En blomma och en flicka

Där stod en blomma uti en kruka, 

som ej fått vatten på flera dar. 

Hon stod där vissen, hon stod där ledsen, 

men ingen märkte, hur trött hon var. 

Då kom en flicka igenom salen: 

»Du stackars blomma, så torr du står! 

Du tycks så vissen, du tycks så ledsen, 

men jag ska ge dig en styrketår.» 

Hon tog en kanna och hällde vatten

på knopp och blomma, på stjälk och blad. 

»Nu är du tvagen, så klar som dagen. 

Nu, lilla blomma, är du väl glad!» 

Och vattnet stänkte, och vattnet blänkte, 

och blomman tänkte: »Det där var gott!» 

Och blomman lyste och log och myste 

och sköt i glädjen ett litet skott.

A M Roos:

En ung kamrat

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan mot det fjärran blå! 

Ditt hela liv en doftande jasmin, 

vars doft skall stark utöver jorden gå. 

Din stig en stig mot vårens morgonglans, 

ett land av röda, friska kärleksblom .. . 

Din fröjd ett tack för det som togs och vanns 

på vägen fram mot lyckans helgedom. 

Din kärlek morgonröd och skymningsblid 

och vävd av varma, vita solskensstänk — 

ditt hat en flamma uti ljusets strid, 

en röd klenod i sanningsfolkets länk. 

Din själ, ditt inre väsens unga kraft, 

som stiger skön och rik och underbar — 

den friska, gröna växtens märg och saft 

i varje fiber, brännande och klar... 

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan hög och fjärranblå — 

din unga växt en levande jasmin 

bland jordens alla sträva, torra strå...

R Jändel:

Ett beslut

Du handskas hårdhänt med min trånad,

förtjusande men grymma själ, 

och under denna sista månad 

jag skrivit mer än sju "farväl". 

Du hotar jämt att krossa drömmen, 

och jag har tänkt varannan kväll 

att gå och dränka mig i Strömmen 

och flyta upp vid Grand Hotell. 

Nu är jag mer än led på sorgen, 

och manligt stolt jag säger dig: 

när du på allvar ger mig korgen, 

då dränker jag på allvar mig.

H Blomberg:

:

Sommarsång

Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 

att med poeten vänslas!

Av intet vin blir man så full

som av en vårlig känslas.

Står ej i vindens aftonsus

med blommor lika vita ljus

var prunkande kastanj?

Kom, fyllom våra hjärtans krus

med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,

jag prisat som den bästa?

Men varje möte, som har gått,

har ropat på det nästa.

Och dröjde du en natt och fick

jag gripa lyckans ögonblick,

och var i allt du min -

i samma gryningsstund du gick

steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest

var stund av våra stunder,

ty sommarn blev mig till en fest

med lönlig lyckas under.

Det var ditt eget väsens skull,

din makt av kvinnlighet

i blicken, barmen som stod full

din kära röst, ditt skära hull,

din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,

de äro alla stulna.

Med sommarn skall vår högtids skrud

i molnig stormtid gulna.

Tills hösten tutar sin fanfar

och solen skiner skarp och klar

på jordens mogna must -

dröj, plötsligt älskade, och var

min längtan och min lust!

(1917)

H Blomberg:

:

Dömd

Har du ännu inte tänkt på

din bedrövliga moral

och att gamla tanter blängt på

dig och vädrat en skandal?

Vet du inte att det står en

käring i varenda port,

att av var och en du får en

läxa för den synd du gjort?

När du går med sång i själen

till ett mötes äventyr,

trampar tadlet dig i hälen -

- tadlet inga vägar skyr -

och det klöser dig och river

och ger knappnålsstyng och bett

bara därför att du giver

allt du äger alltför hett,

bara för att ej din egen 

själ av eld och moln i storm

lärt sig räkna orden, stegen,

strypt sig i de flestas form.

Men jag kysste dig och såg din

själ i dina ögons par

och i munnens linjer låg din

gåtas grymma lösning bar.

Du har frusit, farit illa

mitt i allt ditt överflöd,

som en annans vigda frilla

levde du och var dock död.

Därför blir var kyss jag får och

varje smekning ren och skär,

ty de gömma bittra år och 

ungt okuvligt livsbegär.

(1917)

H Blomberg:

:

Sång för män

1 maj 1917

Upp, alla ni, som bett om bröd

men bjudits sten för kaka,

och res er ur er hungersnöd

och slunga den tillbaka.

Ni morrade i gränd och kåk

och hotade i bladen -

säj, har ni glömt ert gamla språk,

som hette Barrikaden?

Det finns väl än, ni svältens folk,

en Brutus, som kan gripa

den egna rättens kalla dolk

och dom i landet skipa.

Det finns väl än, ni bistra män,

en lunga, som kan ropa

till storms mot fogdarna igen

och rent i huset sopa.

Hur länge tål ni Våldets black

och Hungerns rep om foten?

Upp, upp i hybble och barack!
Ryck nesan upp med roten!

Geväret har en hane: spänn

och låt den hanen gala!

Ni ha så länge tadlat, män,

nu är det tid att tala.

H Blomberg:

:

Fanorna

Än vifta i staternas hundra hörn

Andreaskorset och preussarens örn,

och trikoloren och Union Jack

slå rot i varenda bivack.

De vifta från varje ruin eller rad

av remnade hus i var ödestad -

de flaxa i täten för varje brigad,

som tjutande går till attack.

De flyga som fasornas fåglar förbi

vart hem från Yser till Don -

var moder spika de näbbarna i

och gripa var fader och son.

Det tutas revelj - först springa de upp,

och löpa i led med var trampande trupp,

de följa var brakande Bertha från Krupp

och var sjuttifemmas dån.

Där byn ligger spillrad och skjuten i kras,

där hålla de rast och ett rövarkalas;

där kvinnorna kvida i ångest och skam,

där fara de fåglarna fram.

De tvinga de små att kämpa på knä -

de fika efter Berlin och Calais -

och löna med lutande kors av trä

eller död i en marschvägs damm.

*

Men fanor, som doppats i smärtor och sår,

skall en gång gå till attack,

och krossa örnar och trikolor,

och själve den mäktige Jack.

De skall vifta en dag i varenda stad,

ur varje gränd och på var fasad,

där mänskligheten är modig och glad

och där lyckan har gått i bivack.

Och marken skall skaka av dånande steg,

när frihetsfanorna äro på väg,

men luften skall skälva av stigande sång

i de röda dukarnas fång.

Då resa sig alla, som kämpat på knä,

och kvinnor, som kvidit i vaka och ve,

bli sköldmör i folkenas jättearmé

och bära var blänkande stång.

Och därför - opp i vårt heliga krig,

ty lederna vänta på dig och på mig

och du, kamrat, liksom jag är soldat

i de röda fanornas stat!

Nu bära vi käckt vår viftande våd,

där trotsarnas tro ligger dold i var tråd,

plantera den högst på vart drabbande dåd

och främst i var manlig dat.

H Blomberg:

:

Junkern skriver brev

_ _ _

När vi sedan nådde kullen,

kom den engelska patrullen

inom hundra meters håll.

Jag gav order om en salva

och patrullens ena halva

sållades på två sekunder

i en präktig sprutas såll.

Men en gynnare, som fått en 

skråma och förbrukat skotten,

hade nog en liten plan

när han kröp iväg till liket

som vi hade vräkt i diket -

så jag gick och spräckte skallen

på den långa lömska fan.

Och en ann! Du skulle sett´en!

Slogs tills jag lät bajonetten

sitta i hans skotska talg.

Han var besk, men späd och liten;

när han fick den kalla biten

mitt i bringan, skrek han M-a-r-y!

Dan därpå fick jag medalj.

Jag har haft en liten flicka -

å, en flandrisk liten flicka,

kanske fyllda sexton år.

Hur hon vände sig och vred sig

gav hon ändå inte med sig.

Det var riktigt synd om flickan,

ty jag måste - du förstår!

Fick i morse skjuta flera,

som försökte desertera,

snattrade om "brodermord".

Stackars satar! Sökte mena

väl och talte med den ena.

"Dra för fan med era lögner!"

det var karlens sista ord.

Det är löjligt, men det händer

då och då att fler i sänder

liksom sätta sig på kant.

Kan man tro, att sånt kan hända,

när vi skjuta, bränna, skända

för kulturen, för der Kaiser

und dass grosse Vaterland?

H Blomberg:

:

Det kan ju hända...

Det kan ju hända, kungliga banditer,

att det är nog med mördandet en dag,

att handen, som ni ängsligt bundit, sliter

sig loss och höjs till hämndens dråparslag.

Det kan ju hända att den stora vreden

får makt med männen i de långa leden,

kanhända slavarna

i skyttegravarna

ur era händer slå kommandostavarna.

Ty tusen år i fångenskapens Babel

och tusen år av mord och våld och väld

ha lärt oss tvivla på er frihetsfabel -

och ur den gnistan kan det lätt slå eld.

Det kan ju hända - och det måste hända -

att bågar springa av, som äro spända -

att diplomaterna,

som styra staterna,

en dag få fåfängt ropa på soldaterna.

Det kan ju hända, att på svarta nätter

en morgonlärka stiger upp och slår,

att det är slut på lidna oförrätter,

och mänsklighetens skam- och ofärdsår.

Det kan ju hända, att den lärkan sjunger

att det är slut med hugg och hat och hunger -

att bataljonerna,

som gött kanonerna,

ha vänt dem rätt - och riktat dem mot tronerna.

Än lida vi i vånda. - Det kan hända,

och hända skall det, kosta vad det kan,

att bröderna, som ni mot bröder sända,

en dag mot er gemensamt storma an.

Kanhända darra era härskarhänder,

när fienderna visa sig som fränder,

när alla famlande

gå fram, sig samlande

att bygga upp det nya på det ramlande!

H Blomberg:

:

Till en ung skald

Det är mycket, gosse, som återstår

av din ungdoms trasiga år!

Du skall skrika i ändlösa nätters ve

och barskt knipa ögonbrynen,

du skall brottas vid Jabboks vad med Jahvé,

och se hin håle i synen.

Du har levat i lump och travat i träsk,

du har druckit och bägarn var besk.

men du går ändå, som skulle du gå

på gator av guld, och du tänker

att någonstans i det blåaste blå

ligger Sagornas Slott och blänker.

Du skall snava i skog och stupa i fors

och bespottas och lönas med kors.

Men din rygg skall bli järn och din vilja stål

och din blick som den spända hanen,

och ensam och rak skall du nå ditt mål,

om du också får kämpa med fanen.

H Blomberg:

:

De brinnande

O ni som gått i fattigdomens år

med händerna mot gyllne riken sträckta,

och känt kring kungligt stolta pannor fläkta

en strids och strävans bistert blåa vår -

hur ofta hungern gick i era spår;

mot nöd och nävrätt måste tungt ni fäkta,

men aldrig blevo era hjärtan släckta,

och aldrig blektes glorian om ert hår.

Och dräptes hädarna och brändes frågarna,

när pilen sprang som gällast ifrån bågarna,

så sjöngo själva gnistorna vid bålet

och tusen unga höjde hänfört händerna

och grepo bågarna och svängde bränderna

och trängde trotsiga i tron mot målet.

H Blomberg:

:

En avfälling

Så blev även du till slut galilé

och from och ödmjuk i trona.

Så böjde ock du vid den hängdes trä

och grät dina synder på darrande knä

och bad om en himmelsk krona.

Så gick även du till ett fårahus,

till fröjd för de fogliga fåren.

Du älskade mörkret mera än ljus!
Du slog idealen i spillror och grus!

Du svek i de stridbara åren!

Du gick ju i sjudande röda år

åt vänster bland trotsiga getter.

Du var ju kamrat i vår käcka kår,

som ung och het gav svidande sår

med pennans drypande etter.

Du bar ju ditt huvud på modigt sätt,

din blick var en glittrande klinga.

Hur kunde väl skalden från Nasaret

och hela hans fromma förnekareätt

din ynglingatro betvinga?

Hur blev du omvänd från tron på allt,

som syns mig vackrast i livet:

Att hellre stupa än göra halt,

att hala det, som är skumt och kallt

och unket och efterblivet.

Ditt trots är dött. Din ungdoms orkan

har mojnat och ödmjuk du vankar

din gråa väg i din tros kaftan

och dyrkar gud och fruktar fan

och unga kätterska tankar.

Så blev även du till slut galilé,

av himmelsk förblindelse slagen.

Jag borde gråta men måste le:

Jag får dig bland skrivaränglarna se

en gång på yttersta dagen.

H Blomberg:

: