och de våta löven börjar prassla. —

Solen hängde sval och mässingsgul mot hög och tunt blå himmel, 
sjön var blek idag, aspdungens viskning fladdrade till marken; 
snön, när kommer första snön och visar oss att svart är jorden ——

Mot hösten



Hösten kommer över oss 
på stora mörka läderlappsvingar. 
Stormen rusar efter de våta septembervägarna; 
här och där finns en lykta som den vränger. 
Än står träd gröna men blåsten piskar dem att vända bladens undersidor ut: 
de står som vitgröna spöken i det fladdrande lyktskenet. 

Det kvällsgula fönstret skär en ljusare rektangel ur den grusbruna vägen; 
över den tassar ett lämmeltåg av vissna löv. 

Och om söndagen bedrar de gula björklöven på den fuktiga gräsmarken 
försenade champinjonplockare.

fredag 28 januari 2022

Om som ett träd

















Det vore gott att känna sig stå
som ett träd, att stå och ingenting önska.
Molnen går och himmeln är blå.
Månader tar och ger grönska.

Att stå och ingenting önska sig själv,
om ny jord och annan färg på barken.
Att inte önska man vore en älv
eller en rödräv som springer på marken.

Grenarna susar årstidskväden,
det går en dag, en vecka och kanske ett år;
regnridåer kammar genom träden,
vinden sjunger i en, och vita moln går.


Legend

















Det var en afton framåt hösten, när han satt vid brasan
och stirrade och kände sig som en av bränderna,
förkolnad, uttjänt, aska.

Han satt vid brasan i ett litet hus på landet;
förnam sig dömd att brinna ner och bli till intet
i ensamhet, förlorad i det strida vattnet eller löst i eld.

Han satt och såg i bränderna,
och klockans tickande, de höstvedblöta tränas skott,
och forsens tunga brus därutanför var allt han hade nära sig.

Hans händer domnade, och lemmarna förnam han inte mera;
han lät det ske och fann det skönt att inte vara
riktigt. - Men plötsligt bytte klockan ton och stannade

och forsens brus dog bort. I tystnad

blev han varse eldens hetta som en bölja genom rummet
av solljus, där, belysta sinnebilder lika,
hans tankar kretsade omkring det enda levande.

Han var i forsens virvel och han levde eldens liv,
hans själs förgängelse förgicks; och ödmjukt
men glad och levande intog han platsen Låg och Fjärran.

Ja, illa mindes han sin verklighet därefter,
men elden kunde slockna, vattnet återta sin gång
och tiden återta sitt stilla välde;

i djupet bar han dock ett leende av samförstånd.

Han såg så väl som någon detta livs förvillelser
och reste sig så hårt som någon emot dem.
Likväl, han trodde inte ett och annat längre:

han såg det egnas tomhet och såg sorgens ringa vikt
och visste att han var. Han var ett skott på detta enda träd,
och när han föll, då växte stammen obekymrat.

Han visste, att om träd har kvistar ingen annan mening;
att vad man sa om undergång och skedets senhet inte rörde honom,
och inte jagets tro att prasslet av dess höst är trädets död.

Själv var han mycket rädd för stillheten och kylan, den slutliga.
Men bakom ångesten fanns dock ett leende av samförstånd,
frivillig munterhet och lydnad under väldet.

För honom kom till sist en dag i juni,

under segelmoln och vindböjd grönska, dag i juni,
hans dolda leende bröt fram och fyllde helt hans ögon
och sprängde dem.

Allt stelt, blekt, tyst i honom
förentes då med jorden.



Pendel i kaos

















Vi är alla små och ensamma pendlar i kaos,
svänger från ångest till trygg tro.
Fruktar nu att det svarta mörkret ska komma och ta oss,
och känner nu att här är det gott att bo.

Små pendlar i världens mörka rum;
stjärnor flämtar ut och jordarnas liv är bräckligt.
Ofantligt är djupet och solen underlig, fjärran och skum.
Nu susar livet utför, svindlande och otillräckligt.

Men bortom och ovanför väntar en äng
med nyutbrusten grönska och en sidenblå
ridå mot rymden; du vaknar upp ur din ångestsäng
och bor i dag på en säker och solig ferieplatå.

Ty nyss, i en hisnande utförsstupa,
lät vi ångestsekunden bedra oss
och glömde att något är fast och lugnt.
Men höjderna är lika höga som djupen djupa;
så stiger den lätta pendeln i kaos
under sin ofattbara fasta punkt.


Emedan det är ofattbart













Det är ju frestande att respektera
all hemlös-, rotlös-, gudlöshet med mera.
Ryckt upp med rötterna och bortförd av ett
stormflöde, vill man gå till ro i havet.

Man är, ändå; att vara är en givet.
För oss är det uppståndelsen och livet.
O liv, giv kraft att icke underskatta
din verklighet, trots det vi ej kan fatta.


Någon går förbi




















Så är man trött en morgon vid det spända jagdriveri,
som finns hos en själv, och hos andra.
Man skulle burit öppen skjorta, varit fri
och som Franciscus haft råd att vandra.

Då går det förbi nån, i sin enkla och rena,
sin muntra tro, som är prövad och allvarsam.
Han skulle komma och se: vad skulle han mena?
- Kanske dölja sin blomma i handen och fylla dig med skam.

Du borde för länge sedan ha hunnit bli en böjlig kvist,
mjuk för vinden. Vattnet söker det låga,
säger den vise, och godheten dalen. Helt visst
föraktar Franciscus den torkandes plåga.

Men kanske skulle han stanna och öppna sin hand:
kom och följ med, jag finner ändå något i din blick.
Kom du, för egentligen hör du till mitt land
även i ditt nuvarande skick.




Fågel och blomma

























Minns. Denna annandag har varit lik en blomma,
och som en fågel förefaller mig i går.
En flickas kind kan vara som en ljushyllt sommarblomma,
ja, skygg likt drömmens guldsparv går
en sommardag på lätta fågelfötter och besår
ens brutna land, ens svarta, tomma
och ofruktbara vår,
och låter det slå ut en blomma
i varje vindlätt fågelspår.

Minns: som en blomma var i dag och som en guldsparv var i går.
Nu öppnar jag mitt fönster; lik en strimma
av guld försvinner fågeln in i minnets rymd.
Det är en blomma i min trädgård, skymd
från vägarna. Tilländalupen är en helgdagstimma.


Kärlekshistoria






















1
Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran
och susar i ett rör.
Nu visslar någon annan enslig fan
vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,
är rödögt och har svans.
Så är det: vara något trogen
men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,
privata jagets ring.
Man är en fågel som ska flyga;
ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!
Det knaprar fönstret blött.
Ä, sånt här måste komma årligen,
i maj är mänskan trött.


2
Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting
står plötsligt vårlig silverdager!
Ty se hur två gestalter kring sig drager
med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn
är handens lek i dunklets hägn.
Kvällsrymden utanför står vit och vid,
i deras sinnens nakna blomningstid.


3
Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka
och heta söndagsnamnet sakrament:
han vaknade, gick upp och tog en smeka
och drack en pilsner. När han sedan tänt
en cigarett och ställt sitt väckarur,
satt han en stund. Hon snusade så smått,
och sjöng i strupen lite likt ett djur,
och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting
- ja, han har glömt hur stort det större var!
Och det han önskar kan han hålla kring
och hålla fast, så han får ha det kvar.
Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,
det minns han inte längre hur det kändes.
Han längtar inte efter någonting
som inte ryms ini hans armars ring.


Menuett


(Av Spangineer, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=731154)

"Menuett dansas av ett eller flera par,
och största vikten lägges vid en nobel och elegant hållning."

Kring läkarynglingen i kritvit rock
står väna systrar fem och väntar - dock
han drömmer skälvhänt när han lagar tarmar
blott om en kontorist med mjuka armar.

Men hon avgudar så hon tror hon dör
en svartögd andra klassens filmaktör.
Och denne i sin tur beundrar nu
en skogstaxators unga blonda fru.

Ni dansar ganska tankspritt, bästa fröken!
Är också ni en dromedar i denna öken?
Jo, doktorn gick. Han opererar nu
som bäst en skogstaxators unga fru.

Det finns så många underliga djur.
Men vi två trivdes nog i samma bur
en stund. För vart er partner tagit vägen vet
ni inte; det är också min belägenhet.

Det skymmer nu. Ska vi gå ut och vandra
på lek! Jag låtsas att ni är den andra
och vice versa. Sommarnattens drömträd välver
åt oss ett hus i grönt och spindelsilver. Skälver

er underläpp på lek? Ni känner nog mot pannans
skogsbleka hud en varsam hand. Det är en annans.
En mycket tankspridd yngre läkare förstör
i detta nu tillvaron för en filmaktör.

Då blir det allvar av den storfilm där han jagat
en kula - men jag hör av era snabba andetag att
(och sen får kontoristen säkerligen lida),
att ni vill ge mig plats invid er sida.

Mitt namn (förlåt) är Harlequin, jag gömmer
min näsa i ert mjuka hår så glömmer
ni snart identiteten. Colombine,
han mumlar nu på lek att du är min.


Medan gräset gror

En sån där afton när det vore skönt
med nån som ville lyssna tyst och stilla,
en kväll när nästan ingenting är lönt,
då skriver man till en, som själv mår illa
ibland, ett utkast till en huspostilla,
vari Predikaren blir mycket ärekrönt.

Men dagen efter börjar solen skina.
I ensamhet blir kvällen ganska lång
när man har ordning på det endokrina.
Vårt lynne växlar ju med tidens gång
(Montaigne), och svaret på ens aftonsång
blir trösteord för helt och hållet okänd pina.

På tal om klena kommunikationer:
att varje själ är lik en gård som står
för sig i ödsliga och kalla zoner
är kanske sant; det är en stor och svår
uppgift att bygga vägar. Men det går,
ty faktiskt förekommer ju ibland friktioner.

Nu ska jag svara tröstskribenten så,
och lugnt och värdigt lägga till: Ty makt
att hålla kölden ute har de två
som i gemensam bädd har nått kontakt.
Det har Predikaren bland annat sagt,
och andra ställen har jag inte syftat på.