Lasse liten - modell 44

 

På östfronten sägs en lettisk styrka

med 14-15-åriga pojkar ha varit i 

blodig strid med ett ryskt förband,

vars medlemmar var i samma ålder.

Gud som haver barnen kär, 

se till mig som liten är.

Se till mig och mitt gevär, 

Herre i ditt rike. 

Lillans tappra lekkamrat 

redan är en flink soldat, 

kastar duktigt handgranat, 

trycker i ett dike. 

Lasse, Lasse liten lek 

slutade, när Lasse skrek,  

Lasse blev hastigt blek 

av ett skott i magen. 

Lasse, Lasse nå än sen? 

Leken slutar, du med den. 

Årets stora barnavän 

flyger över hagen.

1/8 -44

S Dagerman:

Alla föddes vi som bröder

Alla föddes vi som bröder i en by vid Dnjeperns strand,

varför sletos vi då sönder i vårt gamla moderland?

Seklers nöd oss sammandrivit såsom får i samma flock,

uti nödens ugn vi blivit sammansmälta till ett block.

Alla levde vi som bröder - grenar uppå samma stam,

än i norr och än i söder. Söndring räknades som skam.

Samma kyrka kunde samla år från år till sång och bön,

unga sjöngo med de gamla. Psalmen klingade så skön.

Samma tårar alla fällde under ödets gisselslag,

samma ordning alla gällde i vårt fria byalag.

Lett och ljuvt vårt släkte delat under många seklers lopp,

alla som det goda velat hyste samma tro och hopp.

Våra seder, bruk och minnen, traditionen och vår tro,

allt som värmde våra sinnen och gav trevnad i vårt bo.

Frihetslängtan som vi ärvde var ett härligt gudalån,

vi begå, om vi fördärva fädrens arv, ett helgerån.

Stora värden vi förlora, som ej vägas kan med gull,

när som högsta mål vi kora grävandet i jordens mull.

Hjärtat känner fullt av bävan, vad vi mista genom slarv.

Hjälp oss, bröder, i vår strävan att bevara fädrens arv!

Kraftig var vår sammanhållning uti klar och mulen tid,

ingen svårighet och sållning kunde störa sinnets frid.

Hur än oron folken skakat, sporde vi den Högstes skydd.

Fadersögat ömt har vakat över liv och hem och bygd.

Våra fäders levnadssaga är en saga underbar,

gångna släktled se vi draga oss förbi som leva kvar.

Och ur dunklet än de tala, fastän deras röst är låg,

vad de säga oss hugsvalar och upplivar själ och håg.

Ska vår by, som stritt med ära, som soldater i en trupp,

nu den stora sorgen bära att i Sverige höra upp?

Som en eolsharpa låter, Gammalsvenskby, än ditt namn!

Hjälp oss, vän, att samlas åter till en by i Sveas famn!

Kristoffer Thomasson Hoas:

Vid Gammalsvenskby-bornas ankomst

Välkomna i Er moders famn, 

I käre svenskar från fjärran, 

som hållit i helgd Ert svenska namn, 

Ert språk, Er tro till Herran ! 

Vad allt I ärvden i psalm och sång, 

i gammalsvenska seder, 

hos Er växt friskt i minnets fång 

och hållit högt i heder. 

Så trofasthet mot ideal 

till slut har vunnit seger, 

och efter trångmål, nöd och kval 

ett fosterland I äger! 

***** 

På härskarbud gick fädrens tåg, 

trots frälserätt, mot söder, 

från hem och härd vid baltisk våg, 

där än bo fria bröder — 

på blytung fot ett ändlöst tåg 

till Djeprns flacka stränder, 

där Gammalsvenskby snart man såg 

uppbyggt av svenska händer. 

En folkö i ett upprört hav, 

vars bränning bröt mot stranden, 

där svenskhetselden härdning gav 

åt sinnet och år handen. 

Den lågan, som I fått i arv, 

tänt hopp i tunga öden, 

och jorden tvangs med plog och harv 

att giva bröd i nöden. 

***** 

Men trycket blev för hårt till sist 

och minnet reste kravet 

att börda få vad fädren mist — 

ett hem vid balterhavet. 

För tårskymd blick på mörka skyn 

då steg en rosig hägring, 

och Sverige, Sverige blev en syn 

av ursvenskt hem i fägring. 

Då flög ett rop ur hjärtegrund: 

”Hem! Hem till fadershuset”! 

Och nu är Er den drömda stund 

om hem i nordanljuset. 

I han från nu ett fosterland 

att älska, tjäna, hedra, 

dess hävd, dess hopp, dess fria strand 

från nu ock äro Edra. 

***** 

Vi se i Er ett tidens salt, 

som skall dess löshet döma — 

den svenska bondens urgestalt 

vi inför Er ej glömma. 

Så skifta vi rätt med varann 

de pund vi ha att skänka. 

Den svenskhetseld, som hos Er brann, 

skall evigt för oss blänka. 

Vårt solkors på sin blåa grund 

nu i sitt hägn Er tager, 

när skaran i högtidlig stund 

in över gränsen drager. 

Fredrik Adolf Georg Berencreutz:

En ny visa på en gammal ton

En ny visa på en gammal ton,

då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.

När sjuttonhundraelva
är i sitt halva lopp
och världen börjar skälva
för Karl, som vaknat opp;
den ryssar fyrti tusen
bevist till överflöd,
att den för dem släckt ljusen
måst’ inte varit död;

när Sverige är välsignat
med ymnig växt och korn,
dess ovän ligger dignat
och luktar på bränt horn,
när segren vägen banar
till frid och landsens flor,
när pest och sjukdom stanar
och gräs på graven gror;

si, då är gott att leva,
då rinner i vår håg,
vad Adam tänkt’ om Eva,
då först han henne såg.
Han visste väl besinna,
det utgick på ett par,
att hon var skapt till kvinna
och han var skapt till karl.

Man märke väl på orden,
när man i biblen läs:
han tog mot tomma jorden
och lämna’ folk som gräs.
Vi skull’ man oss då skylla,
att vi ha konsten glömt?
Skall kärlek icke fylla,
vad fiendskapen tömt?

Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,
därav mång’ tappra drängar
ha fått sitt banesår.
Lät delas nu ut kyssar
och annat ljuvligt mer,
så botas, vad de ryssar
i släktren rivit ner.

Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog;
lät somt ock bliva vaggor;
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi,
somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.

Den världen gärna fägnar
med nytt förskott och folk,
på hela världens vägnar
jag tackar såsom tolk.
Tack skall herr Drake hava,
som tänker på vår brist,
att Sverige vid Pultava
en hop med adel mist!

Hans hjärta obedårat
bör sig ock tacka självt,
som utsökt och utkorat
den till sin kära hälft,
vars dygd och ljuva väsen
liksom en panacé,
en dronning ibland gräsen,
kan liv och hälsa ge.

Allt krigsbesvär och möda,
all olust, sorg och harm
han glömma lär och döda
på brudens sköna arm;
vad Frankrik och Holländer
ha lämnat obetalt,
emellan hennes händer
han dem kvitterar allt.

Till Spanien for han hädan,
dit måste ock hans fru;
med ett liv slapp han dädan,
hon slipper väl med tu.
Vad hjälper sig förställa?
Allt går ju ut därpå.
Gud ge, när det skall gälla,
att resan väl må gå;

att när vad prästen spådde,
blev sant sjuhundratolv,
att svenska barnen trådde
vår fröjdedans på golv,
att då de ädla makar
med fägnad måtte se
par vackra, friska Drakar
åt dem i vaggan le!

Så leve Fostorps herre
nu lycklig med sin fru!
Gud ge dem inte värre,
än jag dem önskar nu,
så sku de bli så lika
i ära och respekt,
så gamla och så rika
som någon i sin släkt!

Additament till en preciös:

Ditt magesjuka öra
måst’ aldrig sitta jämnt,
som vämjar vid att höra
på ett förnuftigt skämt.
Vill bonden ock (till pocker!)
nu med bli delikat?
Ge’n gröt och ej ärtskocker,
så vet han, det är mat!

J Runius: