Dödsbetraktelse

Så farväl med allo 

mänsklig mat och dryck! 

I Aptekarburkar 

kommer jag att slicka, 

liksom Kon Ödumbla 

på den salta sten. 

Ack de piller, pulver 

och allt annat namnam, 

som jag i mig sänder, 

äro endast kryddor, 

varutav mitt kött 

skall för dödens tunga 

mera läckert smaka. 

Länge jag min hjärna 

här i världen bråkat, 

som jag ser, förgäves, 

vilket levnadssätt 

jag mig skulle välja. 

Sanningen att säga, 

har det varit brydsamt, 

liksom för Marcolphus, 

att sig välja träd, 

för att däri hänga. 

Om därav det kommit, 

att mitt snille passat 

till så många platser, 

eller ock till ingen, 

må av mig bli osagt! 

Nu jag lindrigt nog 

kommer från den saken. 

Lycka att man slipper 

ha så mycket bråk 

för att välja dödssätt! 

Lik den lilla fågel, 

som på gökägg ligger, 

varur ungar komma, 

arga, leda ungar, 

som den arma mörda, 

som dem kläckt och fostrat, 

så min ande ruvat 

över gamla böcker, 

för att vishet kläcka. 

Svarta döda glosor, 

rysliga vampyrer, 

som mig liv och blod 

utur hjärtat sugit! 

Kunde er jag driva 

ur den arma hjärnan, 

skulle än jag andas 

friskt, som västanvinden, 

skulle mina kinder 

än bli rosengårdar, 

skulle kring mitt hjärta 

flyta än en gång 

tidens stilla flod, 

prydd på sina bräddar 

utav jordens blommor, 

prydd uppå sin spegel 

utav himlens stjärnor. 

Arma trötta ande, 

hoppas och förbida! 

Bortom tidens gränser 

mot dig le, som brudar, 

ljus och kraft och skönhet, 

och en evig ungdom.

(mars 1824)

Vitalis (E Sjöberg):

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - mars

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Vårnatt

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Vårens dårskap

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Videvisan

Sov, du lilla vide ung, 

än så är det vinter, 

än så sova björk och ljung, 

ros och hyacinter. 

Än så är det långt till vår, 

innan rönn i blomma står. 

Sov, du lilla vide, 

än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 

solskenfamn dig vaggar. 

Snart blir grönt på skogens stig 

och var blomma flaggar. 

Än en liten solskensbön, 

vide liten blir så grön. 

Solskensöga ser dig, 

solskensfamn dig vaggar.

Z Topelius: