Den fallne

Till minnet av en finsk revolutionssoldat

»En brottsling!» säger borgaren som går förbi hans grav, 

»en sådan där, vars lik man spottar på.» — 

Nej, en hjälte, vill jag svara, ty för intet allt han gav. 

Å, hans blick var så öppen och blå! 

»En niding, en som riktat mot sitt eget land sin dolk, 

knappast värdig en ärlig mans harm.» — 

Men jag säger: han led döden för sitt trampade folk. 

Å, hans hand var så trofast och varm! 

»Med fångar gick han samman, en bror med tukthushjon, 

för usel för den kula han har fått!» — 

Men jag vet, att blott de ädla göra revolution. 

Å, hans hjärta var så kärleksvarmt och gott!

R Jändel:

Jord du ler

Å, det är som jorden i en stilla bävan låge 

efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning — 

jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt fjärrsyn såge 

sina tunga nätters längtan sakta närmas sin fullkomning. 

Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och hunger, 

ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda. 

Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger, 

hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda. 

Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands spira, 

hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer! 

Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira 

åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer. 

Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren, 

människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er tvinna! 

Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från båren, 

edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna. 

Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka. 

Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa. 

Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka 

och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa! 

Febr. 1918.

R Jändel:

100 år efter Södergrans död: Hemlighet

Månen vet... att blod skall gjutas här i natt. 

På kopparbanor över sjön går en visshet fram: 

lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. 

Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. 

Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: 

Vad jorden är skön i denna ensliga stund.

E Södergran:

100 år sedan Södergrans död: Inledande anmärkning

EDITH SÖDERGRAN

SEPTEMBERLYRAN

DIKTER

INLEDANDE ANMÄRKNING

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, 

att det är vers vill jag icke påstå. 

Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm 

och därvid kommit underfund med 

att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, 

d v s på rytmens bekostnad. 

Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. 

Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp 

vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. 

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. 

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

E Södergran:

Modersminnet

Jag också har en moder haft,

en enkel kvinna, glad och god.

När hennes tunga mist sin kraft

hon gurglade mitt namn i blod.

Jag kom väl ej så ofta förr

när själv hon öppnade sin dörr

och mot min axel glädjegrät

och kyssande mitt slarv förlät.

Men sen hon flyttat utom tulln

och icke längre ser och hör,

jag ofta klappar tyst på mulln,

så barnsligt, hemlöst utanför.

Du mor, som en gång burit mig

i själ och tankar, kropp och blod

med långt och gladlynt tålamod,

nu är det jag som går med dig!

Du kunde kläda mig i kött,

men jag kan ej ge dig gestalt.

Nu följer du mig överallt,

men du skall dö när jag har dött.

E Lindorm:

För sent

Allt som är vänligt ment

kommer för sent,

målas med guld på kransars band,

lägges som blomma i kallnad hand.

Men huggen och stygnen

under de gråa vardagsdygnen,

de träffade djupt i det levande hull,

som nu skall bli mull.

Vi smussla vår ömhet och ånger

in i det öra,

som ej kan höra,

men hörde vårt hat så många gånger.

Med godhet vi le

mot ögon som längre ej se.

Och först intill slocknade pannor

böja vi oss utan bannor.

Måste det vara så,

vassa blickar och tänder

mot bröder och systrar som kring oss gå

med levnade ögon och varma händer?

Varför skall vårt väsens musik

lösas och strömma rent

först när det är för sent,

brusa som tårar

blott över bårar,

bränna som kyssar blott stelnade lik?

E Lindorm:

Den äkta döden

Ja, även mig har du försökt att blända

från scenen eller biografens lakan,

du hjälte med den tragiskt höjda hakan

och själ och vador intill bristning spända.

Du sjunker hop i dödsarbeteskrampen

och slungar kring dig slipade repliker.

I lämpliga belysningar från rampen

med skolad röst din smärta ut du skriker.

Då ser jag för mitt öga gatuscenen:

en fyrtioårig kvinna, redan gumma,

som plötsligt kände döden vika benen

och kasta henne mot en avloppstrumma.

Hon visste det var galet, och hon hörde

polisens röst och andades med möda.

Det allra värsta var att hon förstörde

sin rara, dyrt betalda middagsföda.

I smuts och trängsel tyst hon uppgav anden

och blodet sköljde över blåa schalen

och över kanten, som hon höll i handen,

och stänkte ner den köpta strömmingsvalen.

I livet dö vi utan stora gesten

och all den höga, himlande tragiken.
Vi stupa klumpigt tungt som åkarhästen

och hindra med vårt dödsfall blott trafiken. 

E Lindorm:

Modersmjölken

Han sade:

När mor min mig fött fick jag dricka tröst

två veckor vid hennes bröst.

Sen måste hon vandra, skuggögd och vit,

ut till arbetets dagliga slit.

Hon grät när hon sista gången gav

mig brösten, som fulla sprängde.

Och när hon till sängs mig gråtande lagt

hon gick till bordet - det har hon mig sagt - 

och kramade vårtorna över en kopp

dit mjölken rann i ett strilande dropp

tills brösten slaka hängde.

Det var mitt blod, det var min kraft,

det var den näring jag skulle haft

i strömmar av styrka genom min kropp

som doppade ner i en kaffekopp!

Min moders mjölk, jag hör, jag hör

i sömnlösa nätter ditt dropp!

Droppar av liv, droppar av blod,

droppar av hälsa och levnadsmod!

Min moders mjölk, jag hör, jag hör

i vakandets ångest ditt dropp!

Då lyfter jag mager och kraftlös arm,

och då blir min kind så blodmörk och varm

och ögonen gnistra vilt.

Jag skriker den ed, jag tusenfalt svor,

att hämnas på allt, som stulit min mor,

och en människas liv förspillt.

E Lindorm:

En död arbetarhustru

I.

Ej längre med tillbringaren du går, så rädd att spilla,

och aldrig mer du frågar efter oxköttets pris,

och aldrig mer din äkta man skall göra dig illa

och rödbrusig törna mot dig vid vagga eller spis.

Och aldrig mer behöver du i husen gå och tvätta

tills i hajande svindel du hjälplös segnar ner,

och du har icke längre någon barnkull att mätta

och behöver icke gruva dig för hyran mer.

De minsta skreko till, när du sänktes ner i gropen.
Så rasslade bland blommorna de tvenne skovlar sand.

Din man klev upp på graven och glodde, blek och snopen,

och konvaljbuketten höll han med grov och ovan hand.

Och därhemma vid din leriga och fula förstadsgata

går livet lika vanligt som om döden ej fanns.

Blott samma farstus fruar än ett par gånger prata

om hur du blev hämtad en dag av ambulans.

II. 

Men går du nu i himlens sal på guldgolv som skina

- och ej behöva skuras - och har det lugnt och bra,

du längtar ändå därifrån till jorden och de dina

och plågar dig med grubbel om hur barnen kan det ha.

Visst är det skönt och härligt att i evigt solsken blunda,

att riktigt sova ut ifrån barnskrik och gräl.

Här är så ljust och luftigt, och man själv så annorlunda,

och här blir man bemött som om man ägde en själ.

Men i den blanka friden ett bekymmer ändå bränner:

Hur står det till därhemma, och vilken ser nu åt

att icke Andrea ut om kvällarna ränner

och att icke lille Torsten om fötterna blir våt?

Du vill ej sitta vacker och ung i himlasalen,

från hemmet över gården du ville icke dö.

Du ville gå i jordens rusk i gamla fula schalen

och släpa hop till hyra och mat och stå i kö.

Du ville icke skiljas, ville vara hos de dina

och styra och ställa med skurning och byk.

Du längtar ifrån detta främmande och fina

till gubben och ungarna, till fattigdom och stryk.

E Lindorm:

Väckelse

Jag kan ej se hur människorna gå

och låta dagarna mot döden rusa,

hur liksom blinda tiggare de stå,

fast ögonblicken lätt som svalor susa

och dagarna som tunga örnar brusa

högt över dem i stolt och festlig färd.

Jag kan ej höra människorna tala

om det som fyller deras lilla värld.

Jag ville ruska dem ur denna dvala,

jag ville tigga dem på knä, jag ville tala

om stjärnorna, om själarna, om döden,

om storheten i deras egna öden,

om skönheten och högheten i allt,

i jorden, solarna och människans gestalt.

E Lindorm:

Sång i ungdomen

Jag ringe gäst

är bjuden med på jordens stora fest,

som sorlar under solens gyllne krona.

Jag vandra får

omkring i vimlet några korta år,

och från min mun skall några sånger tona.

På allt jag ser,

med friska ögon emot allt jag ler

och allt jag röra vill med ömma händer.

Jag omvärvd står

av luftens glans och ser hur solen går,

och för min längtan hägra hav och länder.

En gäst jag är,

som blott en liten tid får stanna här.

"Snart skall du resa", hör jag döden viska.

Jag vet, jag vet,

det är min stora, glada hemlighet,

och därför äro mina ögon friska.

E Lindorm:

Mot medelåldern

Dog jag när jag var tjugu år?

Var är skimret, som ögon och bröstkorg fyllde?

Var är nu det solsken, som dagen förgyllde

och sprang som en eld över panna och hår?

Snart är jag trettio år.

Här går jag som man bland välaktade män.

Jag äter och lever och läser och röker.

Det är väl dock något jag menar och söker.

Jag går som på spaning med själen på spänn,

som väntade något jag än.

Jag kan icke leva som de,

som makligt blott samla på år och meriter,

ty inom mig ständigt det gnager och sliter.
Finns det då ingen som vill och kan se

hur hungrigt min mun kan le?

Jag rädes för mörker och natt.

Jag vill till mitt hem om kvällen ej vända.

Jag vill i det längsta att något skall hända.

Kanhända, kanhända, kanhända att

mitt liv blir frälst denna natt!

Ej längre jag återbegär

lätta och glada och svindlande dagar.

Ej över bortfladdrad ungdom jag klagar.

Jag längtar allenast från det som nu är.

Jag kan inte leva så här.

Jag önskar ej denna feta ro

som andra män, som har hem och bo.

Så kan det väl ändå ej menat vara?

Jag fordrar ej mycket, jag längtar bara

till något att älska och tro.

Ett moln på flykt i det blå

har väl med resan en mening ändå.

En ört som spirar, en kvist som knoppas

väl ändå på blomningens sommar hoppas.

Är jag väl sämre än markens strå?

E Lindorm:

Försvar för strebern

Högt vittnar kindens färg och blickens feber,
min käre Johansson, att du är streber.

Du gnor och ligger i av tusan hakar,
för dina ideal knappt sömn du smakar.

Du reser riket runt och folket väcker
och alla onda makter du förskräcker.

Bekänn, o Johansson, du gör det mycket
för att få in ditt namn i tidningstrycket!

Betänker du då ej att tiden jagar
och slukar namn och rykten alla dagar?

Att dessa sekel som på sekel följa
skall namnet Johansson en gång bortskölja?

I bästa fall - säg, svalkas dig ej bloden? -
ditt namn skall dö uti isperioden.

Ja, sen så är det slut med ryktbbarheten,
sen vidtar stjärnlös svarta evigheten.

Då om din bragd uti det kommunala
skall ingen mer i tiders tider tala.

*

Fast kort är äran och fast flyktigt livet,
du hisnar ej inför det perspektivet.

Jag är så glad att ej din ärelystnad
blir släckt därav och dömer dig till tystnad.

Jag känner en som lystet sträckte gapet
mot högre ting än stadsfullmäktigskapet.

Men den som ville solar åt sig roffa
nu ligger vingsvedd på sin utdragssoffa.

Fast tämligt fri från ärelystnadsfebern,
han ropar ändå ljudligt: "Leve strebern!"

Ty utan dem som yvas i det lilla
vår värld dock skulle stå betänkligt stilla.

Hell därför er, som slita, knoga, sträva
för att ert lilla namn en stund må leva!


E Lindorm:

Samlen icke guld och ädelstenar

Människor,

samlen icke guld och ädelstenar: 

fyllen edra hjärtan med längtan, 

som bränner likt glödande kol. 

Stjälen rubinerna ur änglarnas blick,

dricken kallt vatten ur djävulens pöl.

Människor, samlen icke skatter 

som göra er till tiggare; 

samlen rikedomar 

som giva er konungamakt. 

Skänken edra barn en skönhet 

den människoögon ej sett, 

skänken edra barn en kraft 

att bryta himlens portar upp.

E Södergran:

Triumf att finnas till

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

E Södergran: