Med Jesus fram

Med Jesus fram i de bästa åren 

till Andens källa, till livets ljus, 

då själen ännu är ung som våren, 

fram till Guds tempel, till Herrens hus! 

Där får du del av Guds Andes råd, 

där växer visdom, där flödar nåd. 

Med Jesus fram genom arbetsmödan, 

de många dagarna utan lön, 

den tid du bidar den stilla grödan, 

de väntans år utan svar på bön, 

i stilla lydnad och tro som hans, 

fast vinst ej vinkar i segerkrans! 

Med Jesus fram, när Guds Ande tvingar 

att börja verket på kallets dag, 

i prövningstid, då dig Anden bringar 

till själens öknar, där matt och svag 

du börjar striden, en ständig strid, 

som mer ej lämnar en dag av frid! 

Med Jesus fram att om rikets fröjder 

det budskap bära som själv han bar! 

Med Jesus upp på de livets höjder, 

där glans från Tabor än dröjer kvar! 

Med Jesus ned i den djupa dal, 

till kamp mot nöden, mot synd och kval!

Med Jesus fram bland de skaror unga, 

som söka lyckan i Kristi vård, 

bland män som jubla och barn som sjunga 

sitt hosianna i tempelgård! 

Men bytes äran i hån och skam, 

än mer det gäller: med Jesus fram! 

Med Jesus fram i den sista nöden, 

då viljans offer hans Fader får! 

Med Jesus fram, när du nalkas döden, 

den väg som slutar där korset står, 

fram till en sluten, förseglad grav, 

där det står skrivet: Sitt liv han gav! 

Med Jesus fram ur de brutna banden, 

som bundit skapelsens liv i död! 

Med Jesus, levandegjord i anden, 

till nya skapelsens morgonglöd!

Med Jesus fram till vår Faders hus, 

där Gud är sol och Guds Lamm är ljus!

J A Eklund:

Mitt land!

Mitt land, mitt land, mitt älskade land,

jag ser, jag ser dig i kvällsols brand,

fast havet ligger emellan.

Ja, detta är marken, all sagas mark!

Och här har vår längtan vuxit sig stark

vid dryck ur den heliga källan.

Det svider, svider som brännande sår,

när tanken mot allt detta älskade går.

Ack, kunde hans väg jag stänga!

Men svalesnabbt med sin vinge han skär

den lätta luften, som bär, som bär,

och synerna fram sig tränga.

Vad är väl allt söderns underland

mot endast en daggig diskesrand

däruppe med björkar helt nära?

Jag tycker, jag ville kasta mig ner

och kyssa ringaste tuva, jag ser,

som nordens strån får bära.

De skrevo nyss därhemifrån så:

"i blom nu de vita syrenerna stå" -

Jag kunde ej läsa längre.

Den skymde för ögat, den vita kvist.

Jag grät, som man gråter, då allt man mist

och mörkret blir trängre och trängre.

Vi tro oss starka. Så kommer ett ord

om detta vi lämnat, om detta i nord,

och alla fördömningar brista.

Så blir det starkt och stilla på nytt.

Men lugnet åter i storm blir bytt.

Så skiftar det allt till det sista.

Mitt land, mitt land, välsigne dig Gud,

så visst som han klätt dig i högtidsskrud

med krans och kronas fullkomning!

Och får jag ej mera se dig här,

jag tror, att en skymt skall möta mig där

i paradis av din blomning.

Ida "Adi" Granqvist:

Jag satt vid bädden

Jag satt vid bädden. Han låg som i dvala.

Kristi Himmelsfärdsdag det var.

Det ringde till gudstjänst. Han lyfte sitt huvud.

Hans ansikte redan inseglet bar.

"Varför sitter du här i mörkret?
Det ringde ju." - Rösten var nästan slut.

"Gå du och sjung." - Och sedan sjönk han

åter i dvala som förut.

"Gå du och sjung." - Då gick jag icke,

o, men nu, men nu vill jag gå!

Nu är du ju ej längre i mörkret,

plågad och dödstrött, far, som då.

"Gå du och sjung." Det ordet, det ordet

såsom ett heligt uppdrag jag tar,

såsom en vigning ifrån ditt sista. -

Din hand på mitt huvud jag känner, far!

Ida "Adi" Granqvist:

En Vishnusaga

En gammal indisk gudasaga lyder:

en skogens vilda duva, häftigt jagad

utav en hök, i dödlig ångest flydde

rätt in i Vishnus famn. Och denne mottog

och visade ej bort den skrämda fågeln,

han slöt den arma tätt intill sitt hjärta.

Men höken, gäckad i sitt hopp, han talte:

"det hövs ej Vishnu endast till att visa

förbarmande mot duvan, men ock göra

mig rätt uti mitt krav." Till svar nu Vishnu

sin mantel slog tillbaka, så att bröstet

vart blottat, under det att ömt han likväl

allt närmare intill sig tryckte duvan.

Ur Vishnus bröst, av höken sargat, vällde

det röda blodet fram. Men frälsad, frälsad

ur hökens klo var skogens skrämda duva.

En gammal indisk gudasaga endast. -

Ja väl, och dock, mitt hjärta, hur du klappar.

Du vet, vad skogens skygga duva kände

i dödens bittra ångest, men du vet ock

vems famnen var, den vida, öppna famnen,

vems hjärtat var, varfrån det röda blodet

i tunga droppar vällde ner på marken.

Du gamla underbara Vishnusaga!

Likt musslans skal en pärla utan like,

en pärla, vilken likt rubiner glänser,

du sluter inne i din dunkla gömma.

Se, världens alla härligheter väga

mot denna pärla mindre än ett stoftgrand.

Och alla evigheter skola stava

på pärlans stora namn: Golgataundret.

Ida "Adi" Granqvist:

Vad som leva skall i sången

"Vad som leva skall i sången

måste dö och brytas här.

Intill sista droppen hjärtblod,

drömmare, så kravet är!

Har du mod att våga leken,

döden in i ögat se?

Det blir sår, som aldrig läkas,

det blir långt, ja, livslångt ve."

Tyst jag stod. Så slog jag famnen

ut mot allt, jag älskat här.

"Sorg, om du mig söker, hör mig:

jag har mod! Kom, träd mig när!"

Och på orden blev jag tagen.

Några korta dagar blott

- så var hugget givet, taget,

rågat, bräddat sorgens mått.

Ida "Adi" Granqvist:

Giv mig icke röda rosor

Giv mig icke röda rosor,

de betyda fröjd och fest.

Med den vita snön i hjärtat

stämma vita rosor bäst.

För de många, vilka vandra

under jubel livets stig,

stolta, purpurstänkta rosor

- o, men vita, vän, för mig!

Ida "Adi" Granqvist:

Såsom då

Såsom då du stod för mig

får jag städse minnas dig,

härlig som den unga vår,

när i rymden lärkan slår.

Om du sårades utav

livets hugg och sår ock gav,

om din stolta kraft bröts ner

under kampens tyngd - vad mer?

Aldrig likväl mister jag

vad jag såg i fröjd en dag.

Ingen sorg och ingen tid

komma med sin hand därvid.

Ida "Adi" Granqvist:

Se, vi gå upp till Jerusalem

Se, vi gå upp till Jerusalem

i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:

O du som ser, o du som vet

O du som ser, o du som vet
vart stackars väsens hemlighet,
som också vet, långt mer än jag,
mitt väsens natt och dag,
tag allt jag äger i din hand,
bränn slagget med din renhets brand
och låt mig leva i ditt land,
min Fader och min Gud.

Om än den väg som för till dig
är smärtornas och dödens stig,
så lär mig vilja, Gud, ändå
den tunga vägen gå.
Den gång du viskade ditt "Bliv!"
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

J Oterdahl:

Fädernas kyrka

Se även bearbetningen Frälsarens kyrka!

Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.

J A Eklund: