fast mor hon arbetade trogen;
men ack, huru rika vi voro ändå,
när fria vi sprungo i skogen!
Vi voro som fjärlar i rosornas knopp,
vi hade ju sol,
hög himmel och grönska,
blå sjö och musik i var gungande topp.
Nu stå vi som fattiga fångar i band,
fastkedjade vid mekaniken;
vi våga ej röra vår fot eller hand
ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga av klister förtynger vårt bröst;
vårt tak är så lågt,
grå murar oss stänga,
det dövande larmet förtager vår röst.
Och spindlarna surra så trolska omkring,
och tråden i rader sig silar,
och rullarna linda sin vitnande ring,
och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
som mitt i en fors,
och vakta vår rulle
och knyta dess tråd, när den brister ändå.
Maskinen av järn, han besörjer om allt,
som stormen om hösten han viner;
han tänker: vi lyda vad han oss befallt,
och mänskorna äro maskiner.
Osynliga krafter behärska hans gång;
han sliter oss ut,
han spinner vår livstråd,
den löper med rullen och blir icke lång.
Men inom oss lever en böljande värld
av mänskliga känslor och minnen:
den kan icke kuvas, i kedjorna snärd,
den följer ej med våra sinnen;
och tankarna ila som vingade bud
till grönskande skog,
till barndom och frihet,
blå himmel och ovanom himmelen - Gud!
Z Topelius:
