Till en barndomsvän

Hur snabbt förrinner livets ström!

Nyss drömde vi vår barndomsdröm

och sprungo kring i vårens stunder

och lekte i de gröna lunder.

Med strömmen långt vi glidit nu,

men klart jag hör - hör icke du? -

att ur de undangömda dalar

slå ännu minnets näktergalar.

Vill du ej följa mig en stund

tillbaka till den gröna lund,

där livet skjuter brodd och knoppas

och livet ständigt ler och hoppas?

Dess port är stängd; med åldrat sinn´

vi få nu stå och se dit in.

Men det är roligt lyssna bara

till ekot från de dagar klara.

Ack, minns du våra lekars tal

uti naturens friska sal,

där våra skratt med fågelsången

förklingade i solnedgången!

Vår trupp var frisk, med ros på kind

och livlig som en virvelvind

Vi visste ej av nöd och smärta,

och glatt som lärkans slog vårt hjärta.

Den första blomma, våren fött,

det första smultron, som blev rött,

vi sökte upp, och jubelropen

friskt skallade igenom hopen.

Ty våra anspråk voro små,

och litet nog kan glädja då.

En karamell, ett äpple bara

då tände glädjens facklor klara.

Det gick omkring från mun till mun

och tullades i lagets rund.

ty givarn gav med varma händer

vad han märkt ut med sina - tänder.

Ack, etikett och estetik

trivs ej i barnens republik;

de äro "du" och fria väsen

och tumla om med fröjd på gräsen.

Helst vill man vara ute då;

men börjar åskan på att gå,

och blir det regn - till pappa, mamma

man ställer kosan med detsamma.

Man vet dock, var man hörer till. -

Ack, mången stor far häri vill. -

Man torkar sina våta kläder

och väntar glad på bättre väder.

Vi gömde ring, vi togo pant,

vi sålde fåglar lätt galant;

och stundom hela barnaskocken

sig gömde för "den blinde bocken".

Och när vi så lekt dagen ut,

vi knäppte händerna till slut,

och läset våra barnaböner,

dem Herren Gud så gärna röner.

Sen kröpo vi i sängens famn

och somnade i Jesu namn,

och far och mor så nära voro:

hos dem man sover utan oro.

Men åren gå; vi stora bli,

och barndomstiden är förbi.

Gud vet, var alla lekkamrater

nu irra kring i jordens stater.

Ack, mången fallit nu, som stått,

och mången re´n ur tiden gått.

Men många barn på nytt ha blivit,

och fröjdas i det nya livet.

Och mångas gamla barndomshem

nu känner icke mera dem;

det gått i andras ägo sedan

och far och mor de vila redan.

Vad växling här på jordens ring!

Allt rullar - fast står ingenting.

De samlas aldrig, våra hopar,

förr´n Gabriel i rymden ropar.

Men det är ljuvt ännu att få

omkring bland kära minnen gå

uppå sin hembygds kära ställen,

när månen ler ännu i kvällen.

Och det är ljuvt ännu att få

sitt öga lyfta mot det blå,

det stjärnbeströdda fadershuset

och bedja barnabön i gruset.

Ty när det kommer allt omkring,

så finns på jorden ingenting,

som kan förliknas med att vara

ett barn ibland de trognas skara.

Ack, må vi efter livets strid

få samlas hem igen i frid

uti vårt rätta barndomseden,

som ler på andra sidan heden!

C Boberg: