skip to main |
skip to sidebar
O kunde mitt hjärta brinna
som den unge Dankos brann
och lysa sökande människobarn
tills väg de ur mörkret fann!
O kunde mitt hjärta visa
en väg från tårar och blod -
jag ryckte det gärna ur mitt bröst
i jublande offermod!
O kunde jag få, du öde,
som den unge Danko dö
och hjärtats eld i flammande bloss
över frusna marker strö!
R Jändel:
Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.
Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.
Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"
Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.
Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.
Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.
R Jändel:
