vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder,
och vars stjärnor oss lyste i faror och död,
när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder?
O, när kulregnet ven
genom glödbombens sken,
vi sågo vår flagga med fröjd var och en!
Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du
bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu?
Se från töckentung strand ovan klippornas bryn,
längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar -
se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn,
stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar?
Se, nu fångar dess rand
morgonrodnadens brand,
i ära och prakt hälsar flaggan sitt land!
O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du
bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!
Men var är hon, den lögn, som skrytande svor,
att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden,
då den eldröde hanen med skräck bland oss for?
Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden!
Icke flykten ens gav
skydd åt hyrknekt och slav
mot segrarens svärd undan jämmer och grav.
Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du
kring ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!
Ja, förblive det så! Frie män stå på vakt
för sitt älskade land, mot försåt och mot fara!
Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt,
som vår frihet oss gav och som skall den bevara!
Vad som rätt är består,
ty skall segern bli vår -
vi lita på Gud så idag som i går,
och med ära skall svaja, vår stjärnflagga, du
bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!
