tisdag 31 maj 2022

Ur den högre kokkonsten

 
















1. 
(Att förvara inlagd ära). 

Tag dina första lagerblad,
men hastigt, förrn de vissna bara,
och plocka stundens bifall glad
 — en kinkig ört att väl bevara! —
sen modesti du överstrött,
låt ingen mer din ära rubba.
Tag avunds tadel — litet stött
(det krossas bäst av sannings klubba).
Strö lite rimsalt fritt därpå,
och peppar, rikligt så den bränner.
— Gjut stundom ädelt vin också, —
en libation åt dina vänner.
Din mödas frukt, som mognad är,
låt se´n för all del pressen trycka;
fast av en kruka gömd den är,
så skall den säkert göra lycka.

2.
(Att göra en recension)

Tag några ägg utav den sort,
som ville lära hönan värpa.
Tag litet klander se’n, helt torrt,
att det ej mista må sin skärpa.
Det vispa hop till skum och fras,
och krydda friskt med citationer;
tag mycken lärdom sen till bas:.
det smakar visst en mängd personer.
Stöt några stackars vers till stoft,
och visa kemiskt vad dem felar,
så flyktar poesiens doft
och tankens kraft sig snart fördelar.
Lägg litet ömkan ock däri,
så att det något bittert bliver,
och glöm ej heller ironi,
som den pikanta smaken giver.
Rör hop alltsamman i en form,
som klassisk är och riktigt värdig.
aptiten redan är enorm
— och nu är recensionen färdig!


T Knös:
Bildresultat för Thekla Knös bilder

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.


(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

måndag 30 maj 2022

Tunaslätten

 














Det finns väl andra slätter,
där andra lärkor gunga,
men aldrig de besjunga
en slätt som du ändå.
Och vårens blåa nätter
och sommarhanegällen -
på vilka andra ställen
bli de högre och mer blå?
När alla dina ängar stå med morgondagg och glittra
och lärkorna stå upp omkring din älv,
du tonar som en skimrande och guldbesträngad cittra,
den Vår Herre haver stämt och spelar själv.

När pingsten vandrar över
de sunnanvända bergen,
o, aldrig skiftar färgen
så skönt som då på dem!
O julinatt med klöver
och sträv musik av knarrar
i skymningen som darrar
över slätten och dess hem!
Men skördemånans vind går fram med böljegång i säden,
till ladorna stå digra av ditt korn,
och luften blir septembriskt sval och tindrar över träden
kring kyrkan och dess koppartäckta torn.

Jag minns - bland tusen andra -
en vinterbister gryning,
när över bergens dyning
låg dagerns gröna bård.
Men jag såg lyktor vandra
i drivorna kring husen
och redan skeno ljusen
ifrån stall och ladugård.
Mot morgonbleka stjärnor stego pelarstilla rökar
och dimman steg ur älven som en sky
och det ljöd dämpad bjällerklang i vägens fjärran krökar
och sidensvansar flögo mot var by.

Det finns väl andra byar,
där andra mänskor födas
och somna från sin mödas
och glädjes bråda år,
och sommarns lätta skyar
de gå väl mångenstädes
och morgonvinden glädes väl
och sjunger var han går.
Men mig blev intet kärare än åldringarnas vila
i aftonron kring denna slättens hus,
och sommarskyn må fara och morgonvinden ila,
men jag vill också vila i dess ljus.

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

söndag 29 maj 2022

Jungfrurs anständiga friareval

 














Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.


Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång

och jag däröver trött.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

lördag 28 maj 2022

Trädgårdsmästaren

















Bänken rak med snöregarn
och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.


Z Topelius:

fredag 27 maj 2022

De fyra ståndens frieri

















Officeraren:

Den flickan hon är sakramentskade söt;
här måste ju Mars bliva mjuker och blöt.

Er fånge, min fröken, jag lever och dör:
mitt hjärta det mjuknar för er liksom smör.

Jag är, ta mig tusan, helt dödeligt kär,
och hon är ändå så förbannade tvär.

En kyss, söta unge, förr än hon blir ond.
Hon slår mig - fy knäveln! Så går man åt bond´.

Fast jag har mustascher, vad böveln ändå,
skall jag icke därför en kyss kunna få?

Tänk, skönhetens kyssar de är för min mund
så högt angenäma som fläsk för en hund.

Ett parti piket, medan vreden förgår;
jag hoppas min fröken det spelet förstår.


Sekreteraren:

Ack, så kall om sina händer!
Är ert hjärta likaså?
Jag för min del är uppbränder
av en eld, som ni tänt på.
Det är hårt att så hantera
en oskyldig av vårt kön,
som mot er ej syndat mera
än blott sett, att ni är skön.

Låt då eder hårdhet brytas,
att jag snart må tröstad bli!
Annars lär min kärlek bytas
i en svår melankoli.
Känn, hur fasligt pulsen pickar:
det är fara att jag dör,
om hon ej med milda blickar
snart behaglig ändring gör.


Prästen:

Så platt har nu den Antikrist
sin makt och välde bland oss mist,
att klerker ock må gilja.
Det haver Sankte Paulus lärt,
att varje kvinna är beskärt
en man efter sin vilja.
Samma lott
mannen fått:
världen öka
och att söka
med all ära
den, som ödet täcks beskära.

Si, därför det fast bättre är,
det även Sankte Paulus lär,
att gifta sig än brinna;
ty vill jag nu i denna akt
min åtrå hava er tillsagt,
om den kan framgång vinna.
Lilja skön,
hör min bön,
så skall döden,
pust och nöden
oss ej skilja
emot bägges goda vilja.

Ty låt oss nu förutan svik
de helga fäder vara lik,
vårt äktenskap begynna;
så hoppas jag att ävensom
den hjälp som en Tobias from
i nöden mig må gynna,
när som han
seger vann
uppå Satan,
Leviatan,
Asmodeus,
fienden till Hymeneus.

En kvinna, som sin man är huld,
har Syrak liknat vid det guld,
som uti ugnen renas.
Hon är sin man en ögnalust,
som lindra kan all sorg och pust,
varav hans ro förmenas.
Ängel fin,
lät min pin´
dig beveka
att ej neka,
utan jaka
till att bli min äkta maka.


Bonden:

Å skulle nu vara så dej till behag
å du, kära Kerstin, så villa,
så menar jag väl att hä kunde ta lag
å inte just hampa sej illa,
att vi bli ett hjonelag, komma ihop:
jag har, vari lov, både kannor och stop
och mer än du kan dej inbilla.

Jag sparde hop löna i fjol och i år
och köpte en röd liten kviga,
och skällkon, du vet, uppå bete nu går,
har kalvar båd kvicka och viga.
Och fastän min lott inte just ä så stor,
så tänker jag få lite krafs efter mor:
få se huru högt dä kan stiga.

Å ä dä så skäl, å du ville ta ve,
så skall jag då höra mej etter
ett torp eller rote, allt som dä bär te;
nog grundar jag på´t alla nätter.
Du ligger i hågen båd timma och stund,
och ofta så sover jag alls ingen blund; -
men får jag ditt ja, blir hä bätter!


C M Bellman:

torsdag 26 maj 2022

Jesu himmelsfärd

























Till härlighetens land igen 
jag ser dig, Jesu, fara; 
men jag på jorden måste än 
en gäst och främling vara. 
Långt från mitt hem jag vandrar här, 
mitt sällskap sorg och möda är. 

Långt från min Faders hus jag går, 
ack, Herre, huru länge? 
Men dit mitt öga icke når, 
min ömma bön sig tränge. 
Min suck, osäglig, innerlig 
skall dela skyn och hinna dig. 

En skymt jag då i trone ser 
utav det goda landet, 
där du från mig ej skiljes mer, 
när, löst ur syndabandet, 
bland helgonen jag, fri och glad, 
får bo i levande Guds stad. 

Där uppe är det ingen natt 
och ingen gråt och smärta, 
där uppe är min högsta skatt: 
där vare ock mitt hjärta! 
I himlen hos min Frälsare, 
där vare min umgängelse! 

Och som du for, du komma skall, 
o Jesus, hit tillbaka. 
Jag akta vill uppå mitt kall, 
jag bedja vill och vaka. 
Jag vet ej stund, jag vet ej dag, 
men dagligt dig förbidar jag. 

Och salig är den tjänaren, 
som du så finner göra, 
när sist du komma skall igen: 
du honom lovat föra till 
ära och odödlighet 
uti din Faders härlighet.

onsdag 25 maj 2022

Kärlekshistoria

 



















1
Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran
och susar i ett rör.
Nu visslar någon annan enslig fan
vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,
är rödögt och har svans.
Så är det: vara något trogen
men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,
privata jagets ring.
Man är en fågel som ska flyga;
ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!
Det knaprar fönstret blött.
Ä, sånt här måste komma årligen,
i maj är mänskan trött.


2
Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting
står plötsligt vårlig silverdager!
Ty se hur två gestalter kring sig drager
med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn
är handens lek i dunklets hägn.
Kvällsrymden utanför står vit och vid,
i deras sinnens nakna blomningstid.


3
Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka
och heta söndagsnamnet sakrament:
han vaknade, gick upp och tog en smeka
och drack en pilsner. När han sedan tänt
en cigarett och ställt sitt väckarur,
satt han en stund. Hon snusade så smått,
och sjöng i strupen lite likt ett djur,
och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting
- ja, han har glömt hur stort det större var!
Och det han önskar kan han hålla kring
och hålla fast, så han får ha det kvar.
Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,
det minns han inte längre hur det kändes.
Han längtar inte efter någonting
som inte ryms ini hans armars ring.


tisdag 24 maj 2022

Till Disa Tegnér

 















Med Nya Testamentet, vid hennes konfirmation.


Min dotter, göm den dagen i ditt sinne,
minns vad du lovade, minns hur du bad!
Men vill han en gång falla ur ditt minne,
läs då hans innehåll på detta blad!

Om mänskohjärtat är det gudasagan;
fast du som jag, ej henne fullt förstår
kan hon dock trösta sorgen, döva klagan
och adla glädjen, innan han förgår.

Gud är en fader. Ack, var faders smärta,
var faders glädje måste likna sig.
Så stoft jag är, jag anar dock hans hjärta:
han älskar världen som jag älskar dig.


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Vårkänning

 















Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.


D Andersson:

En suputs försvar

 















Dricka skall jag, druckit har jag,
drucken blir jag, drucken var jag:
dricka är min bästa skatt,
dricka skall jag dag och natt.

De må säga, vad det vilja;
ingen, ingen skall mig skilja
ifrån vinets söta smak,
sen far glädjen upp i tak.

Nykter är jag illa mulen,
nykter är jag rätt modstulen,
nykter är jag full med pust,
nykter är jag utan lust.

Fuller är jag full med nöje,
fuller är jag full med löje,
fuller är jag väl förnöjd,
fuller är jag full med fröjd.

Annan glädje må väl fara,
dricka skall min glädje vara:
dricka är min enda ro;
näst vid tunnan vill jag bo.

Vad jag äger, skall jag sälja,
köpa vin och det uppsvälja;
uti heta strupen min,
där skall öl och vinet in.

Vad jag nånsin har fått ärva
eller eljest får förvärva,
allt skall ösas i min kropp,
allt ihop skall drickas opp!

Dödens närhet

 














Dödens närhet är icke endast
stora svarta blommor
speglande vatten
vita fjäll.

Det finns så mycken liten oro
så mycket oförstått,
sökande
i dödens närhet.

I skymningen växer det
stora mörka ormbunksblad.
Där går så många underliga gångar i gräset
— skymningens vind är kall.
I skuggan har fåglarna hesa, entoniga läten.

Dödens närhet är små gröntäckta hyddor
och klockorna från betande hjordar.
Den är trädgårdar med körsbärsblom
och gräslindor i sol.

Dödens närhet är heta, sorlande källor.
Den är den namnlösaste av alla sagoland.
Som tonen från fjällvidden
är den gåtfullt kallande.

Dödens närhet är vildrosdoft
och svävande ljusa sländor.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

måndag 23 maj 2022

Alla fåglar kommit re´n

















Alla fåglar kommit re'n, 
vårens glada gäster. 
Vilken fröjd i solens sken, 
vilka sångarfester! 
Lärkan drillar högt i sky, 
våren är ju evigt ny. 
Jordens högtid börjar gry, 
sprider fröjd åt alla. 

Vilken glädje, hör, ja hör! 
Nätt och lätt de trippa. 
Gök och trast och siskors kör 
väcka upp var sippa. 
Oss de önska sommarfröjd, 
jubla högt i himmelshöjd. 
Skogen står så grön, och fröjd 
ljuder från var klippa. 

Trast och fink och siskor små 
sjunga glatt ur snåren. 
Göken räknar i sin vrå 
dagarna och åren. 
Skogen står så grön och ljus, 
gungar lätt i sunnansus. 
Duvan i sitt gröna hus 
fröjdar sig åt våren. 

Vad de oss förkunna må, 
lägga vi på minne. 
Mulna dar nog återstå, 
töcken för vårt sinne. 
Vi som luftens fåglar små 
i vårt inre gläds ändå, 
han som våren skänkt också 
lyser upp därinne.

söndag 22 maj 2022

Min framtid

 















Ett nyckfullt ögonblick 
stal mig min framtid, 
den tillfälligt hoptimrade. 

Jag skall bygga den upp mycket skönare 
såsom jag tänkt den från början. 
Jag skall bygga den upp på den fasta marken 
som heter min vilja. 
Jag skall resa den upp på de höga pelare 
som heta mina ideal. 
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång 
som heter min själ. 
Jag skall bygga den med ett högt torn 
som heter ensamhet.


Drömmen

 



















Jag drömde, att jag i en kyrka var.
Allt var där fint och putsat, rikt förgyllt,
bekväma bänkar för att sitta gott
och höra väl predikan, men för bönen
var illa sörjt, ej möjlighet att falla ned
på knä och bedja Gud. Där var församlad
en myckenhet av folk; man stod i gången;
man trängdes ända ned i vapenhuset.

På predikstolen trädde upp en man,
som valde för sitt tal ett sällsamt ämne.
Han sade: "herren Kristus lever ej;
i nitton sekel har han legat re´n
i graven. Allt är dikt, som gamla sägner
förtälja om hans gudom och hans verk,
hans underbara kraft, hans liv i döden.
Han var en vis som få, kanske som ingen,
och talar än ur graven höga ord
om dygd och last; och med ett svärmeri,
som vi berömme mer än efterfölje,
en andens värld han bygger här på jorden."

Och folket lyssnade med välbehag
till dessa ord från predikstolen. "Ingen",
man sade, "förr har rätt förstått vad Kristus
i sanning lärt; i två årtusenden
man därom tagit fel; nu bräcker dagen,
nu kommer sanningen först rätt till heders."

Man viskade belåtet, kände sig
så överlycklig vid det nya talet.
Men oförmärkt en efter annan smög
sig bort; den täta skaran glesnade
på gången, och i bänkarna man satt
allt mera rymligt; snart där skönjdes luckor
som blevo större mer och mer. Till slut
blev kyrkan tom; då, men ej förr, predikan
tog slut, upplöst i tusenfärgat ordsvall.

Emellertid var kyrkans glans förgången.
I sönderslagna fönster spunno spindlar
sin väv, och vinden blåste genom valven.
Som en ruin hon stod i natten, mörk
och dyster. 

- - - Se, då blev på en gång ljust.
Från altaret en helig glans sig göt.
Vem stod där, hög, förklarad? Herren själv.
Den döde - se, han levde! Till sin kyrka
han återkom och sökte än de sina.

Och här och där bland brutna pelare
steg fram en honom trogen själ som bidat
mitt i förnekelse och djupt förfall
hans återkomst. Med steg, bevingade
av helig fröjd, de flögo till hans möte.
Och snart de föllo ned vid altarringen -
en krans av alla åldrar, barn och gubbar,
den späda jungfrun i sin ålders vår
och bräcklig gumma, stödd mot nötta staven,
en vis, som fångats ej av tidens vishet,
en mäktig furste och den arme tiggarn.

Och till dem alla ned sig böjde Herren
och sade: "saliga de äro, som
ej se, men tro ändå." I vita kläder
de klädda blevo, och en helig glans
dem omslöt - och den glansen slog mitt öga.
Jag vaknade, och drömmen var försvunnen.

Hesiodos´ råd

 















Bön med lyfta händer är ej nog, 
lantman, då du ber för jordens gröda. 
Bed med handen på din plog! 
Då välsignar bönens kraft din möda.

Viktor Rydberg omkring 1890

Bönhörelse

Bed, så får du åter lida 
det du alltid led, 
åter bida 
det du alltid bidat, bed.

lördag 21 maj 2022

Små ting

 















Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma -
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande
men milda fästen under de döda timmarna.

Alltid tala emot

 
















Alltid tala emot
aldrig ge någon rätt
ej ens sig själv
- voilà!

Absolut pank
förkunna Einstein,
skramla med bojor:
det klingar guld!
- voilà!

Rymma från himlen
bliva utkörd ur helvetet
sen bosätta sig i Grankulla
- voilà!


H Parland:

fredag 20 maj 2022

Sång till Greta Garbo

















Du smugit Dig på nytt ombord 
att färdas hem till fosterjord 
och få dramatisk vila. 
Kring hav och land gå telegram, 
att Du å »Kungsholm» skymtat fram 
och snabbt bakut setts ila. 

Du plöjer skummande Atlant 
glorifierad, världsbekant, 
och likväl – känd av ingen. 
Omkring Din hytt det står en mur 
av gåtor: när? och var? och hur? 
Och ingen spränger ringen...

Jag önskar, jag den styrman var, 
som Ditt gepäck till hytten bar 
och satte vid Ditt läger. 
Man bure då en hemlighet, 
som ej ens Filmjournalen vet: 
vad garderoben väger. 

Jag önskar, blott för en minut 
jag var kapten, när Du stack ut 
Ditt passkort till visering. 
Man gömde då ett sant porträtt, 
betygat av en rådhusrätt 
och fritt från retouchering. 

Jag önskar, jag i form av kock 
fick lyfta å de grytors lock, 
de där Din grace förråda. 
Man stode då med klart bevis, 
om nyckeln hänger helt å ris, 
å vitlök eller båda. 

Jag önskar mig i gastens skor, 
som haft de Dina se’n Du for 
att under natten blanka. 
Man ginge då med svart på vitt 
å vilket nummer, som är Ditt, 
och vilket tryckfelsanka. 

Ack, önska si och önska så, 
– av gåtor återstå ändå 
så många onämnbara... 
Jag önskar, när Du smög i hamn, 
att jag bar Gustafsson till namn 
och Dig en bror fick vara!

Prinsessan talar i radio

 















Sakta smyga spända kammarherrar
i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendandet viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.


Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg 

Madame är mycket fin och mycket näpen

 













Madame är mycket fin och mycket näpen
och hennes blod är blått, så blått som möjligt.
Madame förstår så bra båd' trist och löjligt
och hon har ganska ofta gjort mig häpen.

Madames lever har jag fått övervara
och många sköna ting har jag fått skåda.
Ack om vi finge till Cythère fara
Madame och jag, jag och Madame, vi båda.

Så farom till Cythère, som evigt grönskar,
vars lund för kärlekspar står evigt färdig.
Förlåt Madame, att liten är min båt.

Förlåt, jag vet ju att jag fåvitskt önskar,
och kanske min sonett är föga värdig
en sådan fin och näpen Dame. Förlåt.


H Löwenhjelm:

Mötte Spaniens vackraste danserska

 



















Mötte
Spaniens vackraste danserska
Nana de Herera
talade tyska
(mycket bra)
vid Åbo-tåget.
Hennes läppar lyste stoppsignal
och alla lokomotiv höllo andan
då hon på tyska
(mycket bra)...



H Parland:

torsdag 19 maj 2022

Din boning välj åt öster

 















Din boning välj åt öster,
där dagen uppgår klar,
och morgontidig var!
Låt arladagg få flöda
kring arbetsflit och möda,
i gryning gack att sjunga
med känslor vårligt unga
ikapp med lärkans röster!
Din boning välj åt öster.


C D af Wirsén:

onsdag 18 maj 2022

Kung Erik















Sakta glida vimpelprydda båtar, 
Mälarn speglar röda aftonskyn, 
åror plaska under valthornslåtar, 
lövskog doftar invid vattnets bryn. 
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -- 
Vagga utan mål en natt i vackra maj! 
Valthorn, tystna nu, 
eko, lyssna du: 
kung Erik leker på luta. 

Konung Erik på sin luta leker, 
lutan lagd på silkesstickat knä, 
och den vita handen välljud smeker 
fram ur silversträng och cederträ. 
Liten Karin lyssnar tyst därpå, 
tills i hennes ögon stora tårar stå. 
Är herdinnan min 
icke glad i sinn'? 
Kung Erik leker på luta. 

Fruktar du försåt ifrån min broder, 
hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol! 
Än jag håller fast i rikets roder, 
än jag sitter på kung Göstas stol. 
Till dess dagen purprar bergets hatt, 
låt oss älska blott i vårens ljusa natt! 
Det är långt igen 
än till morgonen. 
Kung Erik leker på luta. 

Liten Karin, unge kungen ber dig: 
bliv du min, och Stockholms borg du får. 
Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig 
att förblekna kring ditt gyllne hår. 
Jag är Erik, vackra drömmars kung: 
smidd av månestrålar känns ej kronan tung. 
Gråt ej, barnet mitt, 
så blir riket ditt! 
Kung Erik leker på luta.

År 1935, i anslutning till prinsessan Ingrids giftermål med danske kronprins Frederik, gjorde Nils Hasselskog en travesti på Snoilskys dikt ovan, betitlad Prinsessan talar i radio.
 

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

tisdag 17 maj 2022

Norges fader

 






















*8/12 1832   +26/4 1910


Det står aftonglans över fjällen.
Nedåt gick solen sin kungliga stråt,
gråt, Synnöve, gråt!
Stor var den sol, som sjönk i kvällen.
Diktare, krigare, striden är all!
Du sovande hövding, som hemåt vänder,
kring skeppet går havets svall
mot norska klippor och svenska stränder.
Det var brödraland. Det blev främlingsland.
Det var hand i hand. Det blev slitna band.
Men djupt i folkens själ, i det förtegna,
där brusar ändå evigt brödrasången.
Här stå vi kvar och se mot solnedgången
och sörja dig som en av våra egna.


Ja, vi elsker dette landet

 















Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.


B Bjørnson:

måndag 16 maj 2022

Den döde guden

 















Jorden av rosor blommar, himmeln av eldar klara.
Morgnar och kvällar svepa oss in i det underbara.

Människan säger: Gud är död.

Regnbågar stråla om dagarna, norrsken om nätterna brinna.
Skygga vårar och tunga höstar komma och svinna.

Vindarna spela för tider som sakna gränser.
Full av liv står jorden var dag och glänser.

Människan säger: Gud talar ej mer.

Psyche

 




















I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg