Det enda

Snart är det bara ett som jag vill söka

på hela denna jord. — Vad lönar det att öka
med nya sländor de miljoner ord
som fladdra över skönhetsfestens bord,
när tiden diktar tungt om nöd och mord
och stormen går och världens grunder röka?

Vad lönar det att föra
en konstens klinga, smidd av spröda kval,
när livets bilor falla utan tal
och hatande varandra vi förgöra?

Snart finns det bara ett jag vet,
som återstår mig i det sista:
att söka dig, Rättfärdighet,
du mörka evigheters gnista.
Att bära dig i skygga händers kupa
igenom stormarna och hagelbrusen,
hur vägarna må stiga eller stupa.

Så kanske når jag fram till någon frusen.

J Hemmer:

Vårhymn

Jag vet ej vad jag tackar för, jag vet ej vad det är
som gör mig denna sorgsna jord så obeskrivligt kär.

Nu strömmar våren ned ur skyn med sånger, doft och ljus.
Det lyser blitt kring varje liv som i ett fadershus.

Jag famnar dig, du goda värld, som vaknar ung och vän!
Vad mäkta alla mörka år mot detta gyllne sken!

Jag vet ej vad jag tackar för och vet ej heller vem.
Men jag är obeskrivligt glad att jorden blev mitt hem.

J Hemmer:

Den stora boken

Alla dikter ligga födda
längesen i strålande gestalt.
Ögon, av ett inre drömljus genomglödda,
skåda stundom allt.

Alla dikter ligga skrivna
någonstädes i en väldig bok.
Många känna vi, åt ljuset givna.
Tusen bida ännu under dunklets dok.

Frågar du vad boken heter
och om Världens Herre bär den i sin famn?
Överallt, i blod, i mull, i eter
gömmer den sin skönhet och sitt namn.

Har du på dess pärmar gläntat,
blir ditt liv att stava dessa stora blad.
Mången har i år av hårda offer väntat
för att hänryckt skriva av en rad.

J Hemmer:

Morgonbad i strandruinen

Hej, min skjorta hissas muntert på en brusten kolonnad

av en strandruin, som fordom var ett romerskt kejsarbad!

Långt på havets dimblå linje, som ett fartyg på en fris,
gungar Capri vinlövsriggat, seglande till paradis, —

och på andra sidan golfen, tungsint som ett tjudrat ök,
står Vesuvius och frustar boll på boll av sorgsen rök.

Men bland blommor och bland ödlor, granna som smaragd och vin,
dansar jag barbariskt naken i en kejserlig ruin.

Hej, nu dansar jag till randen av en mossig marmorhall,
tar ett språng och tumlar rusig ned i spegeln av kristall!

Hejsan, lekande delfiner, låt oss hålla lustigt lag!
Humrar, borrar, djuphavsfiskar — tagen mot mig, här är jag!

Ut på svala golfen styr jag. Med en våg till huvudgärd
lägger jag mig lat på ryggen i en morgonklarnad värld.

Skimrande latinska segel blinka över havets rand.
Och jag hälsar sol och himmel hänryckt med min sträckta hand.

J Hemmer:

Där vandrar på jorden

Där vandrar på jorden en liten tid
ett hastigt vissnande kött
och sjunker ned under stenarna,
förfallet och förött.

Men genom det köttet susar en stund
en vind på okänd färd,
en flyktig gäst från förborgade
och tysta vidders värld.

Som västan ur fjärran en sommardag
kan komma med toner och doft,
så fyller en farande ande
med skönhet ett intigt stoft.

Varthän, varthän, du fläkt som var min?
En stråkton dör i det blå,
och högt över kors och sorger
de eviga skyarna gå.

J Hemmer:

Du förnekar?

Du står en norrskensnatt och ser
mot Vintergatans isbanér
hur Alltet andas utan ljud
- och du förnekar Gud?

Du ligger i en solig vret
och ser i salig tallöshet
all världens blommor, skrud vid skrud
- och du förnekar Gud?

Du ser en mänskas öga an,
där världar drunknar i varann
och allt bär tusen gåtors bud
- och du förnekar Gud?

J Hemmer:

Barnvers

När Gud andas, blir det blommor
i all världens gröna hagar,
när han gråter regnar stjärnor,
när han ler blir solskensdagar.
När han vänder bort sitt anlet,
vissnar varje sommarbjörk.
Då blir alla ögon frusna.
Då blir världen mörk.

J Hemmer:

Stilla kväll

Som sång av tusen syrsor var vårregnets fall
mot halvsläckt vattenspegel, som drömde utan svall.
En fågel pep så vek och späd ur strandlövets hägn,
och sakta det viskade, mitt regn:

"Det är de stilla stunderna som du skall leva på.
I kväll har intet, intet skett, men något sker ändå.
En fågel och ett vårregn ha sjungit dig en sång.
Tag med den. Den kan hjälpa dig en gång."

J Hemmer:

Andante religioso

Trädens kronor tordes icke röra
på sin bild i blickstill sjö.
Svanen tordes ej sin strimma föra
över vattnet till sin ö,
sov, med näbben i sin snö.

Molnen tordes icke driva, sågo
såsom stora andar ned,
hur i djupet samma andar lågo
vita, led vid led.

Måsen tordes ej i luften tumla,
brann i ljuset på sin sten.
Fisken tordes ej med ringar grumla
vattenspegelns sken.

Ej en vind, en rörelse, en andning,
ej ett ljud.
Jord och himmel i högtidlig blandning
andlös väntade på Gud. -

Kunde helgden i det stora rummet
vi förstå?
Blev ej undret i vårt bröst förnummet
då?

J Hemmer:

Ängsullen

Ängsullen nickar på ensliga tuvor.
Spoven ropar i kvällen sen.
Molnen vila som trötta duvor
stilla kring vidden i blekrött sken.

Skymningen sjunker, och tjärnarnas blickar
slockna likt ögon som falla igen.
Mjukt och blekt genom dunklet nickar
ängsullen än.

Så kommer sakta den svepande dimman,
andas kring myren sitt molniga fjun.
Allt blir borta till morgontimman.
Ängsullen sover på dimmans dun.

J Hemmer: