Djupa fors

Arbetarn drog hemåt med plogen,

ty dagen snart åter var all:

då hördes ur lövgröna skogen

av vatten ett forsande fall.

Det göt sig, det bröt sig, att frusa

ur klippiga rännan med dån -

låt brusa din bölja, låt brusa!

Ej vilan är långt härifrån.

Som du flyr åt djupet min levnad,

i störtande svall, utan ro;

den sänder ett rop efter trevnad,

och frågar, var lugnet kan bo.

När dit den en gång hunnit räddas,

den klarnar till spegel, som du;

i blommande ramar han bäddas,

och kvällen blir hjärtlig, som nu.

Då somnar var fläkt över vågen,

då rörs knappt i träden ett blad;

då blir mig så stilla i hågen,

då blir jag så from och så glad.

När själen är tyst, liksom skogen,

och flyter till spegel förbytt,

då är till sin vila hon mogen,

då börjas ett liv, som är nytt.

P D A Atterbom:

Blåklinten

Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.

»Idel flärd», han skriar, »glitter
utan korn till mjöl och malt!» —
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går . . .
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstrings-lycka, skörde-lycka
önska dig de fromma små!

P D A Atterbom:

Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»

P D A Atterbom:

Fridsrop

Likså ljuvt att beundra det är som tomt att beundras:
högsta fröjd för ett jag är ju ett ädlare du.
Tjusas mitt bröst? Eller nalkas den tid, då det eniga Manhem
skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?
Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,
söner av samma natur, broderligt älska varann?
Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien;
annat kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej den dömande hopens
eviga kiv att igen skiljas och grubbla därpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra
de som vid namn och person fästa det skönas begrepp:
skulle dock vi, som leva för ljuset, som leva för sången,
glömma, hur fjärran dess mål är för var endaste satt?
Tallöst är ju i gåvor och art, som det vingade släktet,
skaldernes: därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr, och duvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosens och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål avhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar varann för näbbens och vingarnas mångfald,
själva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Kärleken tänker ej argt. Vad äro vi, om vi ej älska?
Älska, vad mer är än vi, himmel och fädernesland?
Bildom då glatt, vad oss himmelen skänkt, i syskonlig endräkt:
stort, den som nerv har därtill; täckt, den som svagare är.
Må sen avund och väld förtyda, förvränga, förprisa
och vid var mänsklig fläck larma med djurisk triumf!
Mellan dyrkan och hat må livet kastas och slitas,
hjärtats orakel är dock evigt det samma, och sant.
Skyndom tillsamman då fram att resa det götiska templet,
templet av Svitiods konst, färdigt i ritningen ren!
Lägge det svenska sinnet dess grund; men förnekom ej, fåvitskt,
söderns förklarande prakt smycka dess mäktiga valv!
Solen och månan blicke igenom de färgade fönstren,
bilder av himmelsk natur stråle från murarna kring;
altaren höje sig opp åt änglar, bland ljus och bland rökverk,
glädjen där offre sin tack, sorgen sin bedjande tår;
vandre därinne skuggor omkring av fäder och hjältar,
fredligt bland drömmar, som nyss lekt i orangernas land:
och när förtjusningen stiger åt skyn, från templet och jorden,
tusende röster av sång fylle dess pelareskog!
Ja, ej längre man skall se byggarne tvista om planen;
vare förbistringen slut! Lärom varandra förstå!
Sverige det .fordrar av oss, och eftervärlden det fordrar,
njugg i sitt lönande pris, hård i sin straffande dom.
Av millioner ögon, som öppnats och öppnas på jorden,
finner var stråle sin väg opp till den sol, som dem tänt.
Varför? Ty jorden, en dotter av solen, förskjuten av henne,
vet sig dock älskad ännu, längtar till modren igen.
Så mot en enda punkt, mot Skönhetens andliga solblick,
millioner av glas vänder den speglande konst.
Varför? Ty konstens liv är naturens offrande flamma,
villigt i mänskliga bröst vårdad av känslans vestal.
Skulle då de, som bestämts att offret förrätta för folket,
ej av ett solvarmt band känna sig alla som en?
Ve den Narcissus, som vill i diktningens eviga källa
skåda sitt sinnliga själv, dårad av Ekos beröm!
Vid den lagerskuggade brädd, där stjärnornas ringdans
dallrar på glimmande våg, dör han av törst och förgås.
Tiden är snar. Ett nu är evigheten för livet.
Endast för kärlek och Gud räcker dess knappa minut.
»Ära ske honom! På jordene frid! God vilja oss allom!»
Härliga valspråk, skriv djupt i vart hjärta dig in!

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Tegnér

Ja, Epilogen är skön, och med fog du klarheten prisar:
glänsande alltid du var; nu är tillika du sann.
Nycken dock stundom ännu får pensla de tavlor du lämnar,
att av en brådskande eld optiska fel du begår.
Så är palatset, som där din sångmö byggt av kristaller,
glindrande, tindrande visst: spegla dess murar också?
Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor;
idel ljus och kristall gör, att man ingenting ser.
Skugga är med överallt, där något skall synas och målas,
natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock i dikten det givs, ja i tänkandet självt ett förborgat,
heligt, hemlighetsfullt; roten av tanka och dikt.
Öppna din Plato och döm, om han yrat i feber,
fast ofta språket fått stanna bakom känslans och aningens blick.
Säg ej, att den är sjuk, som ej prålar alltjämt med sin hälsa:
hälsan är ödmjuk, mild; skryter ej, att hon är frisk.

Dock — vi därom ej tvista med dig. Njut livet och sången,
sjung till ett tjusande slut, vad du så härligt begynt!
Middagssolen bestrålar dig nu av mandomens sommar:
komme, med glorian, sent lagrarnas svalkande kväll!
Lämna blott filosofien i ro, och den tid, som du misskänt,
tag från polemiska värv snart och för alltid godnatt;
du är för ädel, för hög, att begagnas till pöbelns orakel!
Gärna förlätes dig dock allt, för din Fritiofs skull.

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Leopold

Gravarna kransas med skäl av blommor, som rensas från törnen,
livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.
Alltså, begynnom med dig, av de dina som hövding beundrad
och av dem alla med rätt hyllad som ypperst och störst.

Liten i snille, men täck i talang, kvick, ytlig, behagsjuk,
feen av Galliens konst mötte dig, yngling ännu.
Och du (förlåtligt!) bedrogs av dess glans; på gustaviska hovet
förde du opp med behag Seinens förtrollande nymf.

Äldre, du saknade dock en själ hos den sminkade tärnan,
och du hos britterne då sökte en visare stig.
Ack, men naturen levde ej mer för det skummare ögat,
och för ett skal av etik glömde du kärnan däri.
Nitisk för sanningens ljus, men för trångt avmätande rymden,
tog du av nyttans system rostiga spiran emot.

Se, då förvissnade diktningens vår, och de himmelska stjärnor
söngo för skalden ej mer sfärernas höga musik;
under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat,
kulet i dimmor försvann solen av andarnes värld.

Dock, när av nordiska bröst de odödliga åter förnimmas,
vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma,
uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.

P D A Atterbom:

Appelgården

Jag vet mig så fager en appelgård,
en appelgård.
Han blommar så rikt i Guds änglars vård,
om sommaren.

Han kringstängd är som en klosterlund,
som en klosterlund.
Där leka små nunnor på rosengrund,
om sommaren.

Där växa i ro både bok och lind,
både bok och lind.
Där spela i lönn både rå och hind,
om sommaren.

I vart och ett träd en näktergal slår,
en näktergal slår.
De sjunga, vad hjärtat så gärna förstår,
om sommaren.

»Kom, visa oss vägen, om sant du har sagt,
om sant du har sagt.
Fullväl till en dikt har du orden lagt,
om sommaren.»

Det är ingen dikt, fast den klingar så väl,
fast den klingar så väl.
Det är en stolts jungfru, som fröjdar min själ,
om sommaren.

P D A Atterbom:

Gullvivan

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom:

Felicias sång

     

Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?

Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.

Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?

Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!

P D A Atterbom:

Stilla, o stilla!

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna:
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
"arma, god natt, sov väl!"
Tystna då, tystna!


P D A Atterbom:

Rosen

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
och blint är mitt öga för sångarens tår.

Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
då sänker min törnvakt båd sabel och lans;
på solstrålen rider han in i min borg,
och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.

I ensliga valvet av bok och av lind
han kysser skön jungfrun på glödande kind.
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin
vid brudkvällsmusiken från surrande bin.

Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
och fagrare lockar min fägring igen.

Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andra så friast som störst,
oändligt hon stillar det ändligas törst.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag jag blott lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
och nektarchampagnens astraliska saft,
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

P D A Atterbom:

Den nya Blondel

Där de ljusa björkar stå
på en enslig höjd,
såg jag först Auroras kind,
såg jag först för stilla vind
silverböljan gå,
mellan ängar böjd.

Ingen delade med mig
livets unga lek;
dock, min fader till mig bar
sagor från förflutna dar;
varje saknad vek
och min själ blev varm.

Ensam följde du min stig,
hulda fantasi!
Dvärgar små med elfenhorn,
slott av glas med pärletorn,
feer däruti -
fyllde gossens barm.

Och för äventyr jag brann,
drog i härnad ut;
red igenom skog och hed,
stötte troll och resar ned
med mitt blanka spjut,
som en riddersman!

Med en kung jag blev bekant,
dottern bjöd mig vin;
blåa ögon, gyllne hår,
liljans bröst och hindens spår,
kinder av karmin,
klädd i diamant.

Då jag till min cittra tog,
i den höga sal;
och prinsessan mot mig log,
och det lilla hjärtat slog
trängt av lust och kval,
när en blick jag smög.

Och på vita gångarn flög
hon med mig i fält;
följde vigda fanans lopp,
slogo under lagrar opp
våra silkestält
i en emirs park.

Damaskenersabelns ven
i min hand så stark;
bland Jordanens palmer sen
kvällen på min cittra sken,
och vid månens blick
sammanknöts vårt band.

Ack - så säg mig, vart hon gick!
Har hon ömsat land?
Har en jätte henne gömt?
Har jag kanske henne drömt?
Cittran i min hand
likväl än jag har?

Ensam är du hos mig kvar,
trogna fantasi!
Ännu klingar i min barm,
lika frisk och lika varm
själens melodi,
evigt ung och klar.

P D A Atterbom:

Allting åldras

Allting åldras - blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år.
Tidens hjul lockar hon att stanna,
själv är hon jordens och hjärtats vår.
Viljor givas, som aldrig hissna,
känslor givas, som aldrig vissna,
bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli ock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi.

P D A Atterbom:

O! gåves det en trolldom

(Astolf i Lycksalighetens ö)

O! gåves det en trolldom,

som dränkte all vår nakna verklighet

så djupt i drömbildsvärldens ocean,

att ingen brygga nådde från vår jord

till diktens evigt sommargröna ö,

som där i blomsterslöjor, solbeglänst,

för hjärtat höjde sig till landningsplats,

med alla barndomsänglar, lekande

kring blanka källsprång, mellan höga palmer!

Jag skulle genast, för vad pris som helst,

förbyta mot ett sådant drömmeri

mitt vakna liv, mitt tomma hjältenamn,

min hemska fosterbygd, min tunga spira. -

P D A Atterbom:

Sorg

Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär:
hon tvingar honom nätter och dagar.

Jag är som en fågel i kolsvart kväll,
som sitter ensam på grenen,
så högt under sky, så långt ifrån by,
när snö faller redan på renen.

Jag hörde hur kornet av lian skars,
då brusade löven och sunden;
nu kommer med slagan mitt hjärtas höst,
och nu må jag tiga, som lunden.

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne.
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
men nog är kärleken minne.

P D A Atterbom:

Vindarnas kör

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

P D A Atterbom:

Konstnärns dödsberedelse

Min långa levnads vilda fart sig saktar.
På stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit
den hamn, där för var timma som försvunnit
jag dömas skall; och mörker porten vaktar.

Ej mer min konst förgudande betraktar
den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit!
Jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;
ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.

I stolta tankar av min tjusnings villa,
vad bliven I vid tvenne dödars möte?
En är mig viss; den andra mig förskräcker.

Så vila, pensel, trogna mejsel! - Stilla
flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,
vars famn på korset dig sin fristad räcker.
 
P D A Atterbom: