lördag 31 december 2022

Det eviga


Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

Vid årets slut


























Låt icke midnattsslagen rymden skaka,
min broder i din bädd, vid årets slut,
förr´n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut...

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde...
se där en handling, den där juste begicks...
se här det glas, du varmt till duskål hällde...
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Korpen

Corvus corax (Common Raven), Yosemite NP, CA, US - Diliff.jpg


Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
 "Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
 "Stig då in! Vem söker ni?"

 Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
- Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
 Endast skuggors feeri.

 Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
 Jag och ekot, endast vi.

 Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
 var -- en vind som flög förbi!

 Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
-- ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
 som i skogens sceneri.

 Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
 Korpen svarade: Förbi.

 Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

 Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
-- "Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
 Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
-- att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
 Förbi, förbi!

 Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
 detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!


E A Poe:


Alt övers (ur tidningen Budkaflen 8 april 1893):

I den dystra midnattsstunden 
satt jag, vid min möda bunden, 
bläddrande i mången gammal 
sägen, som man sällan ser, 
då jag, halvt i sömnen fången, 
trött av dagen som så mången,
tyckte mig förnimma gången 
utav någon. Och vad mer? 
Jo, en dov och sakta knackning 
utanför på dörren sker - 
endast det och intet mer. 

Ah, rätt troget än jag minnes 
hur jag kände mig till sinnes, 
när i golvet kolens skuggor 
spöklikt föllo för mig ner. 
Lång var ännu natten. Ringa 
var den tröst jag kunde tvinga 
av lektyren, vilken inga 
spår av svunna själar ser. 
H o n, Lenore, den undersköna, 
nu i himmelen sig ter, 
men på jorden aldrig mer. 

Hemskt och envist sidenfraset 
hördes tätt vid fönsterglaset, 
och min själ av fasor fylldes, 
först blott en, men sedan fler, 
vadan jag nu, för att stilla 
hjärtats kval och ur min villa 
föra fantasien, illa 
jagad, sade: "Någon ber 
mig att öppna dörren, någon 
sent fördröjd mig endast ber 
öppna dörren - intet mer". 

I ett ögonblick jag hade 
mig bemannat och jag sade: 
"Om förlåtelse, min kära 
herre eller fru jag ber. 
Jag satt nickande och tömde 
sömnens ljuva dryck och glömde 
livets sorger och mig drömde 
lycklig, när ni kom. Jag ber 
om förlåtelse"… Så öppnas 
dörren. Där sig endast ter 
kolsvart mörker - intet mer. 

In i mörkrets schakter skickar 
jag nu mina vilda blickar 
drömmande om ting, som solen 
i sitt kretslopp aldrig ser. 
Men av intet lugnet störes, 
ej det minsta stoftgrand höres. 
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler. 
Det var mitt. Och stilla susar 
genom hjärtats rymder ner 
återljudet - intet mer. 

Lågor i min själ jag kände 
när tillbaka jag mig vände, 
då igen en knackning kom på 
samma mystiska maner. 
Ack, jag tänkte, mörk i hågen, 
månne det kan vara någon, 
utanför vid fönsterbågen 
som mig denna oro ger. 
Stilla nu, mitt hjärta! Hela 
hemligheten re´n jag ser. 
Det är vinden - intet mer. 

Upp slogs luckan. Allting tiger, 
men så djärvt och ståtligt stiger 
in en korp och gör sin vandring 
genom rummet upp och ner. 
Ingen hälsning utav vingen, 
ingen bugning gör han, ingen 
blick han ägnar mig och tingen 
i mitt rum, slår bort sig ner 
på min Pallasbild vid dörren, 
slår sig mycket värdigt ner 
där och tiger, intet mer. 

När hans allvarsamma öga 
mötte mitt, då föll till föga 
allt m i t t allvar, ty så löjlig 
synes han nu, att jag ler. 
"Väl har du ditt väsen ansat", 
sa jag, "och du för dig sansat, 
men som korp har du ej dansat 
upp från underjordens sfer. 
Säg mig fågel, vad du heter 
där i underjordens sfer?" 
Korpen sade: "Aldrig mer". 

Jag var storligen förvånad 
när med stämma, tydligt lånad 
för momangen, gästen detta 
dystra, dunkla svar mig ger. 
Ty var det väl här i livet 
någonsin en mänska givet 
se en korp (och ej med rivet 
öga) slå sig stilla ner 
på en Pallasbild av marmor - 
slå sig obesvärat ner 
och sig kalla Aldrig mer? 

Ej ett enda ord han lade 
till de två, vari han hade 
sänkt sin hela själ lik den, som 
i en suck om lisa ber. 
Intet annat ljud jag hörde, 
ej en fjäder korpen rörde, 
förrän själv jag tystna´n störde 
med ett mummel: "Många fler 
vänner ha mig svikit: han mig 
re´n i morgon överger". 
Korpen sade: "Aldrig mer". 

Ah, jag tänkte, se´n hans stämma 
tystnat, han har lärt sig hemma 
dessa ord, som är hans enda, 
stackars korp, han vet ej fler! 
Någon djupt förtvivlad kvinna, 
som sitt sista hopp sett svinna 
har till slut ej kunnat finna 
annat uttryck eller fler, 
har ej som hoppets svansång 
funnit andra eller fler 
än de orden: "Aldrig mer". 

Åter åt hans later log jag 
i min själ, och därpå drog jag 
fram min länstol, vari lugnt jag 
slog mig filosofiskt ner. 
Börjar jag så grubbla, tänka 
och vid tanke tanke länka 
och i forskningar mig sänka 
över korpen, som jag ser, 
över vad den mörka, dystra, 
bistra korpen, som jag ser, 
mente med sitt: Aldrig mer. 

Där jag satt för att till rätta 
komma med mig själv och detta, 
medan korpens eldsblick gick en 
låga lik till hjärtat ner, 
där mitt trötta huvud slöt sig 
tätt till kudden, varpå göt sig 
lampans stråle, vilken bröt sig 
då den föll på purpurn ner, 
sammetspurpur, varpå h o n, som 
blickar från sin himmel ner, 
skall sig luta - aldrig mer. 

Tyckte jag så rummet fyllas 
utav dofter och förgyllas 
med en härlig glans, som kom, o 
Herrans heliga, från er. 
Mig eländige är givet 
att, som i min själ stod skrivet, 
blicka in i andelivet - 
det är balsam Gud mig ger, 
himmelsk dryck för själen. Töm den! 
Tänk nu på Lenore ej mer! 
Korpen sade: "Aldrig mer". 

Fågel eller djävul, vad du 
nu än är, profetiskt kvad du! 
Vid det stjärnvalv, som oss sluter,
vid den Gud, som jag tillber, 
säg min själ, så tryckt av nöden 
här bland jordens mörka öden, 
om jag en gång efter döden 
henne, h e n n e återser, 
om en mö, Lenore hon heter, 
jag där ovan återser? 
Korpen sade: "Aldrig mer". 

Vore detta ord ditt sista, 
fågel eller djävul! Mista 
skall du lugnet! Ut i stormen! 
Bort till Plutos rike ner! 
Fly ifrån mitt rum och sinne, 
lämna ej en fjäder inne, 
såsom ett helvetiskt minne 
av din lögn! Stig ner, stig ner! 
Ryck din klo utur mitt hjärta, 
stig från Pallasbilden ner! 
Korpen sade: "Aldrig mer". 

Och ännu den korpen gitter
ej sig röra där den sitter 
som en ond demon och drömmer 
om vad hemskt i livet sker. 
Lampans glans hans bild begjuter, 
men till golvet själv han skjuter 
skuggan, som min själ omsluter, 
korpens skugga kastad ner: 
och utur den skuggan, kastad 
som en dom i livet ner, 
stiger själen aldrig mer.

Staffan, Staffan stalledräng

Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.

Just då klockorna slå tolv,
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat, glåmigt utav svält,
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik hamn
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock,
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuvt är livsens vatten.
Festligt blänka himmelns bloss,
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

fredag 30 december 2022

En nyårslåt
















Envar har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom.
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi får väl börja på nytt igen, 
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Minuten ganska snällt försvinner

 















Minuten ganska snällt försvinner,

en timmas tid går hastigt bort.
En dag som strömmen snart bortrinner,
en veckas lopp är mycket kort.
En månad går, och året skrider,
tänk, vandringsman, hur tiden lider.
På tiden följer död, men vet:
på döden följer evighet.

torsdag 29 december 2022

Fredmans sång n:o 17: I januari månad, gutår!

I full enlighet med Bacchi kalender 
















I Januari månad, gutår! 
så köpte jag mig en väst drap d'or; 
sen köpte jag i Stakens gränd 
en rock, nyss vänd; 
och uti Martii månad, Cousine,
så köpte jag, oändligt fin, 
en Nattrock av pärlfärgat satin. 
Slå i mer vin. 
Hurra! från Mars til Maj, kära vän, 
så hade jag ingen fyrk mer igen, 
och varken Byxor, Rock eller Skor. 
Drick, drick, drick, drick min Bror. 
Från Juni, Juli, så till August, 
intill September söt och förtjust, 
så satt jag naken, full och ful. 
Och så kom Jul.

onsdag 28 december 2022

Vid den tid man räknar folket





Vid den tid man räknar folket
blir vår Herre Mänskoson,
han vars namn är över alla
uppenbaras nerifrån.
Skaparen så ödmjukt delar
villkor med sin skapelse,
den som ingen dödlig skådar
visar här sitt ansikte.

Ja, en natt när markens herdar
håller vakt omkring sin hjord,
kommer kallelsen från ovan
genom änglakörens ord:
Se, till Betlehem har anlänt
er och världens Herdekung;
alla herdar, till er herde
vandra, gammal eller ung!

När kung Davids stjärna lyser
över österns himmel klar,
även kungar önskar hylla
detta himlens kungabarn.
Men snart ljuder ramaskriet,
staden blir en sorgeö,
för den kung som inte tillber
har bestämt att han ska dö.

Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren:
han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen!
Ur Egypten blev han kallad,
"Gud med oss" liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!


D T Niles:


tisdag 27 december 2022

Johannes Sebedaiosson

















Johannes Sebedaiosson
var inte så långt hemifrån
och fiskade med storebror,
när Jesus gav en gåva stor:

"Följ med mej!", sa han till de två,
två andra bröder likaså.
De fick nu var sin andel i
vår Herres mänskofiskeri.

Snart hade fyra blivit tolv
som sändes två och två till folk.
Men Åskans söner tog till hot,
när vissa inte tog emot.

"Vi ber väl att en blixt far ner
i folk som inte rum oss ger?"
Men strängt sa Jesus om sånt där:
"Ni vet inte vems barn ni är!" 

Och mor Salome kom och bad
vår Herre göra henne glad
och ge åt pojkarna en plats
där ännu ingen mänska satts.

"Men dricker ni den bägare
som jag ska dricka?" frågade
vår Herre bröderna som sa:
"Naturligtvis, det kan vi, ja!" 

"Ni ska få dricka den", sa han
som liv åt oss med smärta vann.
"Men platsen vid min sida kan
min Fader ge, och bara han." 

När Jesus fästes på det kors,
där han fick ge sitt liv för oss,
så var Johannes där och såg,
fick veta sen var graven låg.

På påskdagsmorgonen han sprang
så fort att Petrus inte hann.
"Det är ju Herren!" skrek han sen
där Jesus stod vid sjön igen.

Från pingst han främst med Petrus var,
men med Maria fanns han kvar.
Hans plikt mot henne, den var stor,
för Jesus sa ju: "Se din mor!"

Johannes evangelium
berör oss fast hans röst är stum.
Johannes uppenbarelse
bär bud till varje varelse.

Så skickade han även brev,
vi läser väl de tre han skrev?
Och kärlekens apostel är 
det namn den gamle bland oss bär.

Förvisad först till Patmos´ ö,
han sen i Efesos fick dö.
På tredje juldan firas visst
vår fjärde ur-evangelist.

måndag 26 december 2022

Franzén 250 år: O Gud, vår broder Abels blod













O Gud! vår broder Abels blod 
till dig från jorden ropar. 
Än rasar ondskans övermod, 
än brott på brott hon hopar. 
Dock vid allt otrons överdåd 
de dina du hugsvalar. 
Till jorden ser du än i nåd, 
ty Jesu blod där talar. 

Korsfäst! de ropte om Guds Son, 
och Barabbas behöllo. 
I Kristi fjät, med kval och hån, 
hans trogna vittnen föllo. 
Men ordet lever efter dem 
som ljus åt världen givit, 
då av din prakt, Jerusalem, 
ej sten på sten förblivit. 

Och si! då en rättfärdig man 
står fram att sanning yrka, 
all världens makt ej fruktar han; 
Guds sak ger honom styrka. 
Förgäves ondskan tänder skär 
och till hans död sig väpnar: 
hans uppsyn lik en ängels är, 
för vilken brottet häpnar. 

Åt himlen lyftande sin syn,
den fromme går att lida 
och skådar i den öppna skyn 
Guds Son vid Faderns sida. 
Lik honom ber han i sitt fall 
för dem hans ofärd göra, 
och dör med lugn; ty en gång skall 
dock mörkrets makt upphöra. 

Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 
fast det i moln sig döljer. 
Det goda segra skall till slut, 
fast världen det förföljer. 
och han som kom i Faderns namn, 
skall än välsignad komma, 
och samla i en evig hamn 
från tidens storm de fromma.

söndag 25 december 2022

Sonett till minne av Christi födelse

 














O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

Överblick av S E Brenner: 
Litografi av Johan Cardon

Julotta

  Bildresultat för Anders Zorn julotta bilder



Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig

undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända

går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:
Albert Engström mia.JPG

O helga natt


O helga natt, o helga stund för världen,
då gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder
och hälsa glatt din frihet!
//: O helga natt, du frälsning åt oss gav! ://

Ty Frälsarn krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, himlen öppen nu är.
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän skall bli dig så kär.
Från himlen bragte Frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk, fall nu neder
och hälsa glatt din frihet!
//: O helga natt, du frälsning åt oss gav! ://

Nattlig madonna

 















När de svarta molnen drogo över himlen 
satt en moder vaken och ett barn sov. 
Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad 
alla världars lov. 

Och den unga modern hörde likt ett eko 
djupast i sitt inre nattens tysta lov: 
o vad världen växte ut i alla vidder 
när den lille sov!

lördag 24 december 2022

Först vet ni hur det vanligt händer

Först vet ni hur det vanligt händer,
när man har många barn och fränder:
vad är det ej för kinkig sak,
i striden av så skilda tycken,
att hitta säkert på de smycken,
som falla bäst i vars ens smak?
Man hör ju ständigt hur de klandra
och ropa missnöjt mot varandra:
"Din klapp är grannare än min -"
"Nej, min långt sämre är än din-"
och sådant mer. Ja, själv vår Herre,
med all sin makt, är dock för svag
att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,
om från vår faderliga nåd
en enda skulle utstängd bliva -
och vilken fanden har väl råd,
att hela världen skänker giva?
Med barn till sådan faslig gross,
är det med kungen och med oss
i denna sak just ett och samma:
när han en enda lycklig gör,
man fullt och fast försäkra tör,
att han gör hundra otacksamma.

Giv mig ej glans

 



















Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 
i signad juletid. 
Giv mig Guds ära, änglavakt 
och över jorden frid. 
Giv mig en fest 
som gläder mest 
den konung jag har bett till gäst. 
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 
giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 
en gran med barn i ring, 
en kväll i ljus med Herrens ord 
och mörker däromkring. 
Giv mig ett bo 
med samvetsro, 
med glad förtröstan, hopp och tro. 
Giv mig ett hem på fosterjord 
och ljus av Herrens ord. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 
kom, helga julefrid. 
Kom barnaglad, kom hjärtevarm 
i världens vintertid. 
Du ende som 
ej skiftar om, 
min Herre och min konung, kom. 
Till hög, till låg, till rik, till arm, 
kom glad och hjärtevarm.

fredag 23 december 2022

Det snöar över slätten

 
















Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg därute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. -

*

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.



V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

torsdag 22 december 2022

Franzén 250 år: Du hör dock ej till de Konservativa














A:
"Du hör dock ej till de Konservativa:
du yrkar, som jag har av säker hand,
att man skall ner den gamla kyrkan riva!"

B:
"Ja, den förfallna här i Härnösand.
Men icke rår jag, som de Radikala,
att slå omkull domkyrkan i Uppsala!"

Mödrarna




Barnet på din arm i baljan simmar,
brasan varmrött genom vattnet strimmar,
och det snöar där utanför
medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,
lugn och lycklig. Minns du förra gången?
Under krigsklockors klagodån
fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen
som den forsade, den vilda strömmen
ungt och skummande mannablod,
som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen
braket steg från dömda herradömen,
som sig själva åt döden vigt?
Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer
du den lilla i ditt sköte vänder,
och din nacke är lika mjäll
som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,
sätter varsamt på den lilla tröjan
som i världen ej annat fanns
än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder
lindas barn av mödrars trygga händer.
År och släkten virvla bort som snö.
Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

onsdag 21 december 2022

Ljusets fiender

 













(Stockholmsposten 21/12 1792)

En kväll förleden höst... låt se, 
om jag ej felar i mitt minne, 
så var det kring den tjugonde 
december... ja, min läsare, 
ty vintersolståndet var inne, 
och Febus, denne härskare 
utöver ljus och rimmare, 
som illa lyser, sämre rimmar 
i nordiska klimaterne, 
gick nu till sängs mot klockan tre 
att sova roligt nitton timmar... 

En sådan kväll kom Lucidor
till stora klubben ut på Norr.
En klubb! ... Politisk? - Minsta spår
därtill i manuskriptet finns ej,
och någon minsta nytta vinns ej
att veta det. - Nog av: han kom,
steg in, satt ner och såg sig om
men såg ej skapat grand - emedan
man intet ljus i rummet tänt
och himlaljusets president
gått ned till vila längesedan
och himlens vice-president
därtill befann sig uti nedan.
I tjocka mörkret hör han här
den dumma hopen disputera
med mycken hetta (som man plär,
när man förstår sig ingendera)
vad form på källarstugan är,
vad färg på möblerne, med mera.
Till slut, när en och ann betänkt
hur uppåt väggarna befängt
det var att, uti blindhet sänkt,
om form och färger resonera
(ty vara blind och icke se
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!

Ljus kom - en allmän fröjd
vid denna syn. Vem är ej nöjd
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan;
han hellre ömkas av allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt av himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta? - - -

En sömnsjuk man skrek till och spratt
helt högt från stolen, där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,
till kropp och själ, båd dag och natt
försänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, vilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna,
ty sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.

"Mig" - hörs en svärmare därnäst -
"mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
O dunkelhet, så ljuv och mild!
När du förskönar varje bild,
vad gör det mig, att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar,
igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
av gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur swedenborgska andevärlden.
Men ljuset kom - fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde´n."

"Fördömda spratt!" - skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten -
"Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten!
Det gick i skymningen så bra
att folkets syn och pung bedra,
men sen man tänt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri,
farväl med svart och vit magi!"
Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som - ganska hederlig karl annars -
i mörkret nyss, av händelse
råkt taga felt om fickorne
på sin syrtut och sina grannars.

En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet. - - -

En utlät sig: "Man vore dum
(om saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum.
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum,
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium."

"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -
"Farväl med allt politiskt skick,
med börd och dygder, hov och seder,
den stund till allmänhetens blick
man tillät ljuset stiga neder!
Men nu, som överheten blott
har rätt att pröva, till vad mått
en undersåte utan brott
må äta, dricka, se och höra,
så tror jag för min del (hoc est:
del i arrendet) vara bäst
att ljuset till regale göra." - - -






















"O blygd och hån" - skrek pastor Fån -
"så grovt att gäckas med Försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
och genom talgljus våga tör
att själva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig.
Hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig."

Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder,
då i en hast vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll
det ropas: "Ell´n är lös på Söder!"
Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt... ett ljus!
"O Lucifers och snillets söner,
(av lux är Lucifer) se här"
- skrek åter Fån - vad frukten är,
som Söder ren av ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärvhet kröner,
så fattom genast vårt beslut:
att allt, vad lysa kan, släcks ut!"

Ren märks bland själva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!),
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst. 
Då reser sig vid talmansbordet
en man att stadga deras val.
Man lyssnar, Lucidor har ordet: 

"I män och bröder", var hans tal,
"det finns en lag, av himlen stiftad,
för bruket av allt jordiskt gott:
att utan vishet, gräns och mått
skall själva dygden bli ett brott
och själva sällheten förgiftad.
Vad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker - sömn blir letargi,
mat föder - mat ger obstruktioner,
öl värmer - öl gör stranguri,
skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, varpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själv, för vida sträckt
har den bedrövliga effekt
att vissa huvuden förrycka! 
Men om en man ur dessa skäl
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sova
och, framför allt, sin Gud att lova,
då - tvivlen ej - är denne man
förutan prut ett av de båda:
narr eller skälm. Och vad den våda
beträffa må, som yppas kan
av ljusets vårdslösa hantering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
spön, tjänliga att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor, färdiga att släcka
i hast den gruvligaste brand."

Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren
excipe Fån & Compagnie,
som togo visligt sitt parti
och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har,
hur med dess eldsvåda tog ända
och vilket nytt palats man drar
ur askan av det platt förbrända,
därom en annan gång, kanhända,
om Gud förlänger våra dar.














S:t Tomas kallas Tvillingen
















S:t Tomas kallas Tvillingen,
vid påsk dessutom Tvivlaren.
Att Jesus skulle dödas då,
det var han ändå säker på.

"Vi går väl dit och dör vi med",
sa han och gav ett klart besked
om vem som var hans bäste vän,
om Herren Jesus, Mästaren.

Men först fick han och andra se
hur Lasaros blev levande.
Det där gav nåt att tänka på:
kan döda redan här uppstå? 

"Nu går jag dit ni vägen vet!"
sa Jesus; Tomas motsa det:
"Vi vet inte vart du ska gå,
hur kan vi veta vägen då?" 

"Jag är ju Vägen, Sanningen
och Livet själv," sa Mästaren,
"och därför kommer ingen sej
till Fadern utom genom mej." 

När Jesus korsfästes och dog,
hans bästa män till flykten tog.
Av stackars Tvillingtomas var
det inte mycket som fanns kvar.

Han var så säker: allt var slut,
man kunde knappt få honom ut.
Att Jesus uppstått sa man ju,
men Tomas trodde inte nu.

"Jag tror det aldrig utan att
se kroppen de i graven satt
och sticka fingret i hans sår,
min hand i sidan om det går!" 

Fast nästa gång var Tomas där,
när Jesus sa: "Kom, känn nu här
och tvivla inte utan tro!"
"Min Herre och min Gud! - jag tror."

"Då du har sett mej tror du så",
det säger Herren Jesus då,
"men saliga är alla de
som tror mitt ord utan att se!"

När Petrus gav dem chansen sen,
tog Tomas och fem andra den.
"Vi fiskar med dej!" sa de glatt,
men inget fick de denna natt.

"Lägg ut till höger, ska ni få!"
sa Jesus själv som kommit då.
De trodde nu utan att se,
fick fiskar hundrafemtitre! 

S:t Tomas blev apostel sen,
for ända bort till Indien.
Hans kamp var inte oavgjord,
han gick i tro på Herrens ord.