Himladrottningens bild i Heda

 

Himladrottningens bild (1100-tal)

i Heda kyrka, Östergötland 

Åtta hundra julenätter

såg jag tända sina ljus. 

Barn, hör vad jag täljer!

Konungar kysste min fot. 

Glömd sitter jag. Damm höljer mig. 

Bed mig ej om vad du har kärt, 

ej om guld och ej om namn. 

Gå, förnekare! 

Blott hos den, som tror, ske under.” 

När jag hörde från bildens röda 

läppar av trä så tunga ord, 

flög på muren ett sken och jag bad: 

”Skänk mig hellre det gyllne hjärta, 

skänk en droppe av den goda, 

kärleksrika ödmjukhet, 

som, förgätet och utan namn, 

sirat och satt dig med dok och krona,

hög och sträng på drottningstolen. 

Lär mig vörda så och besjunga 

hela den stora, ljusa värld, 

som står fylld av vingars surr, 

ängar och berg och underbara, 

ädelt visa människoverk.

Den har tro, för vilken mycket är heligt.”

V v Heidenstam:

Min Herres moder

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

bland Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade

till bergen Gud dig sänt,

och skimmer kring dig kastade

mysteriet du känt 

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

Visa vid Morsmäss (alt Marie avlelse el Annadagen)

(fritt efter C M Bellman)

Joachim uti Nasaret 

hade en hustru, a Anna! 

Böj din panna, 

böj din panna 

när du henne sett! 

Joachim var en genomärliger man, 

frun lika ärliger också som han, 

hustru Anna, 

hustru Anna 

många hjärtan vann! 

Joachim och hans kära fru 

fick så en dotter, Maria! 

Låt oss fira, 

låt oss fira 

med mor Anna nu! 

Dottern hon blev en dag vår Frälsares mor, 

tänk att vår Herre blev vår köttslige bror! 

O Maria, 

o Maria, 

vad Guds nåd är stor!

A Holmberg:

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,
och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Glädjedag

Att smeka gräset är
som smeka Guds kind
och regnet är hans glädjegråt.
Att stå i gläntan
där solen leker in,
det är att stå
i Guds glädjekärlek.
- Att möta dig, det är som möta
jungfru Maria, ung
flicka vid källan.
I skymning ibland darrgräs,
nattviol.

R Jändel:

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.