Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
Hindren äro många. Gör motstånd, min själ,
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: Följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek, jag råder och ber:
strid i Guds kraft för din krona.
Härlighetens himmel är värd all din flit,
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit,
kronan förtjänar din trängtan.
Därför vakna upp och se dig flitigt om,
gör dig väl beredd till Herrens stora dom.
Bröllopskläder fordras av var och en själ,
som in i staden skall komma.
Aldrig blir du insläppt i himmelens land,
tro mig, o själ, vad jag säger,
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om du sann tro icke äger.
Tron skall rädda dig, så framt du räddas skall;
därför, käre, hör och res dig från ditt fall,
bättra dig och tro Jesu ljuvliga ord.
Detta, ja, detta är vägen.
Hela vida världen Gud bjuder och ber:
Kämpa för sällhetens krona.
Herren dig av nåde den skatten visst ger,
sträva därefter i trona.
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl,
nådens helge Ande vill störa din sömn.
Salig är du, om du vaknar.
Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.
Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.
Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!
Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.
Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.
Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?
Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.
Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.
Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.
Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.
Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.
Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.
Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.
Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!
I anledning av något dagblad dåförtiden.
Gack, Satan, bort! Bort med din skara,
far ända in i avgrunden!
Du hittills hövlig velat vara
och synas som de kristnas vän.
Men vad för roll, som du nu spelar,
det i den tanken föga felar:
du på vår jord nedslagen är!
Du i poetens blomster spökar;
och jordens vittra avskrap rökar
och på ditt altar offer bär.
Ej nog det är att hjärtan dåra
med ditt fördömda dagbladssnack;
du helgedomarna vill såra
med hjälp utav ditt vittra pack.
Hör du, som nyligt kunnat våga
ett tempel inom luthersk bygd
med djävulskapens fulla råga
ohelga, kristenhet till blygd!
Du kandidat till helvete,
avkomling i förbannelse,
du väldigheters smädare
och avgrundens lovsjungare!
Du som din låga spya lämnat
vid Herrens helga altare
(jag undrar, jord, att du ej rämnat
och låtit dessa fräcka se
att det är rum i helvete
för smädare i vitterheten),
var ej gemen, om du vill häva
grundstenen för vår salighet
med dräggen av din vitterhet.
Säg, vilket slott föll för din anda
och vem har lärt dig att uppblanda
en skrift mot äkta kristendom
med många glosor, inga skäl?
Skäms, din fördömda syndaträl!
(Du skall ock dö, vart vill du landa?)
Bevis, vad du i fräckhet säger,
att Herrens bord den kraft ej äger,
som prisar denna Stiftnings helgd!
Bevis ock, att vår jord ej burit
den Gud, som vi vår trohet svurit
i dop och nattvard, bevis det!
Du vitterhetens yra hop,
sjung ännu icke segerrop
mot Sakramentets Jehova!
Att Nåd är dröm och Tro en villa
för dem som tänka lågt och illa
(håll, djärve usling, något stilla!),
bevisa slikt, om du förmår!
Men, svarta själ, du häpen står.
Än givs här folk, som kunna tänka
så fort, som du, som söker blänka
i ovett mot din Skapare,
och likväl underskriva de
med hand och hjärta denna lära.
Ja, skamlöse, tänk, de begära
att andas och uppge sin anda
i denna tro, som kan förblanda
det svåraste, som vankar här,
med säkert hopp av lugnet där.
Den stora skara, som erfarit
vad nåd, vad tro, vad Nattvard varit
och vad för sötma däri finns,
det mänskoantal, som insomnat,
sen loppet lyckligt de fullkomnat,
på bädden utav Jesu blod:
den hemska ånger på det sista
som alla dina likars lista
i alla tider visat fram,
de skola sätta dig till skam -
och det att ingen återtagit
i sista, sista andedraget
och ångrat sökta tillflykten
till den bekände Frälsaren,
det sammanlagt skall dig förkväva,
och i förtvivlans kval nedgräva,
det skall betaga dig ditt mål,
och ställd på evighetens bål
du mina ord skall visst besanna,
att du den natten får förbanna,
då, ulven lik, i mänskodräkt
du, värst av allt i Skaparns släkt,
Guds bord och ord och sak försmädat.
Förvillade! Du Gud har hädat.
