Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen. 

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

S Selander:

Gammalt porslin

Min håg är mörk och mödosamt jag tvingat
min vers att sjunga, då dess stämma svek.
Av trögtänkt grubbel är min panna blek
och tyngdens lag min bana har betingat.

Och dock, hur älskar jag ej allting vingat,
allt ogripbart - en tankes lätta lek,
en ton, som mjukt i tystnaden förklingat,
en blick, som skymtar skiftande och vek.

Jag är en samlare, som har porslin
och klar kristall bak mörka skåpets ruta.
Var ensam kväll min lampa tyst jag tänder

och flyttar fram en pjäs med ömma händer
att hemligt, som en munk i källarn, njuta
dess spröda skönhet såsom han sitt vin.

S Selander:

Nessosmanteln

Jag drömde dumt om att en väg få följa
mot höjder, vilka ingen mäktat nå,
om att få lyftas högst på livets bölja
i skum och glans, där himlens väder gå,
och slippa se det gråa dammet hölja
ett liv i värmen vid en spiselvrå.

Men livet kröp längs marken tätt som ormen
och tiden välte framåt tung och trög.
En usel pust, en regnskur blev av stormen
och bergen krympte till en mullvadshög.
Allt var så grått i färg och smått i formen.
Då vart jag led att vänta mer - och ljög.

Av lögner vävde jag för att bedraga
min egen oro mig en praktfull skrud,
att kläda ut mitt liv i till en saga,
att kläda ut mig själv i till en gud.
En nessosmantel blev den. Vill jag taga
den av, så flår jag av min egen hud.  - - -

S Selander:

Jag sitter vid min moders sekretär

Jag sitter vid min moders sekretär,

min själ är still och full av farna ting

och tyst jag leker med min moders ring,

förlovningsringen med dess solitär.

Snart ger jag den till henne jag fått kär,

med samma löften som en gång min far,

den ring, som binder samman allt som är

med allt som kommer och med allt som var.

Hur tyst det är! Mig tycks, min moder går

här ännu, stilla, som en gång hon gick.

Och sakta droppar varje ögonblick

som blodet ur ett dödligt sår.

S Selander:

Tabu

Någonstans finnes en sed: vad som hålles för heligt, är tabu.
Den, som nämner dess namn, döden måste han dö.
Allt, som är heligt för mig, har jag skamlöst blottat för hopen.
Väl jag hade förtjänst hundra gånger att dö.

S Selander: