Mitt testamente

När en gång jag dött, så bären 

mig dit upp på kullen, 

att jag måtte bliva jordad 

i ukrainska mullen, 

över stäpp och ängar vida, 

där min Dnjeper flyter, 

där det ses och hörs och kännes, 

huru floden ryter. 

När från Ukraina oväns

blod han för till haven, 

skall min ande frigjord stiga 

åter upp ur graven. 

Över dessa berg och ängar 

själen då sig svingar 

och med tacksamhetens böner 

Gud sitt offer bringar. 

Bädden mig i grav, men stånden 

upp med boja bruten! 

Må med ondskans blod er frihet

varda friskt begjuten! 

I ert nya, stora samfund, 

byggt av fria söner, 

mån I också ihågkomma 

mig med stilla böner.

T Sjevtjenko

Det rör mig ej

Det rör mig ej, om i Ukraina 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrainas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukraina 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

Ännu lever Ukraina

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen.

Och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Text: Pablo Tjubinskyj, sv text via engelskan Andreas Holmberg 2022