skrän och danssteg, gråt och skratt,
spiran, guldet, ropen, skammen —
allt är nu farväl och amen.
Page och tärna, hund och katt,
spelman, munskänk, präst: — godnatt!
Mull åt mig och vin åt resten!
Låt ej vaxet brinna ner,
innan vi bragt ut vid festen
skålen för den siste gästen!
—
Narren sjunger, Döden ler.
Ha de tärnor flytt, som klappa
händer, när jag sjunger gott?
Skred ej Döden i min trappa?
Bär han stav och brämad kappa
eller kåpa och kalott?
Bona bänken! Fyll hans mått!
Spela, spelman; strängen darrar
än en gång och aldrig mer.
Närmre Dödens fotsteg knarrar:
slut med kejsaren bland narrar —
—
Narren gråter, Döden ler.
Hertig Filip, aldrig slog du
hårt för skämt i obedd stund.
Skänker gav du, vänligt log du;
mera tal, som sved, fördrog du
av din narr och trogne hund
än av Flandern och Burgund.
Hertig Filip, silverfaten
bäras nu omkring. Jag ser
damer — ädlingar i staten —
riddartecknen — prästornaten —
—
Narren drömmer, Döden ler.
Nej, nej, ingen psalm och mässa!
Vad skall jag i himlens sal?
Dit gå skälmar, dit gå dessa
krymplingar med skallig hjässa,
dem ej spel och tung pokal
fröjda, till dess hanen gal.
Jag vill än bland män av ära —
folk som glammar, folk som ler,
damer, som haft många kära —
helvetet mitt gyckel lära.
—
Narren hädar, Döden ler.
ENVOI.
Dame Aline! Jag hjälpt dig nysta
fin röd tråd till lansbaner.
Femton år dra undan tysta —
bli blå rök. — De aldrig kyssta
läpparna jag återser–––-
—
Döden kysser, narren ler.
