En visa

OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE 

Klunkom, Welam Welamsson, 

klunkom, Welam Welamsson, 

si ormen är tagen 

och glädjen är stor, 

i länkar är han slagen 

och väntar domedagen 

i burn, där han bor, 

klunkom, Welam Welamsson, 

gudlov vi have Sturen 

instoppad i buren! 

Klunkom, Welam Welamsson, 

klunkom, Welam Welamsson, 

herr Larses postillor 

vi vele giva Hin, 

och så herr Bengtses brillor, 

låt kalla våra frillor 

från staden hitin, 

klunkom, Welam Welamsson, 

låt fylla mer i stopen 

att läska frillohopen! 

Klunkom, Welam Welamsson, 

klunkom, Welam Welamsson, 

vår tid vi vele öda 

med dryckjom och svir, 

så drickom oss röda, 

så drickom oss döda 

i gott Malvasir, 

klunkom, Welam Welamsson, 

och blomstrom och blommom, 

åt Hecklom vi kommom.

G Fröding

:

Skojare

I Kattebohult bor det tattarepack, 

i Kattebohult bort i Bo, 

och där är det rackel och snatter och snack 

och skojareliv, må ni tro. 

Där hålla de svarte Boneckerna till, 

de värsta i vårt fögderi — 

vad prästen och lagen och länsman vill,

det strunta Boneckerna i. 

Den gamle vallackarn gick ännu och slog 

på vägarne sistlidne vår — 

till vildskytt och hästtjuv dugde han nog, 

fast nära på åttio år. 

Och käringen hans, som är sjuklig och skral 

och hisklig att titta uppå, 

gick ännu i höstas och tiggde och stal, 

fast knappast hon orkade gå. 

Nu sitta de hemma i Kattebohult 

och sköta sitt lönnkrögeri, 

och alltid är huset av rackare fullt, 

det hörs, när en går där förbi. 

Och pojkarne spela och skäras med kniv 

och ruckla vareviga dag, 

och kvinnfolken föra ett liderligt liv 

med utskum av alla de slag. 

Och nog har väl länsman gjort vad han kan 

att göra på levernet slut — 

men var gång ett följe ur trakten försvann 

ett nytt kom ur buskarne ut. 

Och för Alsterin, en missionspredikant, 

som vågat sig dit, var det lett — 

den tjärbrådde de över ryggen grant,

de äga ej tecken på vett. 

Vrid rätt den granen, som skapades skack, 

gör lamm av ulv eller lo 

och folk av Boneckernas rackarepack 

i Kattebohult bort i Bo!

G Fröding:

Skogsrån

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen, 

bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen, 

just där håller skogsrån till, 

gå dit och se, om ni vill! 

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen, 

för Vickbomspojken från Niklasdalen, 

han såg henne själv en kväll 

på vägen till Anna i Fjäll. 

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst, 

hade ormbunkskrans och kattguldsväst 

och till knäna en granriskjol 

och doft som av nattviol. 

Hon var ungtallsmidig och enstamvig, 

och hon skepade, snodde och vrängde sig 

som en orm på en lie trädd, 

så Kalle i Dalen blev rädd. 

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter 

och trollpackskonster och sattygsfukter 

och stod bak en furustam 

och glyste och gluttade fram. 

Och Vickbomspojken från Niklasdalen 

blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen 

och går ännu som en fant, 

så nog kan en se det är sant.

G Fröding:

Gitarr och dragharmonika

Två grannar jag har i min boning 

— den ene är sentimental 

— jag hör honom högt deklamera 

om sorg och livets kval. 

Ibland är han dyster och bitter 

och melankoliskt bisarr, 

ibland litet svärmiskt elegisk 

och sjunger ibland till gitarr. 

— Den andre är munter och lustig 

och bondsk och grovt burlesk.

För honom är sorg och bekymmer 

blott skrymt och skrock och fjäsk. 

Han grubblar ej alls, han skrattar 

åt livet helt sonika 

och visslar och sjunger och spelar 

på dragharmonika. 

— Man tröttnar att lyssna på sådant! 

— och dock har jag vant mig därvid; 

den ene han liknar min nutid 

den andre min gångna tid. 

Och stundom när ledsnad mig trycker 

och dagen mig tycks för lång, 

jag präntar och sätter i noter 

små stumpar av bägges sång. 

Och sägs det ibland, att musiken 

är mindre melodiskt fin, 

och är icke allt som det borde 

ibland med harmonin, 

så kommer det av, att gitarrsång 

och dragharmonikesång 

stämts upp från höger och vänster 

ibland på samma gång.

G Fröding:

En nyårslåt

Envar har sin sorg

och jag har min sorg,

och varje år har sin ynkedom.

Av mask, som frätte,

och regn, som vätte,

och sol, som stack, blev vår lada tom.

Men var ej ledsen, min flicka lilla,

det skall väl en gång bli väl igen,

till nästa nyår, till nästa nyår,

till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände

och lyckan rände

till skogs och där har hon glömt sig kvar.

Och nöd är bitter

och ingen gitter

att hjälpa stackarn som inget har.

Men strunt i svälten, min flicka lilla,

vi får väl börja på nytt igen, 

till nästa nyår, till nästa nyår,

till nästa nyår, min lilla vän!

G Fröding:

Brottslingen

Allt är upptäckt. Stum och bruten 

förs han bort, hans dom är fälld: 

han är bannlyst och förskjuten, 

utom mänskligheten ställd. 

Skygg och skälvande av skammen, 

spanar han i allas drag, 

men han ser blott ja och amen 

till den dom, som fällts i dag. 

Hoppets lämningar förtvina, 

modets sista flämtning dör, 

porten stängs och kvalen grina 

emot fången innanför. 

Allt är stympat och förvittrat, 

allt är skövlat och förbi, 

och i själens djup förbittrat 

sluter han sitt raseri. 

Sista strängen i det godas 

strängaspel i hjärtat brast, 

och det onda växer, frodas, 

biter sig där inne fast. — 

Men med självbehag i rösten 

fariséer hålla tal, 

slå sig för de fromma brösten 

och ge lärdom i moral. 

Och med ljus och lykta leta 

de i hans förflutna liv 

och de sticka och de peta 

efter dåliga motiv. 

Hånande sarkasmer dugga 

på den fallna ärans grav, 

ej en vålnad, ej en skugga 

lämna de igen därav. 

Du, som ädelmodigt svärtat 

det, som svart tillräckligt var, 

upp med barmen, fram med hjärtat 

och låt se, vad själv du har! 

Ser du, ser du, det finns fläckar, 

många, många, fastän små, 

men av många, många bäckar 

bliver som bekant en å. 

Och i mausolén av glitter, 

vackert högmodsglitter, byggd, 

ser jag nog, att liket sitter 

av en liten, liten dygd. 

Det var alltså — alltså detta, 

som har gjort så stolt ditt mod! 

Fall på knä och tvätta, tvätta 

med ditt bästa hjärteblod! 

Tvätta dig med ångerns vätska, 

med förtvivlans frätsten bränn 

och fäll sedan grymma, hätska 

domar, om du kan, min vän! 

Nej, när du som han har lidit 

marter utan gräns och tal 

och i långa nätter vridit 

dig på bädd av ändlöst kval, 

kanske då du glömde grandet, 

när hos dig du bjälken fann, 

kanske att du kände bandet 

mellan dig och brottets man! 

I, som häcklen, ett förgäten, 

ett i högmod glömmen I: 

med det mått, varmed I mäten, 

skolen I ock mätte bli.

G Fröding:

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar klar och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt, och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

I solnedgången

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Dagar ha kommit och dagar ha gått,
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått,
tung är den ändå att mista.
Luftbyggda slott
skimra ju blott,
skimra och locka och brista.

Dårar de tänka och dårar tro,
dårar de mena och hoppas,
hoppas, att frön, som i jorden gro,
växa till skördar och knoppas.
Brodden den dör,
frosten förstör
det som i markerna stoppas.

G Fröding:

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

En flik av framtiden

 

Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.

G Fröding:

Balen 10: Du skall ej tro att livet dör i döden

Du skall ej tro att livet dör i döden,
nej, långa, långa, evigt unga öden,
om vilkas slut ej någon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.

I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarsalen av kristall.

*

Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ärkeänglarnes döttrar,
sänkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
släpen som skimrande dimmor,
stråldiademen som stjärnskottstrimmor
sväva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra så lätt som när vinden
driver en sommarens sky,
kärlekdrömmarnes dagrar
falla som rodnad på kinden,
sprida sig, flamma och fly,
ögonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansandes skara
sväva de älskande paren i dans,
söka sig väg genom salen och hinna
tysta gemak, där i kronorna brinna
stjärnor av dunklare glans.

*

Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
- man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad på tronens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och känner kärlek utan gräns och mått
och tycker allting vara ganska gott.

Vi träda fram med något skygga fjät
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans Majestät:
"Vi äro komna att bli saliga
från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
- det här är jag och detta Elsa Örn!"

Då ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god är ironin:
"Det fägnar mig att se ett sådant par,
och håll till godo med vad huset har
och tag en sväng med dessa andra unga,
som dansa vals så himlavalven gunga!"

Vi dansa ut, vi dansa natten lång
och när vi tröttna på vår dans en gång,
så finnes säkert vid Gud Faders hov
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskat blod,
av idel kärlek i vårt väsen strömmar
- vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!

G Fröding:

E fin vise

Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

"Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

Tre käringer i en backe

Dä satt tre käringer i en backe.
å di va vinne å di va skacke,
di peckte finger, di sträckte nacke
å smala geck satt på alla tre:
"å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Å se på hômmen, å se på henne,
han hissar ôpp'a på lagårsränne,
å kôrs i je, tocke stort illänne,
han klapper henne, o je, nä se,
å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Dä här ska ut över hele sockna,
att ho ha gitt sä å han ha lock'na,
å guschelôv, att vi int ä tockna,
nu kösst'en henne, o je, nä se,
å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Jo, di ä söte, jo, di ä ömme,
ôm tocka fal skull int vi kunn drömme." —
"I ä för gamle, I ä för grömme",
mä ett ur skogen dä vrôle te.
"Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

Nypenrosa

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros,
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga,
dä va rosa rosa mi.

Ä du mä på dä?

Mi jänte ho hadde, sôm jäntera plä,
två yger tå sol å ett hjarte tå trä,
ja låg där å kve sôm ett kräk på knä
å sa "vell du ta mäj så uschli ja ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
å tänkte att jänta va mä!

Ho las i e bok å ho bynte å blä
å va sôm ho rakt inte alls va mä,
ja töla, ja ba: "ja vell fö, ja vell klä
mi käre lelle tös mä dä bäste som ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
Da flint ho, då sa ho "nähä!

nä allri, nä allri, nä ni ganger nä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
än kräke, sôm jämt säjer: mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?
nä ni ganger ni ganger nä!

O gösser, I alle, sôm falla på knä,
I hör fäll å ser fäll valls jäntera ä,
ä yga tå sol så ä hjarte tå trä,
lätt jäntera gå, ä I mä på dä,
ä I mä på dä, ä I mä på dä?
ja tänker, ja tror I ä mä!

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,

friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!

Ljuvt stark,

rik saft,

stor kraft!
Friskt skönt

grönt!
 
G Fröding:

Strövtåg i hembygden 4

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 3

Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.  

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 2

Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

G Fröding: