Naturtankar

Mänska! Tro ej, att för dig allen 

jorden blommor fick och solen sken.

Något för sin egen fröjd också 

vill naturen skapa då och då. 

Därför näktergaln sin skönsta drill 

slår, när du i natten sover still, 

och den skönsta rosen blommar tyst, 

långt förrn solen dagens öga kysst. 

Skönsta fjäriln du ej ser, ej hör: 

osedd flyger han och osedd dör. 

Pärlan gömd i havets sköte bor, 

djupt i berget ädelstenen gror. 

Barn! när du så fullt, så rikligt fick 

för ditt öra allt och för din blick, 

unna också Modern något då 

att åt sig till fröjd, till smycke få! 

C W Böttiger:

Sonetten beskriver sig själv

Sonetten vandrar lekande, men värdig 

och elvastavig, fram i fjorton rader. 

Man ansett har Petrarca för dess fader. 

Nu är den första kvadrenarien färdig. 

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig! 

Och, fast dig locka rim i myriader 

de samma rim du åter måste ha där, 

och det är svårt, om icke Febus lär dig. 

Nu komma två terziner med på slutet. 

Vad de ha där att göra, ej du fråge, 

men lär att fläta dem sju skilda sätten! 

Så blir det hela vackert sammangjutet, 

och under rimmens konstigt välvda båge 

går fullväxt fram den klingande sonetten.

C W Böttiger:

Sång över Anna Maria Lenngren

Jag minns en tid – må sent han bli förgäten –
då höge skalder sutto här i ring,
då på var sitt av Gustafs gyllne säten
här satt Franzén, Wallin, Tegnér och Ling;
och före dem, i Gustafs egna dagar,
då Kellgren här med Oxenstjerna satt,
och Leopold tillsist – en svan, som klagar
att Tiden Skönheten på flykten jagar,
men ljuvast kväder då, när ögat re’n har natt.

Och mellan två så skilda sångartider
som gyllne länk en kvinnlig lyra står,
vars toner dansa lätta som sylfider
och leka, skalkas, i en evig vår.
Det är skaldinnan, den för ryktet blyga,
som gömmer lagern i sin hushållskorg
och vill sitt sybord framför lyran smyga.
– Förgäves! Tonerna kring landet flyga
och »turturduvans sorg» är glömd av Gyllenborg.

Hans fordna Sappho skymmes nu av henne,
vars rika tavlor, i så skärt behag,
så troget måla mindre vad vi känne
än vad vi äro i vårt vardagslag.
Den förra helst sjöng sina egna lågor,
och hennes hjärta flög i evig storm,
tills sist hon »Lugnet» fann i svala vågor.
– Den andra gjorde Sanningen blott frågor,
och Skönheten gav svar, och Snillet gav det form.

Med vilken finhet hon förstår att pensla
de minsta drag, och hur var bild är lik!
Hur mycket allvar bor i hennes känsla,
i hennes teckning vilken ren plastik!
Och hennes skämt! hur skarp, och dock ej bitter,
hon gisslar varje dårskap, ystert glad;
men hon är kvinna än, då saltet spritter,
ty på satirens udd en Gratie sitter
och läker hvarje sår med friska rosenblad.

Hur mycken storhet bor ej i det lilla,
det enkla, sanna! – Sök varhelst du vill;
finns här en bild, som Smaken ej skall gilla?
Han är ej gjord, han lever, han är till.
Och hennes färger – huru skilda alla
från smink och prål, men liv är där och glans;
om de ej glöda, äro de ej kalla.
Och aldrig pennan doppad var i galla,
dess spets är skuren vass, men styrd av vettets sans.

Sök överallt i konstens vida rike,
i diktens alla rosengårdar sök,
du skall, du kan ej finna hennes like,
ej en parnass, med trappor från ett – kök;
ej en naturdikt så av snillet ansad,
Satir, Idyll och Fabel på en gång;
så lätt, så djup, så lekande, så sansad;
ej en skaldinna, rädd att bli bekransad
och skygg för världens blick som för sin egen sång. 

Hör dessa råd av »Bettys» ömma moder,
– en visdoms-foliant i sammandrag;
men skälmska löjen under pärmen bo där,
och sträva läxan får af dem behag;
av modershjärtat får den sitt insegel,
var enda varning klädd i rosor är.
När för vart livets fall hon ger en regel,
det är Minerva, men som lånt sin spegel
från Afrodites bord, och tjusar, då hon lär.

Minns detta »gods, ett arv av gamla fäder»,
där, med sin gikt, en grevlig änka satt
»i stora saln, beklädd med gyllenläder»,
och där hon »leddes merendels besatt»!
Hör henne nådigt tyda för Susanna
den långa ättens murkna konterfej,
och sist vid denna unga skönhets stanna,
som kännas bör »uppå sin stolta panna»,
och fråga även du: »skall detta vara?» – Nej!

Men se en annan bild! »I simpla dräkten»
den gamla »kommer leende och from,
så älskad, ärad, kronan ibland släkten,
så firad, vördad på sin ålderdom»!
Med vördnad böj dig för de gråa håren,
»Ur ljusa ögat samvetsfriden» ler.
Av tidens härjning märker du ej spåren;
du ser en höst med blommor än från våren,
en aftonglans av soln, som utan moln går ner.

Så ur vad stånd, vad ålder du må äska,
gestalter vimla här i brokig flock.
Här är en Vauxhall för det rent burleska,
här är en lövsal för det sköna ock.
Se, tusen masker trängas på var tilja
och alla hälsas de av tusen skratt;
men lätt i denna svärm, som ros från lilja,
du kan den ene från den andra skilja:
– Se där är fänrik Spink, och där Cornelius Tratt!

Olympen själv hon stormar med sitt löje,
hon rycker den med ens till jorden ner,
och lugnt försänkta i sitt aftonnöje
du alla gudar och gudinnor ser.
Du kan dem skönja grant vid spiselflamman,
du känner klart igen var enda en,
där gudaskaran »sitter i all gamman
en kulen kväll vid brasans sken tillsamman»,
och »Astrild rider käpp på själva Caducén.»

Väl fantasin ur blotta prosan tager
en mängd av tavlor, som här rullas opp,
men allt står fram i en så egen dager
och varje tanke kläder sig i kropp.
Än bördens högfärd speglad i »Juliana»,
än barnets oskuld uti »Nellys» gråt.
Var gäck, som dansar fram på livets bana,
vart själens lyte, och var modets vana,
för alla ligger här ett koger i försåt.

Så väckte Hogarth förr sin tid ur dvalan,
när han dess trogna teckning lade fram
och penseln genomlopp den vida skalan
från nöjets yrsel ner till brott och skam.
Med lika kraft, men mera nordiskt tycke,
skaldinnans Genius är alltjämt tillreds;
men på sitt änne bär han diktens smycke,
och varje tidsbild blir ett mästerstycke,
och väpnad är hans hand med epigrammets spets.

I tidens öga ser han minsta grandet,
men bäst han skjuter av ett epigram,
idyllen kommer med sin frid på landet,
eklogen nalkas med de vita lamm,
och Fabeln ger en själ, en röst åt djuren,
och allt får nu dramatiskt sceneri.
Till själva Epos faller skiljemuren;
och ingen död mer finnes i naturen,
men allt är liv och fröjd och sol och poesi.

Se denna grupp, som vid »den glada festen»
är lantligt samlad! O du känner den,
du förr har sett den sjuttiåra prästen,
och alla, alla känner du igen.
Men du i livet har dem sett. I sången
– det är först nu, som du dem möter så.
Så levande är det för första gången
som verkligheten blev i dikten fången;
ty allt är här natur, och här är konst ändå!

Det är från den de regna dessa strålar,
som gjuta sig till ram kring hennes duk.
Hon sjunger, men på samma gång hon målar,
och varje färgton huru smidigt mjuk!
Det är en värld, som träder för ditt sinne
med allt sitt prål, med all sin galna flärd,
med sina lasters tyngd, sin dårskaps minne.
– Du tror dig vara på ett dårhus inne
och märker innan kort, det är din egen värld.

Du världens dårskap, frodas! Ty skaldinnan,
som förr dig agat, tystnat längese’n,
och långt har tidens hjul att löpa, innan
en sådan lyra hotar dig igen.
Den lyran strängad var med gyllne pilar
och, attiskt fin, hon var dock fosterländsk.
Dess genljud ännu genom rymden ilar,
fast under marmorn re’n den sångmö vilar,
vars kvickhet var så glad, vars lyra var så svensk.

Än lever minnet kvar i våra bygder
av hennes liv i tysta dalen gömt,
som lugnt förflöt i huslighetens dygder
och blott begärde att få vara – glömt.
Där njöt hon glädjen och där bar hon kvalen,
de växte, men – hon dem inom sig slöt;
och hördes mellanåt en sång ur dalen,
det var ej hon, men det var näktergalen,
som sjöng i samma bur, och sist dess galler bröt.

Hon flugit opp på fria, lätta vingar,
hon nu dem badar uti hav av ljus;
men än i kojan som palatset klingar
var ton hon sjöng, och trotsar tidens brus.
Än sjunger hon: »Jag minns den ljuva tiden»,
hon sjunger än: »Jag minns den som i går»;
men ack! den kom med »oskulden och friden»,
och därför, därför är den re’n förliden,
det är i dikten blott vi leta nu dess spår.

Den aftonkrets, som förr i hennes boning
sig samlat här, nu möts i Elysén.
Allt groll har Thorild glömt, och sin försoning
med Leopold han firat allare’n.
Där Kraus står hänryckt, Kellgren är blott öra,
och Gyllenborg förtjuses ännu där,
och Lehnberg, Rosenstein med undran höra,
när Edens vindar sakta till dem föra
en röst dem välbekant, en sång dem fordom kär.

C W Böttiger:

Svalan

Mot nordens hav jag sträcker färden
med ljumma vindar alla år;
ett budskap från den södra världen,
jag kommer dit med sol och vår.

Jag bygger bo av ler, jag kläder
på tusen sätt dess golv och vägg,
jag väljer mossa, gräs och fjäder,
att mjukt där blir för mina ägg.

Jag bygger det inunder åsen
av mänskors tak. Där är mig bäst.
Jag vaktar hyddan, vaktar låsen
och lockar trevnaden som gäst.

Om höns och duvor tar jag vården,
ty öga finns ej skarpt som mitt.
När höken kretsar över gården,
då visslar jag sivitt, sivitt.

Och de förstå min vink och dölja
sig fort i buren och i byn.
Jag skyndar rövarn att förfölja
och jagar honom uppåt skyn.

Så är jag sedd i hemmet gärna,
man stör mig ej det minsta grand,
och månget korn och mången kärna
man bjuder mig med givmild hand.

Men jag försmår all sådan föda,
min fladdrar över vattnen skygg.
Jag har min bärgning utan möda
av dagens sländor, kvällens mygg.

Hur många fåglar mera granna
jag skjutas ser och fångar bli!
Men jag får leva, jag får stanna
och flyga kring och vara fri.

Men när den kulna hösten stundar
och natt blir lång och himmeln grå,
från alla tak och alla lundar
vi samlas alla svalor då.

Vi tätt oss till varandra smyga
och ordna ett gemensamt tåg,
och med ett stumt farväl vi flyga
till öarna i Hellas´ våg.

C W Böttiger:

Söderfors

Såg du, hur Dalaälven drog
med skum och dån från fjäll och skog?
I havet snart far strömmen ut,
men se, förut
han gör besök på en minut
vid Söderfors.

Två armar sträcker han kring ön,
som brudskön står i klänning grön.
De höga silverstammar då
i vågen blå
sin stolta krona spegla få
vid Söderfors.

Men mera vild blir strömmen nu
och bryter spegeln mitt itu.
Till havs, till havs från brud han far
som pilen snar.
Han har ej tid att stanna kvar
vid Söderfors.

I fradga vit - så är hans sed -
han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,
så rädda stå,
när tunga hammarslagen gå
vid Söderfors.

De mörka männen under jord
- Vulkanens jättar högt i nord -
vid härden stå med glödhet kropp,
och sjömäns hopp
blir smitt av hammarns raska lopp
vid Söderfors.

Flyt stolt, flyt glad, du kungaälv,
i djupet snart dig störta själv!
Den blomsterbädd dig blir för trång.
Men flyg, min sång,
och vittna, att jag var en gång
vid Söderfors!

C W Böttiger:

I avskedets stund

Tänk någon gång på den, vars hjärta gömmer
din änglabild så troget inom sig,
på den, som ofta hela världen glömmer
att blott i stillhet tänka få på dig!

Tänk någon gång, när du en blomma plockar,
på den, vars liv av dig sin blomning har,
som evigt minns de rika, ljusa lockar
och evigt minns ditt blåa ögonpar!

Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
och fiskarn sakta gungar hem från sjön,
på den, som evigt, evigt på dig tänker
och ber för dig till Gud så mången bön!

Tänk någon gång, när nattens klara stjärna
en hälsning vinkar ifrån fästet blå,
på den, vars tanke flyr till dig så gärna!
Nej, glöm mig du! — jag minns nog dig ändå.

C W Böttiger: