Till Iris sovande efter middagen

Vad ser jag? Mitt på dan tör du så djärvt dig våga,

o sömn, du dödens bror! de ögon sluta till,
som i mitt hjärta tänt en outsläcklig låga,
och utur vilka jag nu lisa hämta vill.
Skall ljuva vilan din mig nu den glädjen röva,
som, när hon vaken är, jag endast njuta kan!
Du bör med bättre rätt så mången annan söva,
som tar din vallmosaft med tack och glädje an.
Söv den sig av och till i tomma sängen kastar,
där hon ej någon ro för mycken kärlek har;
söv in den lystna frun, som, vaken, hungrig fastar,
när gubben ostörd sömn vid hennes sida tar.
Hur mången plär i dig ej bästa lisan finna,
som i en flyktig dröm förnöjd och lycklig är!
För deras ögon bör ditt täcke aldrig svinna,
som vakna känna måst sorg, motgång och besvär.
Dock sen vår ljuva sol omsider skridit neder,
då med en ljuvlig ro om Iris lägra dig.
Men nu vik hastigt bort! Fly härifrån! jag beder.
Som natten är din lott, låt dagen bli för mig!

S v Triewald:

Satir emot våra dumma poeter

När en skald begynner yra,
rasar´n mer än andra fyra,
som stängs in i dårehus.
Ty när han har fått ett rus
ur den pussen, som de skälla
Aganippe, Pindi källa,
ser han allt med mikroskop;
liknar väl ett ölestop
vid ett styckfat, fullt till laggen
av den gudadryck och daggen,
nektar och ambrosia,
som de aldrig smakat ha.
Morgonrodnans facklor sköna
låta döda världen röna,
att nu Febus innan kort
nattens täcke rövar bort,
sen i våta Thesis´ sköte
han har haft sitt läger blöta,
där hans hästar hava gått
och ha druckit rågat mått.
Mången tord´ sin hjärna bryda,
vad de orden sku betyda;
bonden säger kort som jag:
"Det är morgon, det blir dag."

Men poeten måste gala;
ty som annat folk att tala,
jämnt, naturligt, klart och rent,
tyckes honom för gement.
Som en gud sägs driften giva,
måst´ han ock som gudar skriva,
fast bland tusen några få
endast detta språk förstå.
Om man det kan skriva kalla
högt att kliva, sedan falla,
som man ser att gossar små
på de höga styltor gå,
bäst de tro sig jättar vara,
av en ojämn sten ell´ snara,
hisnad eller annan skräck
hastigt stupa ned i träck.
Så plär det ock skalder hända
falla snöpligt över ända,
sen de med stort huvudbry
mena hunnit upp i sky.
På alnslånga orden kliva,
väderfulla blåsor driva,
liksom piltar plä´ med strå,
de först skina, sen förgå.

En kan inga ord fördraga
han ej tar ur gammal saga,
bär städs en vanvördnad stor
för det språk han lärt av mor.
En har grekska ålderdomen
stadigt uti narregommen,
och, förnuft och vett till tross,
slänger kring med Atropos,
Zeus, Medusa, Sfinz, Megära,
Mulcibar, Cyklop, Chimära, -
ord, som Jonas, Mats och Jan
mena sku fördriva fan.
En hör man i yrsla tala,
runtom drilla med kabbala,
bry sin skalle fast itu
att kringvrinkla Njo-siu.
Allt är högt, vad sådan diktar:
hjältar kallas alla knektar;
dör en lusig korporal
liknas han vid Hannibal.
Caesars mod, Pompejus´ ära
sägs han med i graven bära,a
fast han, rädder som en hjort,
aldrig kom ur Stockholms port,
fredsam striden alltid fruktat,
mer tobak än lunta luktat,
ej med värjan - fingren väl -
nånsin någon slog ihjäl.

Iris´ mun, som är så finer,
plär han likna vid rubiner,
hennes täcka ögon två
av demanter namnet få,
marmorbröst, albasterhänder
i en summa: allt han vänder
i en kall och kulen sten,
henne till det största men.
Käre, säg, vor´ han ej värder,
tills han bleve bättre lärder,
att var natt till harm och skam
ha en gråsten i sin famn?
Täcka stjärnevalvet vida,
solen, världens öga blida,
himlens blomster, stjärnors strål´,
månans ljus, Dianae prål:
allt vad jorden kostbart hyser,
allt vad skönt och präktigt lyser,
dygdens mönster, könets prakt,
blir om Amarillis sagt,
när poeten i en visa
henne menar värdigt prisa.
Fast hon kan med skäl så god
liknas vid en hökarbod.
Hon på tungan senap säljer,
när hon arghet i sig sväljer.
Hennes bägge ögon grå
liknas vid hornlyktor två,
som om kvällen boden lysa
och två dankar i sig hysa.
Salt-lax-färgen bär dess trut,
näsan lik en pepparstrut.
Hyn som grått papper är finer
och med talg polerad skiner.
Lukten av dess anda är,
liksom när man ungefär
nykter kommer med sin näsa,
där som surkålstunnor jäsa.
Tändren hon i munnen för
likna gult och gammalt smör.
Uppå hennes kinder båda
kan man finnigt fläsk få skåda;
och dess övriga person
liknas kan vid själva bon.

När som rätta infall fela,
ser man en med orden spela,
räcka dem, som skom´arn plär,
när en lapp för stackot är,
pina dem, som turken slavar,
när han dem tvärs bakfram stavar,
och, att mening ur dem få,
tvinga dem som kräftor gå.
En tror hava råkat bätter,
i det han bokstäver sätter,
de som jättar bland de små,
som förlorad skyltvakt stå.
Till vad ända månd´ han fjäsa?
Jo, att årtal därur läsa.
Månn ej det rätt kallat bli
svårt och tröttsamt tokeri?

Så undre ingen mer, om sådan dårskap våller,
att dumma mops var skald för narr och toker håller;
dock som han själv ej rim och verser skriva vet,
står ock den satsen fast: Var tok är ej poet.

S v Triewald:

Emot dem som falskeligen inbilla sig vara poeter

 

I.

Månn´ yttermera jag skall fåfäng tid förnöta,
att dig, o skaldekonst, med större iver sköta?
Skall jag bemöda mig att högre hinna opp
ell´ städs vid roten bli och vörda Pindi topp?

Dit de med lycklig fot att kliva tort sig våga,
som hos sig verkan känt utav din rena låga,
som Stiernhielm, Lagerlöf, Columbus och Caméen,
som Werwing, Lucidor, som Spegel och Rudeen,

Eurelius samt fler av dina trogna vänner,
bland vilka bör stå främst vår nordska Sapfo, Brenner.
Ell´ skall jag nöja mig, fastän mot hug och drift,
med illa bundna ord ge ut en mager skrift?

Det man nu ser i kapp så många skocktals göra;
man får mer kackland´ gäss än svanesånger höra,
när man, dig till förakt, mer vers på trycket ser,
än hösten gula blan av träna skakar ner.

Det hålles för en skam i rim ej pennan föra,
sig själver huvudbrott och andra ledsnad göra;
dock stoden bygges ej av oförfaren hand,
som fria skall ens namn från tidens skarpa tand.

Den ord med andra ord förmår tillsammans rimma
och många rader kan med tvång tillhopa limma,
den heter ej en skald; var tok det göra kan,
sen rimregistret först är bläddrat av och an.

Att med ett sammanljud vid ändan orden svara,
det är ett ringa fnask; förstånd för kärnan vara:
ett infall täckt och nätt det giver märg och must;
rim örat, men förstånd kan sinnet giva lust.

Crispin utfordrar mig med honom till att kämpa,
att se vem av oss först så saken kunde lämpa
att fylla överallt med verser arket opp:
Crispin sätt´ pennan an, och jag tror visst hon lopp.

Att innan jag, som skrev fast aldrig utan möda,
med tröttsamt hjärnebrott fem rader kunde föda,
han med en flyktig hand ren sidan ändat har,
men tro mig, varje vers ock syn för saga bar.

Var rad med svassand´ språk, dock utan mening, pyste
och som i flyktigt skum en väderbläddra lyste.
Av ord en myckenhet, av saker intet grann,
och i hans överflöd man största armod fann.

Ty den lär sitt försök förutan verkan finna,
som vill i denna konst det ringsta framsteg vinna
och av naturlig drift ej fullt och rågat mått
med lust och hågen har i födslostunden fått;

den med uppmärksamhet och oförtruten möda
till mönster sig ej satt de stadigt levand´ döda
och vet de skalder sig till ledesvenner ta,
som Rom och Grekeland med pennan adlat ha;

den vad Italien högt, Hispanien djupsint skrivit,
vad som oss England lärt, fransosen ljuvligt givit,
det han hos tyskar rikt, i Holland artigt fant
med oavlåtlig flit sig aldrig gjort bekant.

Dock där bry sig ej om de, som ett hantverk driva
att vid var likprocess mot andras vilja skriva,
på trycket sända det på krogen skrevs med hast,
den döde ej till ros, dem levandom till last.

Vem prisar inte då en kruka som en hjälte,
så den på sotesäng som den som dog på fälte´?
Fast döden visat har, hur väl han träffa vet,
så lovar dock vår skald en viss odödlighet.

En skön odödlighet! som sig på papper grundar,
ett papper, som knappt själv förvaras några stunder;
det knappast bliver tryckt, förrän det redan glömt
och under Norrebro blir samma timma gömt.

Ack, papper, hade du fått lumpna klutar bliva
och man så dummer vers på dig ej velat skriva,
så slapp du säkert nu den skammen undergå,
att gatepojkar dig ett skovax kläda på;

att pigor dig till prål på kistelocket sätta,
och såpan läggs i dig, när något är att tvätta.
Du lider för en ann, när du så uselt dör
och bliver gjord till strut för peppar eller smör.

Blir någon bröllopsdag, ser man sig mången kringa
ur tjocka hjärnan sin omogen vers att tvinga
och ett eländigt ros åt bruden bjuda falt.
Men ofta, och med rätt, blir trycket ej betalt.

För mödan kunna de ej vedergällning äska,
ty för objuden gäst görs alla rätter beska.
Vem ba´n att med en skrift onödigt bryda sig
och mot förstånd och vett så djärvt förklara krig?

Vem ba´n med hesan hals om Astrilds välde sjunga?
Månn Hymens bojor görs därmed väl mindre tunga?
Månntro en brudesäng dock ej välsignad blir,
fast önskan uti vers man ej på trycket sir?

Vem ba´n att sätta fram en led och ofatt gåta,
som kan dock endast väl i nedrigt öra låta?
De böra straffad´ bli, som slika saker te,
varåt en dygdsint mö i sällskap ej törs le.

Än mer, vem ba´n dem sen, som Warnmark, sammantrycka
och så sin egen skam på nytt ur glömskan rycka?
Dock mången dummer tok för boken pengar gav,
av orsak att en narr sin like håller av.

Är någon uti stan, som säges vara riker,
görs av en hungrig skald han strax Maecenas liker,
fast han allt sitt förstånd i penningpungen bär,
ej vet vad skaldekonst, vad vett, vad lärdom är.

Det sker dock honom ej, dess stekefat till ära,
av smickran endast de, och armod, vittne bära -
ett tecken att vår skald matångan älskar mer
än blomstrens rena lukt oss skaldekullen ter.

Dock vill jag vad han gör ej mer än billigt rata,
när hungern rimma lär, som tala korp och skata.
Men böjs poeten själv inunder Astrilds ok,
utav en enkel narr blir då en dubbel tok.

När han sin Filis vill uppvakta med en visa,
då finnas ord ej nog, dess värde rätt att prisa;
från lilja, ros, rubin han prakt och fägring stjäl,
varmed hon prydas skall, dock lika med vad skäl.

Ett skeland´ öga nämns demant, en sol, en stjärna;
hon kallas Nordens prål, en himmel släktand´ tärna,
en Venus, gudabild, kyskhetens dyra skatt,
fast utom brudesäng hon haft mång rosam natt.

Ett under av förstånd, naturens mästerstycke,
ett mönster för sitt kön, den sanna dygdens smycke,
ja, många hundra mer av slika sköna namn
jag kund´ förr räkna opp än alla föra fram.

Hur mången oförskyllt nu nådig fröken skälles!
Hur mången ej av sot, men läkedomar fälles!
Hur mången prydd med horn, av männer uti stan,
som uti Svealand man finner tall och gran!

Snart skalden klagesång med Eko ynkligt gnäller,
snart talar han med berg, trä, skogar, lundar, källor;
fast magra mun och tand sin tjänst som vanligt gör,
han dock med hälsam kropp i alla visor dör.

Men vad förtjänar den, med goda seder skämtar
och ur ett brännvinsglas så rim som infall hämtar,
varmed ölvisan skrivs (dock utan vett och smak:
hon är som diktarn led och luktar av tobak)?

Dock aldrig skulle jag därpå det ringsta tala,
om den ej sjunga lärt si gnöja vill att gala,
om den sig kände själv visst´ bliva vid sin drift
samt endast visor skrev ell´ brud- och graveskrift.

Men allt mitt tålamod måst´ jag då nästan glömma,
när med oskuren fjä´r en sådan vill berömma
vår stora Carols namn och vad hans arm har gjort,
då driver harmen själv min tröga penna fort.

En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti ros kan ej en bönhas´ penna tåla;
man till en hjälrtes pris så snart ej versar gör,
som han ur mark och fält sin starka fiend´ kör.

Den röst, som svagt förmår på nedrig pipa tåta,
kan ej med slikt behag på hög trompeta låta;
när seger sjungas skall, när stora under ses,
blir skarpste pennan slög, den bästa rösten hes.

Men vem kan räkna upp den stora narreskara,
som för de rimma ord sig mena skalder vara?
De uti detta fall mer versar ha förgjort
än, Carol, för ditt namn man Saxar falla sport.

Jag vill ej lasta dem, att de dig sökt berömma,
därom bland Sveriges barn finns alla hjärtan ömma.
Ja, man väl en och ann, fast sällan, finna plär
den namnet av en skald med rätt och värdigt bär.

Ty får man av Rudeen välskriven lovdikt skåda,
så syns han endast värd ditt pris för jorden båda;
du stor kung, han poet - så svårt att döma står,
om han mer ros av dig ell´ du av honom får.

Jag måste hos mig själv ock samma driften röna,
när jag så ofta hör, hur du vet falskhet löna;
din ovän flykten tar och hisnar för ditt svärd,
och dig av segerns hand frisk lager blir förärd.

Då vill jag ock min röst med fägnekväden blanna,

men makten spörjes strax i vördsam undran stanna;
då tryta rim och ord: emot ditt hederssken
är synen min för svag och rösten alltför klen.

Jag, den till skaldekonst mer hug än krafter känner
och knappt min lärespån törs visa mina vänner,
som det, jag själver gjort, fast aldrig finner gott,
måst vänta intill dess jag makt och vilja fått,

i saker öva mig, som mindre finnas dryga,
och söka lära gå, förrän jag vågar flyga.
När som min styrka mer mot vördnan svara lär,
då ock till ditt beröm jag skyhögt offer bär.

Som ovän du i fält, skall odygd jag förfölja,
den sig i dygdens hamn skenheligt söker dölja
av mina versar skall städs sanning bliva sagt
och på ett troget blad, det hjärtat menar, lagt.

Liksom man bien ser av blomster honung gnaga,
skall jag av världens flärd och tokhet skämtan taga;
den, menlös i sig själv, för odygd besker blir,
när utan larv och smink man hennes leda sir.

Jag skall en lycklig bov ej rosa över alla,
en riker spelare ett dygdigt hjärta kalla;
min fjä´r skall oförskräckt av sanning ledder bli
och endast åt förtjänst och dygden lovord gi.

"Den sanning kväda vill berede sig att röna,
hur ogunst och besvär plä´ kvad och verser löna,"
så varnad´ mig en vän och lade det därtill:
"Ditt löje hindrar ej, att världen ju far vill."

Dock allting som det går må ock härefter gånga:
jag vet, av rim och vers omvändas icke många.
Så länge världen vill så mycket löjligt te,
får åt det ögat ser ju munnen lov att le.

Åt andras dårskap en med tårar kinden sköljer,
med piskan uti hand odygden vred förföljer;
me spe, med lovligt skämt, med löje och förakt
skall tvärtemot om allt min mening bliva sagt.

Vi hava bägge två likt uppsåt, samma anda,
jag vill blott något ljuvt ibland det leda blanda.
Det största nyttan gör, som mest behagligt är,
så amman kärlets brädd behänt försockra plär,

vari en besker drick hon sjuka barnet giver
och det bedrägeri sen dennes hälsa bliver.
Jag svarar: "Men därmed man sällan ynnest vann!"
Visst, men jag står mitt kast, det gälle vad det kan.

Ty sanning sanning blir, fast ingen ville läsa´n.
Drag pannan spotskt ihop, och rynka fritt på näsan,
ty detta är tyvärr odygdens leda sätt:
vars hjärta skyldigt finns, dess kinder rodna lätt.

En glupsker rövare plär hata ljus och dagen;
kast´ käpp bland hundars hop, så gnäller den blir slagen.
Men den var straffedikt med nöje läsa kan,
som ej av samvetsagg invärtes klagas an.


II.

Fåfänga skaldedikt, jag vill dig mer ej lyda,
jag till ett syndastraff mig tror dig hava fått.
Skall jag mer obetänkt min arma hjärna bryda
att en olydig vers väl tvinga i sitt mått,
med möda och besvär först orden sammanleta,
sen koppla dem ihop, som ej av sämja veta?

Jag vill ej mer ur Hippokrene dricka,
där Pegasus så ofta stallat i,
och när jag stadigt måste si,
att vurmar näsan däri sticka,
när varje läsetok nu läppjar därutav
och av poet vill namnet föra.
När han med döda rim lärt stanna vid en grav
ell´ med en brudeskrift förtjänt en måltid mat,
så måste jag av honom höra:
"God dag, herr kammerat!"

Har, Pegase, du glömt att mera vara tvärt?
Du plägat näpsa den dig förr kom alltför när.
Nu måste du fast mer än någon skjutsmärr lida,
när varje läsetok vill i din sadel rida.

I nio skaldemör, hur han I ändrat er,
när I som jungfrur förr, nu skökor er beter!
Då blott en gudaätt fick lov med er att leka;
nu låten I er ock av plumpa händer smeka.

Var är, Apollo, nu din förra gudoms prål,
då intet varje bröst blev rört utav din strål´,
envar ej nosa stad när till din tron att stiga?
Har nu din harpa sig förvänt i nyckelgiga?
Skall du på ditt altar ej annat offrat se
än rökverk så gement, det rök, ej lukt, kan ge?

Vad gagnar det mig då med möda och besvär
så många pappersark med bundna rader fylla,
en mer än kostbar tid så oförsvarligt spilla,
att Pindi dubbla topp få komma något när,
att träda samma väg, som de tillförne gått,
de sig av samma drift med framgång låtit leda,
de med en skicklig hand sig vist en krans tillreda,
som lika varelse med evigheten nått?
Vem kan de kransar väl numera skatta sköna,
när man med lagerblad ock plär en skinka kröna?

Den tiden är ej mer, då dygd och skicklighet
i ljuvligt hjonelag fick sig med lyckan para,
och mot en sann förtjänst sågs genast lönen svara.
Då var det mödan värt att heta en poet.
Jag tror visst Maro ej med hungrig maga satt,
när han i verket var en sådan dikt att skriva,
som skull´ sin upphovsman odödligt minne giva,
befria en August från glömskans mörka natt.
Ja, om Horatius med vatten läskt sin tunga,
han hade, tro mig fritt, så väl ej kunnat sjunga.

Dock var finns nu den man, som, en Maecenas lik,
ock vill åt skaldesång benäget öra låna,
vars hägn den, något lärt, kan räkna sig förtjäna,
samt gör en sådan nöjd, jag vill ej säga "rik"?
Fast nedrig girighet ej råder i dens bröst,
som vant sin största hug till det, som högt är, vända,
så syns det likväl svårt i nöd förutan ända
rätt bruka sitt förstånd, och det en mager tröst
för den, som fattig är, i evigt minne sväva.
Vem vill av hunger dö, att sen i skrifter leva?

Mot den, mer vetenskap ärn pengar räkna kan
i själen har sin skatt, av sinnets håvor riker,
vor´ han i skicklighet själv skaldeguden liker,
plär lyckan visa sig så hård som en tyrann.
Då nu ens värde plär avvägas på gullvikt,
man efter pungens tyngd förtjänsten endast skattar,
med vrång, med spefull min åt dygd och bokvett skrattar
samt med än större skäl åt all poetisk dikt
Ty den visst mycket svårt sitt hårda öde tvingar,
som andra ej, till hovs, än lärdomsgåvor bringar.

Ty svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
att framgent aldrig mer halvtorra lagrar plocka,
men hellre mig för den med nedrigt sinne bocka,
som tror var boklig konst för med sig dolt förgift,
den av all vetenskap intresseräkning lärt
och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga.
Då får dess frustumö jag väl till hustru taga,
ty sådant brukat gods för allting hålles värt.
Då kan på intet sätt min lycka oviss bliva:
din gunst kan blotta ord, men hennes heder giva.


III.

Jag ger dig rätt, Apollo, fan,
med alla dina lagerblan
och alla nymfer på Parnassen!
Vad båtar dig att dyrka väl,
när man därvid måst´ hungra ihjäl?
Din konst den fyller aldrig kassen.

Uppå ditt berg, det så bekant,
man aldrig någon gruva fant.
De skaldemör, som det mig tycker,
om de had´ haft en brudeskatt,
had´ dem en man vill taga fatt;
men nu dem åldrig mödom trycker.

Förbannad vare fritt den stund,
då jag ej lydde far mins mund,
som sade: "Jesse, är tu jalen
att hangen näsan in ein Buch?
Lär säljen Pfeffer oder Tuch,
petra en ann med Masa och Alen

at stehlen in untulladt Joss -
sonst blir tu en latinscher Boss.
Lär ziffern wohl, ej Versen schreiben,
så lär tich Richthum fliessen zu.
Fillstu mit Larthum koppen nu,
lät Peuteln tin stets tommer pleiben.

Nu ser jag först, att han sad´ sant;
men ack! jag var en unger kvant,
som flittergull för äkta väljde.
Jag tänkte, den mer lycklig var,
som lärdom, än den pengar har,
jag fåfäng rök och skugga sväljde.

Jag vänta´ mycket, fant en l-t;
dock sent att ångra vad som gjorts,
åtminston´ räds jag ingen fara
bestulen bli. Den intet har,
han sover sött, men sorgers far
är gullet visst hos dem, som spara,

som göra sig till skattens dräng,
stå bittid´ opp, gå sent i säng,
ej djärvas äta sig väl mätta,
som darra, när det ringsta hörs,
av fruktan att ej tjuven törs
med dyrk en tung järnskena lätta.

S von Triewald: