Bonden Pavo + Fänrik Stål

Vårmysterium

Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.

E Södergran:

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.

Vårlöken

Vårlök skjuter raskt ur jorden opp,
grön till stjälk och blad, men gul i topp,
lite blek, den lilla,
mår dock inte illa,
mitt i kylan skjuter hon en knopp.

Vårsol lyser ren så klart och grant,
snö dock ligger än på dikets kant.
Liten vårlök tänker:
"När blott vårsol blänker,
snön får ge sig, det är visst och sant.

Visst är stormen kall och vädret hårt,
och ibland jag frysa får rätt svårt,
men det gäller bara
rak och tapper vara,
hoppet är ju ändå alltid vårt.

Och för varje stråle solen ger,
blir jag glad och ljuset mot solen ler.
Ja, nog skall jag stå mig,
köld skall ej rå på mig,
och jag vet: där komma blomster fler."

Kom en liten tös och blomman tog.
Liten vårlök än i döden log:
"Kan till fröjd jag bliva,
kan jag hugnad giva,
nå, då har jag ändå levat nog."

A M Roos:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

1819 års psalmbok 200 år: Höga majestät

Höga majestät, vi alla
för dina fötter nederfalla:
ditt lov från våra hjärtan går.
Evig är din makt och ära;
dig jord och himmel vittne bära:
av allt ditt verk du offer får.
Dig lova kerubim,
dig sjunga serafim:
Hosianna!
Helig är Gud,
all världens Gud,
all krafts och nåds och visdoms Gud!

Solen dig sitt offer tänder,
där klar hon fram på fästet länder
med ljusets helga rikedom;
och, då ljuvt naturen svalkas,
med friden vördsamt månen nalkas
för dig i nattens helgedom;
och hela himlens här
dig samma vördnad bär.
Med ditt finger,
o Jehova,
i världarna
du skrev ditt namn. Halleluja!

Hör ditt lov från tusen munnar!
En dag den andra det förkunnar,
en natt den andra säger det.
Åskans knall och blixtens lågor
och stormens ljud och havets vågor
förkunna, Gud, ditt majestät.
Och själen, denna fläkt
utav din andedräkt,
går med andakt
på ljusets stig
och närmar sig
med evigt lov, o Fader, dig.

Fader, allt i dig sig gläder:
du föder allt, och allt du kläder
och vårdar med din högra hand.
Stjärnan du på fästet leder
och minsta kräk dess väg bereder
och vakar över minsta grand.
Dig fågeln med sitt ljud
och liljan i sin skrud
Fader kallar.
Ditt barn är jag:
med varje dag
jag röner säll ditt hjärtelag.

Helige, som bor i ljuset!
Du vårdar dina verk i gruset,
du dina barn ej överger:
Du, o Fader, dig förbarmar;
din egendom i dina armar,
ditt folk, Barmhärtige, jag ser.
Din Son du världen sänt;
vi dig i honom känt
huld och nådig:
Din Ande för
och rena gör
de hjärtan, som din kärlek rör. 6

Kor av fromma röster skallar:
Dig helig, helig, helig kallar
din helga hjord, din kristenhet.
Hör de barn du tvagit rena!
I trohet vilja de dig tjäna
och vandra uti helighet.
I oss din kärlek tänd;
din höga vishet sänd
från din himmel,
att hon oss när
på jorden är
och dina vägar rätt oss lär!

Oss välsigna och bevara,
med nåd ditt ansikte förklara
och vänd det till ditt folk med frid!
Här ditt namn vi vilja sjunga
och sedan med en helig tunga
dig lova, Gud, till evig tid
med dina kerubim
och dina serafim:
Hosianna!
Helig är Gud,
all världens Gud,
all krafts och nåds och visdoms Gud!

S J Hedborn:

Venedig

I.

Här har visst, vekt försjunken i sin dröm,
Naturen suttit trånadsfull och sakta
med hand som darrat utav omsorg öm
en bild uppfunnit att sig själv betrakta.

Här där melodisk vällust tyckes råga
den milda luften, blommar huld gestalt,
och om för skönheten din själ kan låga
skall snart en strålbild bli din tankes allt.

San Marco blånar, tyst lagunen svallar.
I mörknat rum, där dunklen svala dugga,
framvandra stjärnorna; det dämpat klingar.

Då se! ur glänsande arkaders skugga
en gosseskara dansande sig svingar,
trumpet uppsmattrar munter, jubel skallar.


II.

Venedigs skald! Hur måste mer och mer,
allt medan årens längd till åren länkas,
min hjässa, ingen lager värd än, sänkas
för dig i växande beundran ner!

Här när i dunkel stund jag sakta följer
Venedigs folk, som drömmarns frid ej stör,
och mängdens sorl melodiskt mjukt mig för
bland floden som Rialtons trappor sköljer,

jag älskar att dig ana tyst i drömmen,
där svårmodsfullt mot marmorn stödd du dröjer,
livsödenas fullkomning redan när.

Nu står en skald från fjärran trakter här,
som blek förnummit dig - ensam och böjer
sitt huvud tyst och glider ned med strömmen.


III.

Knappt februari har till ända nått
och redan våren allt med glans förtrollar,
på Lidos varma vallar gräset blått
Veronica med fina blommor sållar.

Och åter är en afton ljus och mild.
Framför mig vilande, orörlig glänser
lagunen purpurljus med solen bild;
bakom mig havet klart och utan gränser.

När så jag dröjer timmar att betrakta
all denna festligt klara vårens lek,
då står för sinnet sällsamt, djupt den sakta

erinringen: den bleka kvällens skimmer
den dunkla jorden, trädens tystnad vek.
Och själen trånande sig själv förnimmer.


IV.

Vad för min själ mer djupt än detta andra:
här än i dag, fast tiden allting myllat,
de samma eviga gestalter vandra,
som mästare med glöd odödlig hyllat.

Av vågmusiken emot stranden sjungen
av lena glansen kring lagunen gjuten
den lätta växten tyckes milt omfluten,
dess lemmars veka blomning hult utsprungen.

Dock denna morgon då ett skimmer präktigt
av snö och rosor tyckes sakta bäva
likt skimren som Bebådelsen omsväva,

o Paolo Veronese, har så mäktigt
din sköna ängel bundit mina tankar,
att som i dröm och blind för allt jag vankar.


V Ekelund:

Här är en bok för er, I svenska mödrar

Till Herr Doktor Johan von Horn då han av trycket lät utgå sin Svenska Jordegumma anno 1697

Här är en bok för er, I svenska mödrar hit!
den på ert modersmål er kan till pricka lära,
hur en sig skicka bör i nio måna´rs tid,
när hon sig känner på en kärlig tyngsel bära,
och hur hon lyckligt sen må Evas äpplebit,
så rätt som görligt är, i rättan tid betala.
Bort hädan, unga mör! I ären än för smala,
och dessa bladen stå er ej att läsa fritt;
er, svenner, även väl förbjudes denna läxa,
det går allenast an dem, som i rundan växa.

Har den väl orätt dömt, som fordom dessa tre
i faran lika höll, i lika ordning ställde:
en sjöman, den i storm sig vill åt havet ge,
och den, i våndan står med fostret under bälte,
samt en, den sig i fält till drabbning färdig gör,
där döden en gång ej men tusen resor mötes!
Hur nödigt är det då, att barnsängshustru skötes,
bör utom att som de, som fromma kristna bör,
sig i den Högstes skydd i all sin tid befalla,
också för allting mäst hans bistånds makt påkalla.

Ty fast all mänsklig konst er hjälp och bistånd svor;
dock står det allt hos Gud, han månde våndan lisa.
Naturen öppnar ej den minsta pärlemor,
när svarta tordönsskyr en omild himmel visa;
det grova hednafolk har detta grant förstått,
när det med tacksam håg ett lyckligt barnafägne,
den blida Junos gunst och vårdnad ödmjukt ägne;
men åter tvärtemot, när som det illa gått,
åt foster eller mor, ell´ bägge skadde blivit,
åt Junos hat och hämnd och vrede skulden givit.

Gud vare evigt tack! Vi ha ett bättre ljus,
till vilket vi vårt hopp och våra ögon vända,
och sköta litet om, i vilket himlahus
planetren med sin gång begynna eller ända;
fast Tor ett vidrigt sken utav sin fader får,
och Mars på tvären ser, dit morgonstjärnan tindrar,
vi tro likväl, att slikt vår framkomst icke hindrar;
ty Gud utöver dem i ny och nedan rår.
Ifall ock något men av någon stjärna flyter,
förstånd och vilja rår, om vanart sinnet lyter.

Men vartut ärnar jag? Jag vågar mig för högt;
mitt första uppsåt var med några rader prisa
dens oförtrutna flit, som noga sammansökt
och genom öppet tryck på svenska velat visa,
hursom på bästa sätt en tung och fruktbar kved
bekvämligt utan tvång och med den minsta möda,
dock med den Högstes hjälp må lyckligt kunna föda,
och vad i vidrigt fall för fara är därved,
vad miss- och olycksfall av oförstånd plär hända,
och att en konstig hand kan mycket sådant vända.

Hör systrar, tron I väl, att det är mödan värt
att äga denna bok, evad sig därpå löper!
Spar till ert eget gagn en enda Djurgårdsfärd,
ell´ några kannor bär, dem mången dyrt nog köper;
det är en ädel ting att veta själv besked,
och hur i sådant fall en kvinna sig bör skicka.
Det går ej alltid lätt, vi ha ej lika lycka,
jag har en del försökt av själverfarenhet.
Om jag er råda får, så mån I ej försumma
att äga var och en Den Svenska Jordegumma.

Herr doktor, det är visst, att allt vårt kvinnokön
till evig tacksamhet er högst förbundet finnes,
men mot så stort besvär är det en föga lön,
en vedergällning, som på intet ställe synes;
ert namn och minne må en malm ell´ marmorstod
med välförtjänt beröm åt eftervärlden lämna,
det rå vi icke med, det må vi icke nämna,
dock blir emellertid vår rena vilja god,
och skall ert ros bland oss odödligt stå och vara,
så länge kvinnor finns och mödrar stå i fara.

S E Brenner: 

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Se, vi gå upp till Jerusalem

Se, vi gå upp till Jerusalem

i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:

Jag tar en sup

Jag tar en sup, en ärlig sup var dag, 

jag vill en sup ock mina vänner bjuda. 

Kung Salomo nog hade gjort som jag, 

om renat brännvin stått att få i Juda. 

Han skulle tagit sig en styrketår 

och uppstämt glad till lutan "Helan går" 

och tillsett strängt att ingen finge kraba, 

ej ens den sköna drottningen av Saba. 

Uti en gammal kodex finns ett bud, 

att supen endast tagas må till fisken. 

Det budet tycks dig strängt, ty - Herre Gud! 

ibland du skådar knappt en spigg på disken. 

Men lugna dig och fall ej strax i kramp, 

hugg gaffeln modigt i en ättikssvamp 

och tag ditt glas, det är dig ej förbjudet: 

"All mat är fisk" — så lyder andra budet! 

När du förgäves gått från bank till bank 

och hela livet tycks dig fullt av galla 

och lånen sägas upp och du är pank 

och allt är slut och växlarna förfalla - 

min vän, grip icke till revolvern strax,

blott den, som har ett gott humör, har flax. 

Tag dig en sup, tag två, det klarar tanken 

och ger courage till nya dåd — i banken! 

Må söderns barn i Reims och Epernay 

besjunga druvans safter i sin bägar! 

Vi, nordens söner, sjunga ej som de, 

ty rankan spirar ej på våra tegar. 

Men lika gott, om ock vi ej ha gull, 

att slösa på champagnens dyra tull, 

vi ta vårt glas, och nöjda uti hågen 

vi stämma upp: Hurra för rena rågen! 

Ett drickbart vitt vin får man från Bordeaux, 

men ej om det jag gör ett högtidsnummer. 

Nej, hellre ett glas rhenskt jag läppjar på 

till köttet av en frodig nordsjöhummer. 

Men bäst av vita viner, vill jag tro, 

är snapsen till vår lilla kräftas klo, 

och allra bäst, — o, alla dryckers krona — 

den snaps, som tas till stjärten av en hona! 

Ej nykteristen skrämmer med sitt hot 

att det är synd att ta en sup till sillen, 

att den, som smakar starkt, blir idiot 

och endast sodavatten föder snillen. 

Må han predika både natt och dag, 

hans lära har ej stöd i Mose lag, 

ty fåfängt söka vi ett bud hos gubben, 

som säger: Du skall icke taga nubben! 

Vid himlens port står gamle Petrus än 

och skiljer bister getterna från fåren. 

Det är ej lätt att slinka genom den,

ty han har skarpa ögon än trots åren. 

Men smyg en sup med angostura i 

åt gubben — och strax är passagen fri. 

Då ler han gott, och innan du vet ordet 

du står inför det stora smörgåsbordet.

H Procopé:

En trött grubblare

Jag vill inte grubbla längre,
jag vill inte mer vara stor.
Jag vill tänka att världen är stor och god,
jag vill vara ett undrande barn.

Jag vill slå mina armar omkring en hals
och vaggas en kväll i sömn.

Mot stjärnorna vill jag titta och säga:
”Så vackert det är!”

Jag vill tro på änglarnas skirvita här
och på varandets skimrande sken.

Jag vill falla på knä en dunkel kväll
i andakt, som barn, för Gud! —

R Jändel:

Vandraren

Jag satt i drömmar en stilla stund,
då skymningen skyggt föll på.
Då såg jag i sliten vandraredräkt
en man efter vägen gå.

Hans fötter blödde ur djupa sår,
hans kind var riven och röd,
men i hans ögon det brann en eld,
som tänd utav gudars glöd.

Jag sade: ”Vandrare, sätt dig ner
och unna dig sans och vård.”
Han sade: ”Gosse, ej stannar den,
som vandrar till Rosengård.”

”Men vandrare, natt häller mörker ner
och stigen är brant och svår.
På vägen till drömmarnas Rosengård
det hungriga ulvar går.

Men vandrarens blickar av jubel brann.
Han sade: ”Ej råd mig giv!
För blekaste ros uti Rosengård
jag offrade glad mitt liv.”


R Jändel:

Till en ung drömmare

Du har drömt som jag har drömt, du har känt det jag har känt
i mina bästa och heligaste drömmar.
Samma heta och mörkröda gosseblod har bränt
hos oss båda i ådrornas strömmar.

Du som jag har dig drömt dit där alls du inte är
och i ångest sträckt mot stjärnor dina händer.
Då har dvärgar grinat mot dig: ”Se, den galne dröm-marn där ...”,
då har trollpacket visat sina tänder.

Du som jag har legat vaken under nätters tysta kamp
och hört hela världen snyfta och förbanna.
Du har gråtit som i dröm och knutit händerna i kramp
och mot väggen slagit blodig din panna.

Du som jag har sett ett land med en doftande vår
och en här utav gudar och gudinnor.
Sett en kärlekens sol som har läkt de slagnas sår,
sett ett folk av nya män och nya kvinnor.

Du som jag skall bli bunden och skydd och trampad på
för din dröm, dina tårar och ditt hjärta.
Men ditt hjärtas röda vin och din stjärna i det blå
skall ge ljus åt din ensamhet och smärta.


R Jändel:

Önskan

O kunde mitt hjärta brinna
som den unge Dankos brann
och lysa sökande människobarn
tills väg de ur mörkret fann!

O kunde mitt hjärta visa
en väg från tårar och blod -
jag ryckte det gärna ur mitt bröst
i jublande offermod!

O kunde jag få, du öde,
som den unge Danko dö
och hjärtats eld i flammande bloss
över frusna marker strö!


R Jändel:

Livet

Född i ett uselt kyffe bland grändernas mörka hål
av en slav och en slavinna, som mist sina viljors stål,
levde han, närdes som barn av smuts och skrot,
sög han gatornas damm och fabrikernas sot.

Dagar och nätter gingo — snart lades bojorna på,
allt lyste grått omkring honom, själva hans hy blev grå.
Drömmarnas skimmer, ungdomens eld och fläkt
slogs till slantar av guld under dagarnas jäkt.

Döden, befriaren — slavarnas åtrådda mål —
kom mot den unge med ögonens gapande hål,
lade sin hand på pannan: ”Kom och åt mig dig giv!”
Ynglingen rosslade: ”Var då detta ... mitt liv?...”


R Jändel:

Fru Rose

Fru Rose är drottning till Östanby —
fru Rose är skön som en skimrande sky.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har siden och silver och gull,
av lysande härrskap är balsalen full.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har kärlek och klingande skratt
och lyser och leker med lyckan ta fatt.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Men trälarna uppå fru Roses gård
de mumla i tysthet: ”Fru Rose är hård ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.

De säga: ”Vi alla, som glädjen har hällt
i bägaren hennes, vi lönas med svält ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.

”Vi bo ibland trasor som smutsiga skarn,
vi föda till träldom bland smuts våra barn.”
Fru Rose har juveler och pärlor.

”Nu sover hon gott efter famntag och skratt —
kanhända hon vaknar en brinnande natt ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.


 R Jändel:

De vilda fåglarna

Där nere ibland smuts gå höns och kackla,
i slagen sitta duvorna och kuttra,
i frost och mörker alla svaga vackla
och alla ruggiga och frusna huttra.

Men vi är prinsarna till kungastolen,
den gyllne tron som högt i himlen glänser. —
Vår flykt är vilda fåglars flykt mot solen,
vår längtan är, som himlen, utan gränser.

Dock — när de tama krypen höra ljudet
utav vårt jubel kalla de oss skalkar
och hädare och ropa sitt ”förbjudet!”
— det ordet finnes ej för himlens falkar.

Vi äro födda uti vinterlanden
och vi ha mäktiga och starka vingar
och den, vars själ dras hän mot himmelsbranden,
kan icke Gud och icke Satan tvinga.

Men när vi nalkas solen, kan det hända
dess hetta blir för stark — dess ljus förfärligt —
Då falla vi kanhända ner förbrända,
men ropa jublande: ”O, Gud, hur härligt!”


 R Jändel:

Intermezzo

Omkring mig tystnade

sorl och skratt,
där mitt i vimlet
jag tungsint satt.

Och allting svann som
undan i rök:
ett ansikte upp ur
töcknet dök.

Och plötsligt, väntande
tyst förnam
en sång jag tona
sakta fram.

Osynligt allting
svann och vek,
där stum jag satt och
lyssnade blek.

Mitt hjärta grips av
namnlöst ve
för dessa ögon,
som på mig se.

Och kring mig stillnade
sång och tal.
Som bris från havet
ren och sval

igenom kvalmet
mot mig strök.
Ett ansikte upp ur
töcknet dök.


V Ekelund:

Det snöar över slätten

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg därute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. -

*

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.


V Ekelund:

Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:

Jesus för världen

Jesus för världen
givit sitt liv.
Öppnade ögon,
Herre, mig giv.
Mig att förlossa
offrar han sig,
då han på korset
dör ock för mig.

O, vilken kärlek,
underbar, sann!
Aldrig har någon
älskat som han.
Frälst genom honom,
lycklig och fri
vill jag hans egen
evigt nu bli.

Tag mig då, Herre,
upp till ditt barn,
lös mig från alla
djävulens garn.
Lär mig att leva,
leva för dig,
glad i din kärlek,
offrande mig.


L Sandell:

Mänskohatet

Ett svart moln föll över mig.
Min syn släcktes.
Förlamad
sjönk viljan. - - Famlande
besluts kraft
tungt domnar.

Eld, gudakraft
i min ande!
Övergiver du - bortvänder du dig?
Vart jag sänker mitt anlet -
natt, dödens dal.
Fiender, fiender endast skådar
tanken,
förgiftad - och mitt liv lutar.


V Ekelund:

O att i guld

O att i guld
i trohets guld
i språkets ädla marmor klara
jag bilde denna kärleks helga vara:

som en helig talisman
må denna ljuva lära
mig genom natt och stormar bära:

tanke, vid vars kärleks ljus
blekna alla fröjders rus.

*

Nej, vik hädan allt,
allt vad detta stör
O minne ljuva du som rör
invid en kärlek fager som en ängels blick.
O må i sista stunden detta
minne hos mig stå,
o må det brygga klar
över mörkren slå
o helga kärlek var
mig ledare och stav -


V Ekelund:

Äran

Mänskolivets ädla sötma -
stjärnor och tindrande köld!

Bitter är svälten -
bittrast
svälten bland blommor.

Stjärnor och tindrande köld -
de lisa,
de stilla
hjärtehunger.


V Ekelund: