skip to main |
skip to sidebar
Kom till mitt kalla, domnade sinne, avgudar alla
för dig försvinne,
kom att befalla
ensam därinne!
Kom, o min Jesu!
Kom, du min kära,
mig att besöka.
tron värdes nära,
kraften föröka.
Värdes mig lära
allt hos dig söka.
Kom, o min Jesu!
Kom när jag glädes,
kom ock i nöden.
Kom när jag rädes
eviga glöden.
Kom, var tillstädes
nu och i döden.
Kom, o min Jesu!
Ja, du skall komma
sist full av ära!
Väl dina fromma,
väl dina kära!
Träden nu blomma,
sommarn är nära.
Kom, o min Jesu!
När tusen stjärnor utur havet stiga,och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!
Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!
När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!
Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!
Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!
Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!
Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!
- - -
O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!Betty Ehrenborg:
Dagens tvång ej mera fängslarfantasien i min håg;
mot den oro som mig ängslar
går jag ut på nattligt tåg.
Näktergalen och den blida
månens blick jag söka vill;
o hur ljuv är ej den vida
nattens värld - hur sval! hur still!
Stum och drömmande jag vankar
över bryggan, över ån,
och en här av vilda tankar
vaknar upp av forsens dån.
Dåna, underbara vatten!
Härma åskan, stolta svall!
I den tysta månskensnatten
min musik du vara skall.
Och jag springer över muren
och jag står på ängens plan;
o hur moderlig naturen
öppnar här sin vida ban!
Här jag söker mig bland gräsen,
även jag, en huvudgärd,
där av millioner väsen
vimlar en oändlig värld.
Melankoliska och ömma
ande, som i natten bor!
Sänk dig ned, och låt mig drömma
om en värld, än mera stor!
På konvaljens välluktsånga
vaggar jag till drömmens strand,
där så ljuva, sköna, många
änglar föra mig i land.Betty Ehrenborg:
Elden, stormarna och töcknen
fly, och lämna intet spår,
när en sakta fläkt i öknen
fram av Herrens Ande går.
Och profeten, vilkens panna
brände av förtvivlans strid,
känner sina tårar stanna,
känner ödmjukhet och frid.
Men en mäktigare stämmas
välde dämpar stormens brus,
när ditt hjärta översvämmas
utav Evangelii ljus.
O, först då ett sakta väder
över jorden gjuter sig,
när en Gud i lindakläder
nalkas och välsignar dig!
O, vad båtar dig att akta
denna världens väl och ve?
Hellre stanna och betrakta
Kristi efterföljelse!
Då, i ödmjuk bön och vaka,
skall ett himmelskt ljus dig gry,
och ditt hjärta skall tillbaka
till sin första kärlek fly!
Betty Ehrenborg:
Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.
När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.
Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.
Betty Ehrenborg:
Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!
Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.
Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.
Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!
Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.
Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.
Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.
Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.
Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.
Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!
Betty Ehrenborg:
