Vårsång

Glänsande våren
ordnar sin grönskande dräkt,
blommor i håren
sprida sin doftande fläkt.

Slingrande bäcken
hoppar i dälderna ner,
rosiga täcken
solen åt ängarna ger.

Skiftande skrudar
tjusning åt blommorna ge;
kronor som brudar
bära de, blyga som de.

Fjäriln han träder
fri ur sin stoftiga värld:
o! hur han gläder
sig åt den luftiga färd!

O! hur han prålar
purpurn, på vingarna spilld!
O! hur han målar
livets uppståndelsebild!

Liksom ur gruset
lyfter jag vingen en gång,
ilar mot ljuset
fri ifrån bojornas tvång.

Mänskan och djuren,
blomman i skimrande skrud,
allt i naturen
vittnar om skapelsens Gud.

Ringaste droppe
vårliv av skaparen får:
o! men däroppe
blomstrar en skönare vår!

E Sehlstedt:

Vårsång

Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn.
Lärkan mig ropar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn.
Se, hur de silvrade bäckarna små
hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar!
Se, hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans!

Dörren är öppen i slott och stugor,
öppen som människohjärtat om vårn.
Solstrålen leker med bromsar och flugor,
barnet på ängen och fiskarn vid årn.
Frisk och förnöjd i sin glittrande värld
ut på sin färd
långt från den klippiga stranden han hastar,
gungad av vågen, och krokarna kastar;
var spelande vind
gjuter rosor i hjärta och kind.

Jägarn bland lundernas blomsterskara
löser sitt flämtande koppel till jakt.
Hornet det klingar, och fjällarna svara.
Härliga liv! Ifrån trakt och till trakt
skallar ditt jubel med vindarnas fart
mäktigt och klart.
Hälsa och fröjd man i njutningen vinner,
kvalmet av livet där uppe försvinner
på klippornas bryn,
vid den luftiga, purprade skyn.

Är det ej vårligt och friskt om kinden?
Öppna ditt fönster och andas och njut!
Känns, hur det doftar i susande vinden
björklöv och gullvivor varje minut!
Allt är i sprickning på berg och i dal:
kärrängens al,
sjöarnas vass omkring grönskande tuvor,
klippornas ekar, bebodda av duvor,
och granträdets knopp
utav blod i den mörkgröna topp.

Se, huru örnen från klippan hastar,
speglad i bäcken med skyar och fjäll!
Hör uti lunden de sjungande trastar,
hör den berusade orrn på sin häll!
Skynda ur vaknade hyddan dig ut!
Andas och njut
himlens och vågens och ängarnas fröjder!
Yngling, en gång från de ljusblåa höjder
din majdag förgår,
och i höstkvällens dimma du står.

Glad såsom fågeln i morgonstunden
sjunger jag våren i friska naturn.
Sorgen där ilar från själen, som blunden
ilar från ögat, som fågeln från burn. -
Lunder och sjöar i vårdagens dräkt,
sänden er fläkt,
visken alltjämt i mitt öppnade sinne
vårens och glädjens och barndomens minne,
ty sorgen förgår
som ett moln i den blommande vår.
 
H Sätherberg: