Ensamhetens tankar 7: Jag kom ibland

Jag kom ibland, hur mina år försvunno,
till ett fullkomligt tomt och utdött hus,
vars hundra fönster brunno
i solnedgångens ljus.
Jag öppnade, beklämd, och stängde
en rad av rum, där ingen klocka svängde
sin blanka pendel, ingen möbel fanns.
Först i det sista rummet hängde
på väggen i en vissnad krans
ett mörknat, halvt förstört porträtt:
en liten vacker svartklädd gumma
med mössan stärkt på gammalmodigt sätt.
Och denna kvinna på den stumma
och svarta duken har som barn jag sett
och hon har bett för mina dagars väl.
Och hennes bild var ensamt skonad än,
där allt förskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min själ!