Uppbrott

De svarta skogarna mumla

som psalmsång kring fädernas lutande kors,

och dovt som en vakande humla

bak åsarna tonar Avesta fors.

Än vindspelet knarrar vid gruvan

och släggorna picka på hällarnas järn,

men spoven sover på tuvan

och änderna vila på vilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla

all nejdens drömmande fägring och sång

och minnena, unga och gamla,

som sjunga i natt liksom livet en gång,

nu ville jag dofterna fånga

som välla ur vårnattens jäsande brygd,

och föra dig med på min långa,

min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Jag går mellan lärkors nästen,

jag följer din ström, som i saktmod och ro

går fram mellan klippornas fästen

och sandiga brinkar, där svalorna bo.

Frid hägnar de vänliga Dalar,

men stenen står hög vid Brunnbäcks älv

och stolt i sin stumhet talar

om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

E A Karlfeldt:

Uppbrott

Stån upp i gryningen, I män, att rida.
Vi få ej mer i bön och tystnad bida.
Hur morgonstjärnans stilla sken oss frestar -
stå upp att sadla Herrens vita hästar!

Hur vi ha hungrat, kämpat, hånats, lidit,
en dröm från barnaåren i oss kvidit.
Vi lyfte - knappast vuxna än - den drömmen
på trots mot värld och väld och herradömen.

Vi lyfte högt den emot gråa skyar,
högt över jordens sotigt svarta byar -
en dröm om människan, en dröm om anden,
som bryter murarna och sliter banden.

I denna tid av kloka, övermogna,
vår friska dårskap må vi vara trogna.
Där sanning svider, ärligheten sårar,
giv eld, giv sår, ni drömmare och dårar!

Se dessa träd, förtorkade och stela -
skall nånsin solen i dess lövverk spela?
Se dessa tempel tronande på minnen
till tröst för mätta och förljugna sinnen!

Bland dessa själar, hycklande och lata,
må rätten strida, måste kärlek hata.
Bland dessa tidigt mätta, tidigt visa,
gå ut, o eld, att rena och att lisa.

O morgonstjärna, kyligt sanningsklara,
lys på vår tvekande och ringa skara.
Stån upp, stån upp, I män, till strids att rida -
en krönt, en furste följer vid vår sida!

R Jändel: