Felicias sång

     

Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?

Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.

Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?

Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!

P D A Atterbom:

O! gåves det en trolldom

(Astolf i Lycksalighetens ö)

O! gåves det en trolldom,

som dränkte all vår nakna verklighet

så djupt i drömbildsvärldens ocean,

att ingen brygga nådde från vår jord

till diktens evigt sommargröna ö,

som där i blomsterslöjor, solbeglänst,

för hjärtat höjde sig till landningsplats,

med alla barndomsänglar, lekande

kring blanka källsprång, mellan höga palmer!

Jag skulle genast, för vad pris som helst,

förbyta mot ett sådant drömmeri

mitt vakna liv, mitt tomma hjältenamn,

min hemska fosterbygd, min tunga spira. -

P D A Atterbom:

Vindarnas kör

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

P D A Atterbom: