kom ej fram till mig!
Edvin såg sin Emma
och fördolde sig!
Han, som smög sig ständigt
i min väg förut,
gick jag in i hyddan
eller gick jag ut!
Tyst! jag hör hans stämma?
O! den känns så väl!
Först med den han trängde
in sig i min själ.
Så bakom mitt fönster
sjöng han mången kväll.
Ack! nu stäms hans luta
vid en annans tjäll.
Se! han knyter blommor:
o! han knöt dem förr
till en krans, var morgon
ny, uppå min dörr.
Den, som nu där hänger,
kom dit längese’n;
och beständigt falla
vissna blad av den.
Edvin går där åter:
ej min Edvin mer.
Nu en ann’ än Emma
han sitt hjerta ger.
Kan man ge sitt hjärta,
se’n man en gång gett?
Kan det ges åt flera,
det som är blott ett?
Ack! jag i min enfald
trodde honom så:
trodde, när han räckte
mig sin hand därpå,
att om jag än bröte,
bröt ej han ändå.
Ack! jag i min enfald
trodde honom så!
Skön, med vårens sippor
slog hans kärlek ut.
Ack! med sommarns rosor
tog den hastigt slut.
Kanske, när han ser dem
spricka ut igen,
kommer han tillbaka
till sin glömda vän.
Men då skall jag svara:
jag vill älskad bli
ej blott rosentiden;
den är snart förbi.
Vill du ej bli hos mig
över vintern än,
flyg då kring som fjäriln,
och försvinn som den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar