Visar inlägg med etikett Lohman Carl Johan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lohman Carl Johan. Visa alla inlägg

söndag 26 januari 2025

Vårt liv en vandring

















Var, som på Jorden går, bär namn av vandringsman: 
så den, som nöjet sitt med gyllne alnar mäter
som den, sin beta bröd med salta tårar väter; 
så den, uti vars vett sig vishet spegla kan; 
som den, vars dumhet gömt sitt ABC i plogen:
var är en vandringsman; vår värld är vandrings-skogen. 

På vandringsvägen är vårt hopp vår vandrings-stav; 
vårt samvet som en hund oss på vår resa följer
och vid vårt syndafall sitt varningsljud ej döljer: vårt rese-ur, som slår och pickar till vår grav, 
är pulsen; bördan märks oss intet heller tryta,
när synd och Jämmer sig kring våra skuldror knyta. 

Vi vandringsmän få på en ort ej stilla stå; 
den som tre famnar knappt från moderns sköte skridit; 
och den, som solens brand, där peppar växer, lidit; 
de vandra både två, förr än de lära gå: 
de resa like långt, emedan vandringsfärden
ej längre sträcker sig än inom samma världen. 

Uti vårt vandringsland är allt vår Herres lån, 
det kan ej vara vårt, som en gång från oss tages;
allt vad av vett och svett på resan sammandrages 
blir i härbärget kvar, när vi där gå ifrån: 
att den, för många land sig envåldskonung skriver, 
sist landet blott en grav till egna ägor giver.

Uppå vår vandringsväg ses solen stundom le,
och tycks, att foten vår på veka liljor träder; 
än sveper all vår lust sig in i sorgekläder, 
när ur kolsvarta moln vår himmel blixtrar ve:
om GUD på vägen oss ej titt med törnen kränkte,
ho vore, som på er, o himlarosor, tänkte? 

Vi ställe till ett mål väl alle resan vår, 
dock får den ene lätt, den andre tyngre vandra,
en sliter ett par skor på vägen mer än andra, 
den ene långa steg, den andre korta går: 
sist vansklighetens vagn, som tiden själver körer, 
så tid som tidens barn till gravens portar förer.

Obeständighet

















Det trinda klotet, som vår vandring fotar på, 
har hela sitt bestånd i obestånd ocb skiften.
Av döden ödas det, men ökas genom giften, 
ocb vill var femti år i annat folk bestå. 
Vi rinna upp, vi gro, vi stå i flor, vi paras, 
vi taga av, vi dö, vi läggas att förvaras.

onsdag 16 maj 2012

Allstäds gott men hemma bäst

Till ett vördsamt äreminne över kyrkoherden Gustavi Tillaei hedervärda grift. Liktext 2 Kor. v. 8.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man bonden språka,
när han med sin trötta häst
hem ur skjuts fått åka.
Han föraktar köpstads prakt,
slott och torn och fäste,
när om honom nöjet vakt
håller i hans näste.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man knekten jaka,
när han får med härens rest
komma hem tillbaka.
Andra länders feta rov
och blodstänkta byte
ler han åt, när hans behov
bärs i eget knyte.

Allstäds gott men hemma bäst,
är sjömannens visa,
när dess skepp för svall och blåst
kysser hamnens lisa.
Röken, som i födslostad
sig mot honom sänker,
gör hans själ långt mera glad
än vad Peru skänker.

Allstäds gott men hemma bäst,
här går syn för saga:
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga:
hemma vid vår egen disk
kryddar frihet maten,
och vår egen stek och fisk
ler åt oss på faten.

Allstäds gott men hemma bäst,
sannas ock om världen,
där var kristen, som en gäst,
väntar hädanfärden.
Här är allestädes gott,
när man har Guds nåde;
bättre är dock himlens lott,
vi i trona skåde.

Gud gör sinom allstäds gott,
gott gör Ordet själen,
himlens rika trevnadsmått
regnar ock på trälen.
Kroppen, menar jag, får sitt,
uti mer och minder;
Gud får lov för ditt och mitt
under nöjets linder.

Fastän korset stundom bär
oss i svall och floder,
trom vi, att den dag, som är
korslös, ej är goder.
Herren utur törnet plär
rosor låta spricka;
oss ur beska kalken lär
han vårt bästa dricka.

En from herde ligger här
bleknader på båren,
som vid fårens gråt man bär
bort i bästa åren.
God var han, och gott han njöt,
när han här fick gästa;
men när han sin vandring slöt,
fick han där sitt bästa.

Här var gott, när som hans själ
vakade för fåren
och så mången syndaträl
drog från villospåren.
Dock mår han där allrabäst,
var med fåren sina
han, en konung och en präst,
i Guds hem får skina.

[- - -]

Här följer fyra ytterligare strofer om G. Tillaeus.

Air

Vid studenten C J Bergs grav


I sälle döda,
vid edra kamrar,
där ingen möda
mer för er slamrar,
vill mina tankar,
som ängsligt kväljas,
slå ner sitt ankar
och stilla dväljas;
på det att världen
med syndaflärden
må mig vid eder grift
anstinka som förgift.

Mitt hjärta kolnar,
mitt sinne ryser,
mitt öga molnar,
ja, blodet fryser,
när jag besinner
hursom vår vandring
som strömmen rinner
till sin förandring,
samt hur vi alle
sku bliva kalle,
när hyddan ramlar kull
och molmas ner i mull.

Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar!
Här är en spegel,
som dig vanskapar.
Din kinders fägring
ej döden aktar,
men till en lägring
för mal förpaktar.
Den bleka gästen
ger dig och resten,
när rosner vissna av
och du far till din grav.

Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku I liken
dock varda lika.
Det gull I vinne
blir efter eder,
när sist ert linne
med er sänks neder.
Varmed vi braska,
är dock man aska:
för många tunnor gull
få vi en skovel mull.

Du, som på tiljan
så makligt träder
och krossar liljan
i veka kläder!
Tänk, tänk på kransen
med bleka bladen,
tänk på dödsdansen
och svettebaden,
dem döden reder,
förrn du går neder
och kastas i ett hål,
så naken som en nål.

Du, som stolt sinne
vid himlen fäster,
tänk, vem härinne
i graven gäster.
Den alla väder
förr va för trånga,
ä fyra bräder
här alltför långa.
När vi störst gapa
plär döden skrapa
i hop en hoper mull
och ge oss halsen full.


- - -

(Här följer tre strofer om Berg och hans efterlämnade mor).