O tänk!

O tänk, när allt eget

i stoftet är jordat,

att få lyssna till ordet

att allt är fullbordat!

O tänk, när de egna

krafterna domnat,

att få vila vid ordet

att allt är fullkomnat!

Ditt lidande har nått sitt slut

Ditt lidande har nått sitt slut; 

o Jesu! du har kämpat ut, 

för oss den svåra striden. 

Ej förr, än frid åt oss du vann, 

du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde! nu. 

Du förr ej fristad haft, där du 

ditt huvud luta kunnat. 

Det tjäll, du ej bland mänskor fann, 

dig hårda klippan unnat. 

Du stilla grav! du sälla bo! 

Min Jesus helgat har din ro. 

När dödens afton skymmer, 

som han, jag somna skall förnöjd, 

från möda och bekymmer. 

Du tunga sömn! du långa natt! 

Min Jesus målet för dig satt. 

När livets morgon flammar, 

som han, jag träda skall med fröjd, 

utur min vilokammar.

J O Wallin:

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 

Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, 

så också om natten, men jag får ingen ro. 

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 

På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 

Till dig ropade de och blev hulpna; 

på dig förtröstade de och kom inte på skam. 

Men jag är en mask, och inte en människa, 

till smälek bland män, föraktad av folket. 

Alla som ser mig bespottar mig; 

de spärrar upp munnen, de skakar huvudet:

»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, 

han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» 

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet

och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 

På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; 

du är min Gud allt ifrån min moders liv. 

Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, 

och det finnes ingen hjälpare. 

Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 

Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 

Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt; 

mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, 

min tunga låder vid min gom, 

och du lägger mig i dödens stoft. 

Ty hundar omger mig; de ondas hop har kringränt mig, 

mina händer och fötter har de genomborrat. 

Jag kan räkna alla mina ben; 

de skådar därpå, de ser med lust på mig. 

De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 

Men du, HERRE, var inte fjärran; 

du min starkhet, skynda till min hjälp. 

Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 

Fräls mig från lejonets gap. 

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 

Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,

mitt i församlingen skall jag prisa dig: 

Ni som fruktar HERREN, lova honom; 

ära honom, alla Jakobs barn, 

och bäva för honom, alla Israels barn. 

Ty han föraktade inte den betrycktes elände 

och höll det inte för en styggelse; 

han fördolde inte sitt ansikte för honom, 

och när han ropade, lyssnade han till honom. 

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; 

mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 

De ödmjuka ska äta och bli mätta, 

de som söker HERREN ska få lova honom; 

ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 

Alla jordens ändar ska betänka det och omvända sig till HERREN. 

Hedningarnas alla släkter ska tillbedja inför dig.

Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 

Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbedja;

inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, 

de som inte kan behålla sin själ vid liv.

Kommande ättled skall tjäna honom; 

man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. 

Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, 

ja, bland folk som skall födas att han har gjort det. 

Passionstid

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

:

En lidande Gud

Du botade den lame:
Tag din säng och gå.
Jag vet att mitt hjärta älskade dig
och trodde på dig då.
Jag var en man i hopen,
jag hade följt dina spår.
Jag hörde sorlet och ropen:
Han står upp, han går.

Jag sov i Getsemane,
om jag också vakade först.
Jag vet, att du led
av mera än jordisk törst.
Och jag tänkte: En Gud, som ängslas
och inte kan slita sig loss,
som låter sig tas och fängslas -
han är ju som en av oss.

Jag stod vid ditt kors och såg
en lidande Gud.
Kronan som bands av törne
var din enda konungsliga skrud.
Det är långfredagsafton och timmarna går
och dagen skymmer ned.
Jag minns alla gångna brottsliga år -
det var för min skull du led.

Bengt E Nyström:

Ur Korsen

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,

skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Långfredag

Det sitter en hund och tjuter

vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.
 
H Söderberg:

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Allmakt och ödmjukhet

Var lagom ödmjuk mot den allmakt, som är Zeus´
olympierns, som med diademprytt ännes nick
bevingar blixtens flykt och skakar jordens grund!
Men böj dig, mänska, för en törnkrönt allmakt, som
på blodigt kors med kärlek gäldar bödlars nit!

V Rydberg: