tisdag 28 februari 2023

En pilsnerdricka är elakheten





















Ett pilsnerdricka är elakheten, 
kromgul och klar, 
en besk-otäck och bitter 
skarp smak den har. 
Men sån dryck är så nykter, 
då snaps finns att få. 
Rena smörjan är pilsnern. 
Jag tar den nog ändå. 

Bara pilsner är styggheten, 
tråkig nog att nå — 
alltför billig, svår att älska, 
besk klunk att få. 
Fröken, ge mig styggheten, 
ge min själ dess malt. 
Fröken, ge mig drickat, 
kromgult och kallt!

(Dikten är en vänskaplig parodi på Karin Boyes dikt

En ny dag

 














En natt har åter övergått i dag
och nåden möter oss i morgonljuset.

Denna dag ett liv, en skapelsedag
då evigheten genomlyser nuet.

Här i vår mitt är du som evigt är
som alla världar utgår från och återvänder till.

I dig våra rötter, vår källa till glädje
alla våra källor, vår frihet.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

måndag 27 februari 2023

Klockboj

 















Där klämtar ett hjärta i dimman,
plingplong plingplong plingplong.
En klockbojs klocka. Spröd.
Resa villsam ensam lång.
Kanske någon lider nöd,
utan mål, utan stjärnor, utan ljud, i dimman.

Välvande klockboj röd
skälvande hjärta
klämtande klocka spröd!
Ingen farkost utan mål,
vilja, segra, härdat stål.
Men tack för din varnande klang.
Har du ensamt och ledsamt? Farväl.

100 år sedan Södergrans död: Färgernas längtan

 










För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,
den stora vitheten är vemodig som snöskymningen,
då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.
Färgernas längtan är blodets. Om du törstar efter skönhet
skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.
Dock fruktar skönheten dagen och alltför många blickar,
dock tål ej skönheten buller och alltför många rörelser -
du skall icke föra ditt hjärta till dina läppar.
Vi böra icke störa tystnadens och ensamhetens förnäma ringar -
Vad är större än att möta en olöst gåta med sällsamma drag?
En tigerska skall jag vara i hela min levnad,
en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv,
ett ensamt träd skall jag vara på slätten,
träden i skogen förgås av längtan efter storm,
jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,
jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar.
 

söndag 26 februari 2023

Vid Sala gruva

 











Av alla ställen i vår Nord
helst trivs jag här, på goda grunder,
ty glatt är folket ovan jord
och djup är källaren inunder.

Vår värd den gamle Adam är,
en syndare på bergsmansviset;
men Eva är värdinnan här,
och där hon är, är paradiset.


(1816)
 
E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Norrland
















Jag vet ett land, där tysta stjärnekvällen
den mörka himmeln klär i norrskens prakt;
där under molnig hjälm de gråa fjällen
med isat pansar stå kring daln på vakt,
där mången flod sig tumlar vild mot hällen
och dånet rullar vitt till fjärran trakt;
där strömskarlsharpan klingar än på vågen,
då månen kysser våta harpobågen.

Jag minns en natt, så ljuslätt, varm som dagen,
för blommans slummer har den ock en sol,
då kväll och morgon le i syskondragen,
och båda möta över samma pol.
Där vakan stämmer vemodsfulla slagen
och nejden doftar som en ängsviol;
där ljusa älvor sväva om i ringen,
och över tuvan glänser silvervingen.

Jag minns de gamla skogarna och landen,
där dånande man under klippor far;
jag minns den sjö, där dunkelgröna stranden
sin höga mur kring blåa djupet drar.
Där stod en gran och nickade på sanden
och hjässan lutad över djupet bar.
Där låg vår faders hydda invid fjärden,
och fri och lugn var denna vrå av världen.

Jag minns de många holmarna och dalen
på blommor och på sångare så rik.
Ack, står den kvar ännu den gamla alen,
är hyddan än den forna hyddan lik,
där mången gång jag stod och såg i salen,
hur solen sjönk i guld bakom en vik?
Kom, broder, kom, och räck mig vänligt handen,
vi vilja åter till de sköna landen!

Frestaren





















"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.



D Andersson:

Vingat glider

 














Vingat glider allt förbi oss, 
hastigt, lätt. 
Några korn, som tiden spillt, 
vi hålla kvar i handen 
— de bli våra. 
Allt vårt eget 
göms i dessa korn.


lördag 25 februari 2023

Till astronomen Struve
















Välkommen till det land, vars fjällar bära 
sin norrskenskrans, av inga dimmor skymd. 
Där friden vilar, trygg vid forntids ära; 
och tankens värld är fri, som himlens rymd. 

Välkommen från de höga lärosalar, 
dem du förhärligar på Embachs strand: 
det minnet än om Gustaf Adolf talar — 
de öppnades en gång utav hans hand 
[Dorpats universitet 1632]. 

Den lag, som himlens dubbelstjärnor lyda, 
ditt djärva snille sökte opp och fann. 
Du har oss lärt att deras banor tyda; 
och lika skön din lära är, som sann. 

Med stjärneskrift har Gud sin makt förkunnat: 
bokstäverna i brand på fästet stå. 
Diftongerna däri blev dig förunnat
att med odödlig sanning tolka få. 

Hell dig, du Siare i nattens timma! 
Ditt namn, som polens stjärna, går ej ner. 
Lyft dit din blick, där ljusets världar glimma, 
och säg för skumma jorden, vad du ser.



Gud bevare Sverige!

















När i välmakts goda dar
vi med lust oss bärge,
och när landsfred strålar klar,
Gud bevare Sverige!
Gud bevare Sverige!

När, om ofärd kommer på,
vi med nöd oss värje,
och när krigets åskor gå,
Gud bevare Sverige!
Gud bevare Sverige!

Lustigt över slätten spänner

















Lustigt över slätten spänner
vintern sina vita tält,
och den häpne åbon känner
knappast sina egna fält.
Dagens ljus och nattens lågor
gnistra emot snön med lust,
sundets vågor
sova kring den frusna kust.


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Ålderdom
















Det kommer något, jag vet inte vad 
bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 
Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 
Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 
Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 
är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 
min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 
den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 
och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 
dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 
låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 
min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 
tag, Allmakt, åter den gåva du gav!


fredag 24 februari 2023

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,
äran åter glöder!
Och vår himmel ses nu skina    
mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar
fienden ska smälta.
Bröder, systrar, vi ska styra
i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta
friheten på tronen.
Och vi kallas då med rätta 
för kosacknationen!

Ukrainsk text: Pablo Tjubinskyj 1862, 
sv text via engelskan: Andreas Holmberg 2022

På Matsmässodagen
















Tack, Herre, för Mattias, 
som genom bön och lott 
blev vald till ny apostel 
sen Judas föll för gott. 
Gud, låt oss med din kyrka 
gå fram mot tidens slut, 
ej svika kyrkans uppdrag 
men troget hålla ut.

torsdag 23 februari 2023

Virvlar mörkret

















Virvlar mörkret
ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?



H Parland:

Limerickar för bussresa från Skellefte till Hakkas





















En underbar brud i Skellefte 
har inköpt ett anteckningshäfte 
hon fyllt med figurer 
på bussreseturer 
från Frostkåge ända till Täfte! 















En pappersfabrik där i Pite 
av luftrening hade så lite 
att folk på stans havsbad 
argt utkrävde krafttag, 
och nu är det färdignedskite´. 
















Visst kan man bo även i Lule, 
i trakten av Ultima Thule! 
Och blir det för bökigt 
och trångbott och stökigt, 
så smeker man nån som har mule. 

















En handlare bosatt i Töre,
han har varken skruv eller snöre. 
Han sålt en del ätbart, 
men knappast nåt mätbart 
för skotrar och vårvinterföre. 


















En bussresenär ifrån Skröven 
i busskuren frös så om röven 
att han måste hoppa 
och byxorna stoppa 
helt fulla med halmen och löven. 


















En stackars ung bonddräng i Hakkas 
fick svårt när en tupp skulle nackas. 
Det blev för besvärligt, 
han led så förfärligt! 
Han spydde, sen måste det kackas.

onsdag 22 februari 2023

En ensam man vid dörren lutad står




















Böjd mot min dörrpost ständigt lutad står
en man med tunga, dunkla lockars fall
och ögon fyllda av oändlig vår.

Jag ger i livets vardag mig till pris.
Jag knuffas genom världens äventyr
emellan helveten och paradis.

Men plötsligt blir det som så ofta förr -
Jag träder undrande i kvällen ut:
en ensam man står lutad vid min dörr.

Jag söker vägar bort från mig och mitt
- från all min kamp, från allt mitt styckeverk -
att känna livet barnsligt, nytt och fritt -

men drives obevekligt hem igen.
Jag träder trött in över gårdens sand,
men mot min dörrpost ser jag honom än:

en ädel panna, märkt med djupa sår,
ett huvud tungt av dunkla lockars svall
och ögon leende av evig vår.

En ensam man vid dörren lutad står.

R Jändel:

tisdag 21 februari 2023

Adolfs skål

 


//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)
















100 år efter Södergrans död: Skönhet

 

 

















Vad är skönhet? Fråga alla själar - 
skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; 
skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten; 
skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm; 
skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag, 
skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg, 
skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt; 
skönhet är att vara vällustig som rosen eller att förlåta allting för att solen skiner;
skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,
skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, 
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.

måndag 20 februari 2023

Drinkaren

 















Jag såg en man, som höljd av gatdamm satt 
vid vägens kant, av rusets gift förlamad, 
en vindfläkt for och lekte med hans hatt. — 
Av lastens järnarm nästan sanslös kramad, 
han stötte stundom ut ett djuriskt tjut, 
såg slö och hemsk och högst förfärlig ut. 

Tre herrar gingo före mig förbi 
och skrattade åt drinkarn där på renen: 
»Den uslingen, han kunde låta bli 
att dricka så, att han blir lam i benen.» 
Det var just krögarn själv, som talte så. 
Som »bolagsmän» de stämde in, de två. 

Men att de själva kunde låta bli 
att hålla öppen krog för slika trälar, 
att som en fälla fånga dem uti, 
den tanken fick ej rum i deras själar. 
Den uslingen, det var hans egen skuld, 
— fast de för ruset tagit mannens guld! 

Nu kom från skolan barnens muntra flock -
först drinkarns åsyn hopen slog med tystnad; 
men om en stund bröt sorlet fram ändock, 
och varje gosse släppte lös sin lystnad 
att skämta, hurra, göra spe utav 
den jämmerlige dryckenskapens slav. 

Men — en av gossarne i gråt brast ut. 
Då syntes hopen liksom modet tappa, 
ty i en viskning sorlet snart dog ut: 
»Tyst, gossar, tyst! — Det är ju Adolfs pappa.» 
Och vändande mot Adolf tyst sin blick, 
var gosse, slagen utav ånger, gick. 

Sist gick ock Adolf, sen han sänt sin far 
en blick, där kärlek stred med sorg och smärta. 
O Gud, hur djupt den blickens stråle skar! 
Det låg i den ett krossat barnahjärta. 
Och om jag levde än så många år, 
den synen aldrig ur mitt minne går.

Där vandrar på jorden

 



















Där vandrar på jorden en liten tid
ett hastigt vissnande kött
och sjunker ned under stenarna,
förfallet och förött.

Men genom det köttet susar en stund
en vind på okänd färd,
en flyktig gäst från förborgade
och tysta vidders värld.

Som västan ur fjärran en sommardag
kan komma med toner och doft,
så fyller en farande ande
med skönhet ett intigt stoft.

Varthän, varthän, du fläkt som var min?
En stråkton dör i det blå,
och högt över kors och sorger
de eviga skyarna gå.


J Hemmer:

söndag 19 februari 2023

Visa på Fastlagssöndagen

 










Det finns stunder när man inte vill,
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

lördag 18 februari 2023

200 år sedan Stagnelii död: Endymion



Skön, med lågande hy och slutna ögon, 
slumrar herden så ljuvt i Månans strålar. 
Nattens ångande vindar 
fläkta hans lockiga hår. 
Stum, med smäktande blick och våta kinder 
honom Delia ser från eterns höjder; 
nu ur strålande charen 
svävar hon darrande ned. 
Och av klarare ljus, vid hennes ankomst, 
stråla dalar och berg och myrtenskogar. 
Utan förerska spannet 
travar i silvrade moln. 
Herden sover i ro: elysiskt glimma 
i hans krusiga hår Gudinnans tårar. 
På hans blomstrande läppar 
brinner dess himmelska kyss. 
Tystna, suckande vind i trädens kronor! 
Rosenkransade Brud på saffransbädden 
unna herden att ostörd 
drömma sin himmelska dröm. 
När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet 
skall hans lågande själ ej kring sig finna! 
Blott i drömmar Olympen 
stiger till dödliga ned.

200 år sedan Stagnelii död: Midsommarnatten



Retande flicka, och alltså du skänker 
icke en kyss åt din älskare mer! 
Sorglös i handen din panna du sänker, 
blundar vid älskarens sida och ler. 
Räds, o förtjuserska, timmarne ila,
tagom i flykten de skyndande fatt! 
Lång blir i griften vår ensliga vila— 
varför ej vaka en midsommarsnatt? 

Öppna ditt blåa förtroliga öga! 
Lyssna till vaktelens högljudda sång. 
Skåda hur Cynthia ställer bland höga 
vandrande skyar sin drömmande gång. 
Kalkarna öppnar ju ambraviolen, 
nattfjäriln glättigt kring tjuserskan far. 
Fritt var, o flicka, min törnros i solen, 
ack, men i månsken min Hesperis var! 

Dagrandens strimma i öster jag röjer, 
vakna, o älskade! Natten är kort. 
Guldlockigt huvud snart morgonen höjer, 
jagar den rodnande kärleken bort. 
Natten i silver förbyter sin svärta, 
stjärnorna blekna kring himmelens rund. 
Läppar mot läppar och hjärta mot hjärta 
firom den rosiga morgonens stund.

200 år sedan Stagnelii död: Amanda

 


I blomman, i solen
Amanda jag ser,
kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparns i allt
din gudom sig målar.

Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart,
i havet de snart
sig dånande kasta.

Men aldrig min trånad
till målet skall nå,
blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.


E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

Via Dolorosa - Jesus vandrar i vår bygd

Här i fastlagens sol och snö 
går du, Herre, bort för att dö. 
Vintrigt väller från isig fors 
brus kring dig och ditt kors. 

Ännu tiger vårens trast, 
ännu blommar ej videts kvast, 
men snart slår dock törnet ut, 
ej i blom men som vassa spjut. 

Buller från smedjor hör väl du. 
Spikar smider vårt folk ännu. 
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken 
av en vriden dvärgbjörksgren? 

Öppen laddörr som ett gap 
ropar om grav och främlingskap. 
Ensam går du och oförstådd, 
utestängd och fegt förrådd! 

Över älven går du isens bro. 
Skaren klirrar under din sko. 
Jorden är frusen, tom och död -
brinner din hjärteglöd? 

Ja, den tvingar rosor slå ut 
under törnekvistarnas spjut. 
Genom fastlagens snö och is 
banar den väg till paradis.

fredag 17 februari 2023

De besegrade














Den vapenlycka, stridens gud förlänt
åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.

Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mer stod bi.

Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall glömmas, sedan korparna fått sitt.

Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.

När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå

mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.


S Lindström (Tristan):

torsdag 16 februari 2023

Till Criton

 



Om vad som mera bidrager till människans nöje och frid, antingen kunskap eller okunnighet.

Jo, du har rätt, jag finner dina skäl.
Att tänka klokt och göra väl
är ett; vi böra ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.
Ju mera jag den tankens styrka ser,
ju mera oro mig densamma även ger.
Ty, kära Criton, om ej flera
i tiden göra rätt och gott
än de, som nyttja väl den tankekraft de fått
och genom odling den förmera,
så är den minsta del av mänskosläktet god.
Ty huru mången har väl lägenhet och mod
okunnighetens moln och dimmor genomtränga,
när lättja, vanans tvång, ett blint uppfostringssätt
och dumhet, som vill städs ha rätt,
det dyra sanningsmålet stänga?
"Ja", svarar du, "vem har väl sagt,
att myckenheten klok och dygdig varit?
Ej världen blitt i villo bragt
om var en ljuset sett och sanning efterfarit."
Så är det ödets fel? Men nej, vi finna väl
vi alla fått av himlen lika mycke.
Att odla upp vårt pund han givit grund och skäl.
Men många göra prov, och några mästerstycke;
den största del i fänadsartad frid
den plikten aldrig kännes vid.
Törhända ock de äro mera sälla.
Ty, Criton, månn ej kunskap är en källa,
vars åder, huru ren och klar,
likväl båd sött och bittert vatten har?
Och vem bör mera lycklig skattas:
den törsten släcker med begär
ell´ den, som aldrig törstig är,
den, som med omsorg får, ell´ den ej något fattas?
Naturens drift är nog för jordens mesta folk:
en ringa åtrå de med ringa möda stilla:
där är enfaldighet de få behovens tolk.
Och om än mången dygd är okänd hos de villa,
så är ock mången last uti sitt inre gömd.
Här bliver svårt att skillnad mäta:
av sed och vana blir mest dygd och odygd dömd.
Och mänskans högsta väl man icke bör förgäta:
i hälsa, ro och nödtorft det består.
Månn kunskap till det målet tjänar?
Ell´ månn naturen väl, som korta vägen går,
den del åt sina barn ej utan konst förlänar?
Ja, svarar allt vad liv och rörelse har fått,
densamma lag ock stumma världen lyder:
den ingen omväg går. Var finner ju sin lott.
Men konsten så naturens lag förtyder,
att mänskan endast är en tom och usel slav,
som mitt i lystnans famn måst finna nöjets grav:
hon åtrår tusen ting och blir av intet mättad.
Hon skärper vett och alstrar snilleprov.
Men blir hon därav säll och hennes åtrå lättad?
Dess mödas vinning är fördubblade behov.

*

"Men", säger du, "den mycket vet
en lustgård finner i naturen,
och däremot okunnighet
har icke högre mål än djuren."
Välan, de leva ju förnöjda i sin drift,
när mänskan, som sin hjärna bråkar
i vetenskap, naturens tänkeskrift,
städs nya djup för fasta botten råkar.
Vem vet, om hon har lov i detta Eden fått
att röra kunskapsträ´t, som var båd ont och gott?
Ho kan oss därpå visshet giva,
att icke djuren ock från första ordning gå?
Om världen skulle än i tusen åldrar stå,
de torde ävenleds i konsten snärde bliva.
De tänka grumligt nu, men yttra dock begär,
fast deras språk för oss ej kunnigt är.
Törhända efter hand de börja redigt tänka
samt röja sina tankeslut
på mera tydligt sätt, än de ha gjort förut,
och nya rön åt vetenskaper skänka.
Då finge man med undran si
en djupsint elefant en annan Newton bli,
ett lejon Skanderbeg i ädel mandom trotsa
och björnen lik Cortez de största riken krossa,
en bjur i byggnadskonst för Archimedes gå
och apan uti dikt för Voltaire priser få.
Som vis hon känner alla hinder,
som stänga hennes sällhets mål,
att vanans lag hon följer mer ell´ minder,
allt som förnuftets regla tål.
Nu hör det kloka världen till
att sig alltmer i kunskap styrka,
sen hon har börjat konster yrka.
I deras rätta bruk hon sällhet söka bör,
sen hon naturens röst nu icke mera hör.
Den sig på havens rymd beger
uti ett bräckligt skepp och fasta landet lämnar,
med god kompass och redskap sig förser,
är mera vis än den, som sig till segels ämnar
förutan styre, lod, magnet och allt behov:
han blir i första storm ju böljans säkra rov.
Fast lika dårskap bägge driva
att utur trygghet sig i öppen fara giva.
Den ena landet når, fastän med stort besvär;
den andra går i kvav och vädrets spelboll är.
En av sitt eget fel sin grav i böljan finner,
en ann, i nöden bragt, till hamnen lyckligt hinner.

*

En mänska, stadd uti en konstig värld,
sin sällhet söka skall, sitt hjärtas åtrå stilla.
Som dåre väljer hon nödvändigt illa
och blir i labyrinten snärd.
Jag stannar i det slut av vett och konst och möda,
vår ovisshet och oro föda.
Men, Criton, likafullt din sats jag gilla vill.
Fast tusen falska bilder spöka,
kan hon bland dem naturens urbild söka.
Ju mer hon efter den sin levnad passa vet,
ju mer hon når lycksalighet.
Vi böra därför ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.

*

Men, Criton, läkedom ju vore överflödig,
om sjukdom ej gjort honom nödig.


H C Nordenflycht: