Septemberdis

Djurgårdsekarna susa för sydlig, höstlig vind 

tungt, tungt. 

I druvblått dis stå dungar och våta berg, 

men kanalens guldbruna vatten är 

lugnt, lugnt. 

O hugnande, fuktiga druvklasars dimblå färg 

kring parkens tunga kronor och ekkullens grind — 

o höstens dyrbara druvofärg! 

Gärdets sträckor bölja i tungsint linjespel 

rent, rent. 

Kring bastgult gräs, som styvnat i gryningsköld, 

står darrande, druvoljuv dimma. 

Lent, lent 

kring Gärdets höstblanka gölar, som spegla i vattnets sköld 

en slättrymds moln, du tonar — ädlaste strängaspel 

av färger — silverblå druvodis! 

Strömmen rinner i klarhet med sus under broars valv 

tungt, tungt. 

Från Södra bergen svallar opalvitt ljus, 

men tyst över strömmens vågor 

ungt, ungt 

stiger, darrar och brinner vid höstvattnets bundna brus 

det dunkla dis, i vars blåa druvoglans skalv 

all höstens hymnklara melodi.

Karin Valborg Ek:

Strömmen

Dagarna klarna mot vår och Strömmens fjädrade skaror 

skriande flockas och fly, segla i stigande ljus; 

vingarnas silverne pilar mot norr och söder de vända, 

klyva, med klagande näbb, diset mot Östersjöns blå. 

Dagarna klarna mot vår, men Strömmens vatten allena 

mörknar bland isarnas flak, svartnar som öga i sorg, 

svartnar som åkerns träda om höst, då skurarna falla; 

endast isarnas ljus flämta bland virvlarnas skum. 

Ström i min hemstads famn — min själ likt måsen vill sträcka 

vingarnas segel och fly hem till din brusande brädd; 

se, som ditt vattens smaragd, så svartnar städse mitt hjärta 

djupt, när i stigande ljus dagarna vändas mot vår.

Karin Valborg Ek:

Höst

Tisteln sin krona fällt från den höga och taggiga stammen. 

Syrsornas svärm, som vilt vingarnas nattliga spel 

rörde i brinnande luft — likt kvittret från tusende tungor — 

tystnat; men lidelsesjuk dröjer en brusten diskant 

än under suckande träd, som vagga i mumlande skaror 

höstflydda fåglarnas bon, tomma och lätta som löv. 

Tisteln sin krona fällt; och starren sin darrande vippa 

svänger försliten och torr, böjd under nattvindens fläkt. 

Högre än syrsornas röst har mitt hjärta i ödslighet ropat, 

högre än fåglarnas träd växte min lidelses blom; 

nu är min själ lik ett strå av den böjda, prasslande starren, 

torkad som tistlarnas stam, tystnad som syrsornas sång.

Karin Valborg Ek:

En fågel

Myrarnas dimvåta vidd låg bleknad ljum, medan ljudlös 

fjällnattens första väkt skred över vildmarkens sjö, 

speglade stum och klarnad sin själ; men kring svartnande gölar 

myggornas darrande dans stod likt ett bristande flor. 

Plötsligt ur tuvornas ris, ur viddernas stelnade tystnad, 

skör som ett urblåst skal, tunn som en flodbubblas skir, 

steg ett utdraget skri, ett irrande pip från en fågel, 

höjde sig vilset och sjönk drunknat i myrarnas fred. 

Allt gled tillbaka i ro. Så lyfte högt ur det skumma 

åter ett klagande pip, gällt som en vasspipas ton, 

sökte sin ensamma väg mot det tomma, det stumma, det stilla — 

ödemarksångestens skri, vildmarkens vesälla rop.

Karin Valborg Ek:

Svalor

Högt över gotiska valv, kring morgonomflutna fialer 

kretsa med strålklara skrik, virvla som syner förbi 

svalor i flammande luft på snabba och spetsade vingar, 

svalor — blott en sekund dolda i skuggornas ro. 

Skönaste syn för oss, som nedanför drömmande vakna 

speja mot strävande valv, söka bland högtburna torn 

mästerverkens triumf, de besjälade formernas adel, 

sugande in i en blick renande linjernas lust. 

Skönaste syn för oss — o I pilsnabbt flyktande skaror, 

svalor, vars vingspetsar rört spirors darrande guld! 

Sollysta timmar gå fram och svalskriet stiger och faller, 

gyllene vindroppars fall, gnistregn omsatt i ljud.

Karin Valborg Ek:

Epitafium

Här vilar under torvans gräs

en stor och verksam man.

Närhelst man såg hans gröna schäs,

så kördes den med spann.

Han dubbelt upp mot andra gav

och tjugodubbelt tog

och köpte sig en rymlig grav

och i ett dike dog:

han bröt sin feta nacke av

på hemväg från en krog.

O vandringsman, böj knä och lär

av all den skuld som vilar här

att styra själv din levnads båt

en annan och en bättre stråt.

Är genom denna jämmerdal

ej dygdens stig den bästa, säg,

då själva syndens breda väg

i fyllan blir för smal!

 
H Söderberg:

När vintermörkret kring oss står

När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår
med nåd och tröst från världens Ljus,
från Konungen av Davids hus.

I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

Guds folk, inför din Konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans Konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

E Evers: