att bannlyst bli hon själv i fara är.
Den fria tanken — så förändras tingen —
nu, påve vorden, bindenyckeln bär.
Ej nöjd att fritt få prova, forska, strida,
han ville tvinga samvetet och tron.
Ja, det är nu från själva otrons sida
vi hotas med en ny inkvisition.
Som förr med tordön kom en påvebulla,
så blad på blad från pressen ljunga nu,
av anathemer mot oss arma fulla,
som tro, att Guds ord är Guds ord ännu.
Den skatt de bjuda oss dess mer förvånar,
då den förvaras av ett konstigt lås;
latinska mässan likt, som präktigt dånar
i folkets öron, utan att förstås.
Och att den nya visdomen allena
kan saliggöra med sitt enväldsbud,
är klart, då den sitt ursprung från den rena
urtanken drar, och högre står än Gud!
Vad blir dess grundsats dä? Vad innebär den?
Att allt är Gud, att han av evighet
är fäst vid tingens ked, är stängd i världcn,
och av sig själv blott inom mänskan vet.
Och mot en sådan Gud vi skulle byta
den Fader, som Guds Son oss känna lär,
att du med din gudomlighet må skryta,
du vise, som dock barn av Adam är!
Vad! — en gudomlighet som skall försvinna,
då du din levnads mål på jorden når!
Du själv försvinna vill, med hopp att vinna
den dyrkan snillet i Guds ställe får?
Och allt det nådefulla, kärleksrika,
som Gud i Kristus till oss arma bär,
för denna hednavishet skulle vika,
som natt för tanken, frost för hjärtat är!
Vem må ej hellre ibland myndigheter
på en gudomlig än en mänsklig tro?
Vem väljer väl av tvenne hemligheter
den som ger kval för den som skänker ro?
Ert språk, I tänkare! vi ej må klandra,
vi oinvigde, då det förs bland er!
Men när er vishet leda skall oss andra,
hon dock till vårt förstånd må stiga ner.
Men kan hon detta? Kan hon, då det gamla,
av Herren byggda huset är förstört,
en ny församling i ett tempel samla,
där ej det Ord som Gud oss gav är hört?
Att det förskingra, bort som agnar sålla,
den nya påven sig all möda gör,
(den gamles list blott sökt det undanhålla).
Men Herren lever och hans Ord ej dör.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar