Hej, Anders och Mårten och Stina och Maj, nu gå vi till noten. Lang’ hit min kavaj!
Stor sak, om det regnar och blåser ett grand!
Nu vid Mikaeli går siken i land.
Om sjön litet vräker
och storbåten läker,
så glöm inte öskaret, pojkar, på strand!
Seså, nu är varpet så runt i sin våg,
nu gäller att hala på telar och tåg.
Stopp, vast litet, ruska där borta på flarn,
för siken vill lista sig ut ur vårt garn!
Stå inte och grina,
för slaskvattnet, Stina!
Uppskörta din kjol, och sjung gladelig, barn!
Jag minns hur i somras du sjöng där vid ön,
när hurtigt du halade skötan ur sjön
och strömmingen blänkte, var maska var stinn
och blankaste silver vi kapade in.
Vad, skall du nu lipa
för Kalle, din snipa?
Han snyter Amerikan bort och är din.
Och vore Amerikan aldrig så rik på lax och på strömming, och flundror och sik,
så öser jag hellre min fattiga gröt ur egen sjös gryta med notar och sköt
och skrattar åt feta
småherrar, som meta
sin mört och sin abborr, där gyttjan är blöt.
Nej, jag är en sjöman på fräsande våg,
min drake är ständigt på vikingatåg.
Min åker är havet, där sår jag mitt bröd,
där gungar min planka på liv och på död.
Och kantrar min julle
på vågornas kulle,
är hamnen hos Gud, och där är ingen nöd.
