Fanorna

Än vifta i staternas hundra hörn

Andreaskorset och preussarens örn,

och trikoloren och Union Jack

slå rot i varenda bivack.

De vifta från varje ruin eller rad

av remnade hus i var ödestad -

de flaxa i täten för varje brigad,

som tjutande går till attack.

De flyga som fasornas fåglar förbi

vart hem från Yser till Don -

var moder spika de näbbarna i

och gripa var fader och son.

Det tutas revelj - först springa de upp,

och löpa i led med var trampande trupp,

de följa var brakande Bertha från Krupp

och var sjuttifemmas dån.

Där byn ligger spillrad och skjuten i kras,

där hålla de rast och ett rövarkalas;

där kvinnorna kvida i ångest och skam,

där fara de fåglarna fram.

De tvinga de små att kämpa på knä -

de fika efter Berlin och Calais -

och löna med lutande kors av trä

eller död i en marschvägs damm.

*

Men fanor, som doppats i smärtor och sår,

skall en gång gå till attack,

och krossa örnar och trikolor,

och själve den mäktige Jack.

De skall vifta en dag i varenda stad,

ur varje gränd och på var fasad,

där mänskligheten är modig och glad

och där lyckan har gått i bivack.

Och marken skall skaka av dånande steg,

när frihetsfanorna äro på väg,

men luften skall skälva av stigande sång

i de röda dukarnas fång.

Då resa sig alla, som kämpat på knä,

och kvinnor, som kvidit i vaka och ve,

bli sköldmör i folkenas jättearmé

och bära var blänkande stång.

Och därför - opp i vårt heliga krig,

ty lederna vänta på dig och på mig

och du, kamrat, liksom jag är soldat

i de röda fanornas stat!

Nu bära vi käckt vår viftande våd,

där trotsarnas tro ligger dold i var tråd,

plantera den högst på vart drabbande dåd

och främst i var manlig dat.

H Blomberg: