Av hovars dån, av hingstars skrik
genljuder hela staden.
Re´n tågar, vintergatan lik,
med bjällrors klingande musik,
på snön den långa raden.
Vart fönster fylls av huvun opp,
som ingen blick förlora
av paren, som med hemligt hopp
där mysa i det glada lopp,
likt Hesper och Aurora.
I unga bröst är bloden varm,
trots kalla vintervinden.
Dock närmar Han på slädens karm
mot Hennes lena bräm sin barm,
sin mun åt rosenkinden.
Ur barmen tittar Kärleken
och fram på selen flyger;
men fryser, hoppar ner igen
till sobelklädda Gratien,
och in i muffen smyger.
Med högmod upp sin pannas frans
den ystre fålen svänger;
och gyllne snäckan far i dans
på vikens marmor, som en krans
av mörka tallar stänger.
Med isigt skägg ur vaken opp
sig gamle Näcken höjer,
och solen i sitt snabba lopp,
bland moln av snö på kullens topp,
med halvdött öga dröjer,
tills gnistan far ur holmens tjäll
av brasans gyllne bränder;
där var sin Donnas huva snäll
har knutit opp, och värmer säll
emot sitt bröst dess händer.
Det heta vinets bläddror re´n
kristallens koner fylla.
Hur glittra dansens virvlar sen,
liksom vid aftonrodnans sken
sig aspens löv förgylla!
En skara bakom fönstret står
och ser på stadens söner;
beler de ungas vita hår,
ett kors för vart det under slår,
hon på de dårar röner.
Snart hemåt vänd den glada tropp
ser stadens fönster glimma;
ser röken stoder stiga opp
åt månen med försilvrad topp
i kvällens lugna timma.
*
Jag arme sitter här och kan
blott måla vad de röna.
Där kom, som med ett tigerspann,
en stolt Adonis — och försvann
ifrån mig med min sköna.
Lik sparven, skild i halvbyggt bo
ifrån sin älskarinna,
jag lyss och väntar utan ro.
Jag tvivlar ej om hennes tro:
men — hon är dock en kvinna.
Se´n Paris tid hans leda släkt
förnyar titt det rönet:
att svagt är för en pudrad knekt,
som fäktar skönt och dansar käckt,
det alltför svaga könet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar