Syndafloden

Över öknen kommer budet:

floden är över oss, floden är över oss!

Men det fjärran dova ljudet

av dess vågors flöde

söver oss, söver oss.

Bundna av ett hemligt öde

röras våra steg i dans.

Lampor tändas,

blickar bländas

utav elds och smyckens glans.

Närmre flodens vågor svalla,

tungt och välvande, tungt och välvande.

Men vi drömma, drömma alla,

sträcka saligt våra händer

skälvande, skälvande,

lyfta härdens röda bränder

såsom facklor i vår ring.

Ljus i dansen

gjuta glansen 

över alla jordens ting.

Budet ropar: vaknen alla,

floden är över oss, floden är över oss!

Hör, dess böljor tunga svalla!

Men vi viska endast: Dårar,

svallet söver oss.

Glansen, glansen oss bedårar -

obegripligt är ditt tal.
Facklan svingar

som i ringar

utav gnistor i vår sal.

Budet ropar: gårdar sprängas,

bräckta grunderna grusas fallande.
Vilda mänskohopar trängas

samman högt på bergens spetsar,

hopplöst åkallande.

Gränslös ångest hatet hetsar,

brant inunder, kniv i bröst,

hand kring strupen,

men ur djupen

högre stiger dånets röst.

Bud, de dunkla orden nå ej

hjärtan drömmande, hjärtan drömmande.

Floden? Svallet? Vi förstå ej.

Tyngre hörs det dova bruset,

strömmande, strömmande.

Dansen, dansen under ljuset

med berusat ögas blänk!

Dansen, dansen

och bekransen

lockars svall i gnistors stänk!

B Malmberg:

Bjällrorna

Unga narren hördes klaga: 

»Varför skall jag bjällror bära? 

För att intet kunna taga, 

för att intet komma nära. 

Som en spetälsk jag mig känner,

alla sky mig som en fara.

På den åtrå, som mig bränner, 

endast mina bjällror svara.

Ärans eller lyckans tärning 

kastas bäst i mörkrets sköte. 

Tyst går mannen till sin gärning, 

tyst går älskarn till sitt möte. 

Mig ej gyckelspelet unnar 

hemligheters fröjd och våda;

bjällrorna med skvallermunnar 

alla mina steg förråda. 

Allt går undan, allting viker, 

som jag söker, som jag följer. 

Hopen skrattar eller skriker, 

och i skryt min skam jag döljer.»

Gamla narren log och sade: 

»Riktigt tolkar du vårt öde. 

Om vi icke avstånd hade, 

utan makt vår stämma ljöde. 

Därför får du intet taga, 

därför intet komma nära, 

för att bättre kunna klaga, 

för att hetare begära. 

Skall som narr du fylla plikten, 

får du ock betala priset. 

Avstånd kräves det för dikten, 

fruktan följer städs med riset. 

Ej den ensamhet, som gömmer, 

sorg och glädje, din får vara. 

Du är den som döms och dömer, 

ensam mitt i folkets skara. 

Du är den som aldrig fattar 

det som blev de andra givet, 

den som en och var beskattar,

och som tomhänt går ur livet. 

Du skall växa till och glädas 

att med bjällrorna stoltsera;

du skall växa till och rädas 

för din ensamhet alltmera. 

När du yvs av gycklarära,

är du dina bjällror värdig; 

när du lärt dig skammen bära, 

är som narr du fix och färdig.»

T Hedberg:

Vid vägen

Länge tystnad band min tunga. 

Ensam satt jag invid vägen. 

Vinden bar mig mången sägen, 

men jag kunde den ej sjunga. 

Det var kväll. Från fältens möda

såg jag männen hemåt vandra, 

hemligt granskande varandra.

Men mitt fält bar ingen gröda. 

Kvinnor såg jag gå till brunnen, 

vackert deras ögon blänkte;

några mig sitt hjärta skänkte, 

andra räckte mig blott munnen.

Tom blev vägen, mörk kom natten. 

Himlens stjärnor stilla lyste 

över gårdarna, som hyste 

dem, vars spann jag fyllt med vatten.

I min själ finns ingen ånger. 

Men min tanke sakta stiger 

över denna värld som tiger. 

Kommer morgonen med sånger?

T Hedberg:

Bohemen

Fransade byxor och trasig kavaj,

blosset i mun och hatten på svaj

över det knollriga håret,

går han och driver gatorna kring,

går han och visslar och gör ingenting,

fastän på tjugonde året.

Hänger i timtal över Norrbro,

ser på strömmen som går utan ro,

ligger mot räcket och dåsar.

Himlen är molnlös och solen matt. -

Tankarna flyga under hans hatt

som strömmens kretsande måsar.

Ja, han tänker bli något riktigt stort

och göra det ingen annan gjort!

Bröstet spänns högt under tröjan.

Ja, han tänker fånga sin stad i färg

och måla Norrbros och Söders berg,

svepta i solröksslöjan.

Stockholm på duken han fästa skall,

Stockholm i höstljus och mörkrets fall,

och då skall han tjäna hackor!

Han står på Norrbro och suger sitt bloss

och ler åt allt och föraktar oss,

ty vi äro bara brackor.

Brunbränd och vild och tjugoårsung

han står på Norrbro som en lyckans kung,

fast knappast torr bakom örat.

Uti hans öga tindrar det till:

"Var viss på att jag kan om jag vill,

var lugn för att jag skall görat!"

E Lindorm:

Också jag?

Skall också jag, som nu är ung, en gång

åt ungdomen helt kallt på munnen draga?

Och skratta åt min första kärlekssaga,

åt allt jag bar och ej fick ut i sång?

När jag mot livet tog mitt första språng

och föll och slog mig utan att ens klaga?

När jag i ångest fridlöst måste jaga

och tyckte hela världen var för trång?

Skall också jag vid glaset, svept i rök,

då tala om mitt första flygförsök

för mina vänner och helt muntert skratta?

Skall detta allt som brottades och grät

när jag blir gammal farbror tas på knät?

Det är för tungt och svårt för mig att fatta.

E Lindorm:

Ungkarlsverser

Jag minns ännu hennes undrande blick

och munnens gapande fråga,

den blåa och veka vårkväll hon fick

del av mitt hjärtas låga.

Jag minns hur min rodnad gick och kom

och blodet sprängde i pannan.

när därpå hon varsamt talade om

att hon var kär i en annan.

Det tog mig bittert, jag föll ihop

och kunde ej längre sova.

Hon skulle ägas utav en glop

som ej var värd hennes gåva!

Det kändes svårt att en annan än jag

hennes kärlek skulle få smaka,

men ändå jag drog mig en bitter dag

till ensamheten tillbaka.

Det lever dock upp, det jag trodde dött,

ibland när jag längtar att smekas.

Då rinner det åter ur sår som blött

och aldrig helt kunna läkas.

Och det fast hon ändå icke var

mer än en kvinna i hopen,

som väl fick löfte av mor och far

att gifta sig riktigt med glopen.

Med ring på fingret på lagligt sätt

hon gifte sig väl till hösten,

och gav sig åt honom tills han blev mätt

och trött på de späda brösten.

Nu kanske hon röd och pussig går

med skrikiga ungar i kjolen.

Men ändå för mina tankar hon står

bristande skör i solen.

Ty det som man icke fört till sitt hus

och smutsat ner under åren,

det står för ens blick i vackert ljus

och bär hela lyckan av våren.

Men vad jag har blivit vek och dum,

i ungdomsgrillerna fången!

Men kvällen är ju så ljus och ljum,

alldeles som den gången!

E Lindorm:

Gammal lek

Du säger ofta till mig att jag skall

mig vila och mig spara några dagar.

"Jaså, jag får ej, nå, som du behagar!"

Jag rätar nacken stolt och manligt kall.

Men nästa dag min stolthet dock är all

och samma lidelse mig åter jagar.

Liksom ett barn jag tigger, ber och klagar

och hungrar efter nya syndafall.

Och hur jag ber till sist jag också får,

och fri ifrån begäret som mig tärde,

jag visar samma stolthet som igår,

fastän jag vet hur ömkligt svag jag är,

att jag i morgon lika hett begär

den samma sällhet, som jag nyss begärde.

E Lindorm:

Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga

Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga,
kommen med fröjd att vår Fader av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga!

Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna av himmelen sänder.

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit, och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

Innan jag ropat om nåd är han redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

Kommen, I folk, och förnimmen, att Herren är nära!
Sjungen, I himlar, och jord den Allsmäktiges ära!
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära!


P Nilsson

Badet

Det glindrar sol på stam och blad,
svagt lysa bottnens stenar,
och havet bjuder dig sitt bad
som svalkar och som renar.

Där ute gungar himlen blå.
Hör, böljorna dig kalla
till lek och rus! Vi dröja då?
Låt dina kläder falla.

Din unga kropp går leende
och rosig fram ur banden,
och jag blir åter seende
i köttet och i anden.

Det stiger ur mitt sinnes djup
ett sorl av sång och saga,
och äventyrens gyllne slup
jag ser på himlen jaga.

Det faller sekler från min blick,
då rodnande du skrider
mot nakenhetens gudaskick
och flydda skönhetstider.

Och fri från klädnaden till slut,
ur linnet och ur kjolen
du stiger, Eva, åter ut
till ungdomen och solen.

T Hedberg: