så den, som nöjet sitt med gyllne alnar mäter
som den, sin beta bröd med salta tårar väter;
så den, uti vars vett sig vishet spegla kan;
som den, vars dumhet gömt sitt ABC i plogen:
var är en vandringsman; vår värld är vandrings-skogen.
På vandringsvägen är vårt hopp vår vandrings-stav;
vårt samvet som en hund oss på vår resa följer
och vid vårt syndafall sitt varningsljud ej döljer: vårt rese-ur, som slår och pickar till vår grav,
är pulsen; bördan märks oss intet heller tryta,
när synd och Jämmer sig kring våra skuldror knyta.
Vi vandringsmän få på en ort ej stilla stå;
den som tre famnar knappt från moderns sköte skridit;
och den, som solens brand, där peppar växer, lidit;
de vandra både två, förr än de lära gå:
de resa like långt, emedan vandringsfärden
ej längre sträcker sig än inom samma världen.
Uti vårt vandringsland är allt vår Herres lån,
det kan ej vara vårt, som en gång från oss tages;
allt vad av vett och svett på resan sammandrages
blir i härbärget kvar, när vi där gå ifrån:
att den, för många land sig envåldskonung skriver,
sist landet blott en grav till egna ägor giver.
Uppå vår vandringsväg ses solen stundom le,
och tycks, att foten vår på veka liljor träder;
än sveper all vår lust sig in i sorgekläder,
när ur kolsvarta moln vår himmel blixtrar ve:
om GUD på vägen oss ej titt med törnen kränkte,
ho vore, som på er, o himlarosor, tänkte?
Vi ställe till ett mål väl alle resan vår,
dock får den ene lätt, den andre tyngre vandra,
en sliter ett par skor på vägen mer än andra,
den ene långa steg, den andre korta går:
sist vansklighetens vagn, som tiden själver körer,
så tid som tidens barn till gravens portar förer.
