Den djupa sorgen

För flickorna, ack! vilken lyckosam tid

då kungssorg blir anlagd på nådig befallning!

De sy och de bråka och hoppas därvid

på stundande segrar, med barmen i svallning.

Ty sorgen förlänar så många behag,

den djupa i synnerhet. Leve då sorgen!

Men pappa får punga ut pengar var dag,

och har han ej, nödgas han taga på borgen.

Djup sorg är det samma, precist, som flanell,

man köper den alnvis där borta i boden,

och var och en laglydig liten mamsell

strax skyndar att klä sig på fastställda moden.

Med ögonen torra, med leende mun,

hon väntar vad verkan flanellen kan göra;

men pappa, den stackarn, beklagar den stund,

då sorgposten kom att hans kassa förstöra.

Nog kläder den också, den sorgen så djup.

Och "högst intressant" varje ansikte bliver,

och ofta, när Karon ror fram med sin slup,

att konungar taga, han fästmänner giver;

ty oemotståndlig blir oftast en mö,

då vitt, i sin sorg, på det svarta hon sätter.

Hon önskar, att konungar ofta må dö,

på det att kurtisen må leva dess bätter.

W v Braun:

Danserskan i Antiokia

Utanför S:t Juliani tempel 

i Antiokias stad satt Nonnus, 

fromme biskopen med silverlockar, 

talande om salighetens lära 

till de andra biskopar och fäder.

Och som nu han talte, hördes buller, 

muntert skratt och slag av hästars hovar; 

och när Nonnus höjde milda ögat, 

såg han, hur en präktigt utstyrd skara 

närmade sig templets port. I spetsen, 

på en mjölkvit gångare en kvinna 

ledigt satt, ett under utav skönhet. 

Hennes mörkblå ögons glans fördunklar 

den av diamanterna kring pannan, 

vilken hög och liljevit sig välvde, 

skuggad lätt av rika gyllne lockar, 

som kring alabasterhalsen flöto 

och sig ringlade bland vita vågor 

av en barm, som höjde sig i frihet 

för de fromma männens häpna blickar...

Munnen svällde som en ros i sprickning, 

och ett leende, så fullt av tjusning, 

lekte, omotståndligt, kring densamma. 

Armar, händer och de späda fötter 

blänkte utav guld och annan prydnad 

ifrån gruvans schakt och havets botten; 

och en härlig ström av kostbar vällukt 

flög igenom luften, där hon framfor, 

av patricier så tätt omgiven

och av älskare bland stadens ungdom,

som åt sköna danserskan Pelagia, 

skådeplatsens ros och högsta prydnad, 

offrade sin dyrkan och sin rikdom. 

Nonnus såg med stadig blick på henne 

under skarans förbifart, såg ännu 

efter henne hela långa stunden. – 

Tårar fyllde hastigt nu hans öga, 

och han vände sig till sina bröder, 

frågande: »Har denna kvinnas skönhet 

icke skänkt er nöje?» Alla tego. 

Men den fromme Nonnus sänkte ödmjukt 

ned sitt huvud, och hans tårar runno 

på den helga bok, han höll i handen, 

och han suckade så djupt och sade 

nu på nytt: »Har denna kvinnas åsyn 

ej berett er nöje?» – Då nu åter 

alla tego, sade Nonnus: »Bröder! 

Sannerligen säger nu jag eder, 

mig var hennes skönhet välbehaglig, 

ty från Gud, som är det högsta sköna, 

kommer ju allt skönt, vi se på jorden. 

Sågen I väl hennes klara öga, 

leendet kring hennes mun? Därinom 

kan ej bo en själ, som är förtappad, 

fast fördärvad; hon kan ännu räddas. – 

Och när jag betänker, vilken omsorg 

hon använda måste på sin prydning, 

på det icke något måtte fattas 

i lekamlig skönhet, att hon alltid 

må behaglig synas inför alla, 

sina älskare i första rummet, 

fast hon ändå växlar dem beständigt, 

o, då blyges jag! – Hur liten möda 

göra vi oss, ack! om själens prydning! 

Huru litet söka vi behaga 

himmelrikets brud, som är oss lovad 

utan växling, men för evigheter, 

som belöning blott för att vi älska 

Världens Ljus (som är vår plikt allenast), 

men det hon, den hedniska, ej känner!

Och hur sällan avtvå vi de fläckar, 

som ännu vid våra hjärtan häfta! – 

Nej, vi äro ej tillräckligt rena 

att förakta Danserskan, o bröder!» 

Åter tego alla – denna gången 

för att skåda ned i sina hjärtan. 

Men den fromme biskop Nonnus sade: 

»Bröder! jag vill er en dröm förtälja, 

som jag hade natten förr’n jag ställde 

hit till eder kära krets min kosa: 

Jag i kyrkan bland de unga trogna 

stod, att dem mot prövelserna styrka; 

och då tyckte jag mig se en duva, 

svart som natten, stinkande och oren, 

men förunderligen skön till formen, 

som på altarhörnet satt sig neder 

under hemska läten. Diakonen 

jagade väl henne ur min åsyn, 

men då slutad var vår enkla gudstjänst 

och en hvar gick hem till sig – jag även, 

sist bland alla – flög i kyrkodörren 

svarta duvan plötsligen emot mig, 

flaxande omkring mitt gamla huvud, 

men jag henne fattade med handen,

kastade med avsky henne från mig, 

så att hon i dopfunten föll neder, 

vilken stod i helga kyrkans förhus. 

Strax därefter duvan uppflög åter; 

hur förändrad dock! Nu hon mig syntes 

vitare än snö, och hennes vingar 

blänkte som en ängels. Rakt mot himmeln 

steg hon nu, så att det sang i luften, 

och försvann. Så var min dröm, I bröder!» 

Just som Nonnus slutade, kom skaran, 

med Pelagia i spetsen, åter 

från sin färd. Då sträckte Nonnus handen 

emot henne, och han sade huldrikt: 

»Kvinna, du är skön! o allt för mycket! 

Kvinna, du är skön! o allt för litet! 

Vet, det finnes tvenne slag av skönhet!

Jag kan ge dig den du ännu saknar 

med ett för dig okänt skönhetsvatten, 

som jag hämtat utur ljusets källa, – 

vill du hava det, följ mig i templet!» 

Vid hans ord patricierna logo 

och begynte gäcka gråhårsmannen, 

men Pelagia dem förebrådde 

med en vredgad blick och hov ur sadeln 

sina smidiga och mjuka lemmar, 

svävade mot Nonnus fram och sade 

med en blandning utav skämt och vördnad:

»Vilken kvinna, tror du, vill ej bliva 

skönare, om möjligt? Giv mig vattnet, 

att jag yttermera må förtrolla 

dig, du gamle man, ty att jag redan 

gjort det, ser jag nog.» »Mitt barn, du har det!

Följ mig in, så vill jag säga huru!» 

Och hon vinkade sitt tåg att fara 

vidare och tog vid handen Nonnus 

lekande och glad; men denne ställde 

sig vid altaret så majestätlig, 

att hon plötsligt bävade tillbaka, 

troende sig uti honom skåda 

någon av Olympens höga gudar; 

och sin röst han höjde. Orden flögo 

såsom bin ifrån hans helga läppar, 

lastade med himlalöftets honung.

Och han talade om Nazarenen, 

»Store Läkarn», som hon hört beskrivas, 

dock ej än som Gud sig lärt att känna, 

samt hurleds Han dött för våra synder.

 – Nu gick ljuset upp för henne. – Nonnus 

se’n beskrev Maria Magdalena, 

Hennes synd och ånger och försoning, 

samt hur Jesus henne nåd beskärde 

framför andra, vilka icke syndat.

Och Pelagia lyddes. Först steg blekhet 

över hennes fina rosenkinder, 

Sedan fyllde tårar mörkblå ögat, 

därpå höjde suckar liljebarmen, 

som hon skyndade att nu betäcka, 

villigare, än hon förr den blottat. 

Smycke efter smycke se’n hon avtog, 

tills hon ingen annan prydnad ägde 

än sin egen fägring – och förkrossad 

föll hon sist för Nonni fot och sade, 

stoftet kyssande ifrån hans fötter: 

»Mina synder äro allt för stora, 

uti evighet är jag förlorad, 

det för mig finns ingen räddning, 

fader!» »O, min dotter, du är räddad redan! 

Kom till funten, du min svarta duva, 

att bli vit i dopets skönhetsvatten!»

Svarade med glädjetårar Nonnus, 

och sin hand välsignande han lade 

över hennes sköna änglahuvud.

W v Braun:

Till en ung, skön läserska

Du skulle vissna, lik en ros på heden, 

förgäten, osedd? - Gud förbjude det! 

Att bli ett offer för den grymma seden, 

tror du, att han så skön dig skapas lät? 

Du skulle läsa - aldrig höra böner, 

framstammade av Adams glada söner! 

Du skulle tråna bort vid psalmers ljud, 

du Evas dotter? Det förbjude Gud! 

Se blott din bild i källan! Tror du, flicka, 

att detta klara, milda ögonpar 

ej mot en annan brudgum bör få blicka, 

än den, man påstår du i himmeln har? 

Tror du, att dessa armar, liljetäcka, 

mot skyarna allenast du bör sträcka? 

Att denna svandunslika, kyska barm 

I umgänget med Herran blott blir varm? 

Och dessa läppar skulle ej bli kyssta, 

som lånat rosens skönsta purpurglöd? 

Du skulle ständigt kvida i det tysta 

och stamma om försoning blott och död? 

O, vilken lära! - Vad har du väl brutit, 

och varför hava dina tårar flutit, 

då solen ler, naturen ler och allt 

emot din ädla, tjusande gestalt? 

Nej, tro mig, flicka! låt ej falska präster

fördystra så din ungdoms ljuva vår!

Du lärt att frukta Gud vid deras fester, 

att lära älska honom återstår...

Från mörka läror, fulla utav villor, 

från arga, svavelsjudande postillor 

fly till naturens bok och läs däri!

Och du skall åter bliva glad och fri. 

Se blott omkring dig! Glädje, glädje råder 

i allt och över allt. Av levnadslust 

ses spritta i naturen varje åder, 

ty Skaparns mening är vår sällhet just. - 

Vad kan vårt kval, vårt tvivel honom båta? 

Gå vidare! Du skall av tjusning gråta 

samt ångra endast, att du icke förr 

trätt inom ungdomsglädjens tempeldörr. 

Ej trumpna bönesystrar sorgligt skaka 

sitt huvud här emot din skönhetsglans; 

här bjuder ingen: »Bed, försaka, vaka!» 

men blyga jungfrur räcka dig en krans 

och le mot dig och dig i famnen falla, 

samt utan avund ge dig priset alla, 

när stolta ynglingar försagda stå 

och deras hjärtan hörbart för dig slå. 

Men fylld av nya känslor, onämnbara, 

du räcker en av dem din hand till dans 

och tänker: »Syndigt kan det icke vara, 

ej synden bär ett anlete som hans!.. .» 

Den salighet, du sökte i det höga, 

du skådar snart uti ett manligt öga, 

och aldrig läste du mer varm en bön, 

än den som talar därutur så skön. 

Och nu, farväl med dina prästers lära! 

Det högsta: kärleken, fanns ej däri.

Farväl, farväl! En annan gud är nära, 

han dyrkas ej i dystert svärmeri. 

Han vill ha glada offer, villigt givna, 

av trogna hjärtan, åt hans tjänst förskrivna. 

Gå, sköna läserska, att bliva »väckt!» 

Ty jordisk kärlek är med himmelsk släkt. -

W v Braun:

Fransmännen

1851-52-53

"Allt stort göres med allvar." (Thorild)

Som fordom mitt i synen Roms augurer

varandra skrattade, när någon gång 

de tänkte på de inskränkta naturer, 

som trodde deras lögner, utan tvång, 

så kan er kejsare åt eder skratta, 

åt eder, männer av »la grande nation!» 

Er åsyn hör ock till de mest besatta, 

ty, himmel, vad er näsa vuxit lång! 

Från Strassburg hinner den Biscayaviken 

och från Toulon den når Cap Finisterre ... 

Vad ha’n I annat kvar av republiken, 

än denna näsa och de djupa ärr? 

I liknen pojkar, som en trädgård plundrat 

och sedan fått till straff en duktig stut. 

Dock har det icke världen stort förundrat,

ty sådant ofta har er hänt förut. 

I resen, mäkta lustigt, barrikader 

och edra kvinnor repa snällt charpie; 

I haven avsatt självaste Gud Fader 

och sedan dynasti på dynasti! 

I haven vadat uti blod, betagna 

av segerglädje och av frihetstörst, 

– för vad? Ack, endast för att bli bedragna 

av vilken ärkeskälm, som kommit först! 

Då tystna snöpligt edra marseljäser, 

då dunstar bort, som dimman, er »gloire», 

och slaviskt I förguden den er kväser, 

och tronen, störtad nyss, mer fast står kvar. 

I spelen ypperligt och fort därjämte 

den första till och med den fjärde akt, 

men kommen alltid av er i den femte, 

där hela lösningen är sammanbragt.

För alla tårar, för allt blod som flödat, 

blir visselpipan då er enda lön, 

ty den I velat rädda, I ju dödat: 

den ädla friheten, med edra rön. 

Gån nu att över liket sjunga psalmen, 

I edert invalidhus det begraven! 

Men om till nya rön än lust I haven, 

så trösken ej, som sist, för bara halmen!

W v Braun:

Uppfinningar och påhitt

Gamla barn, som männer heta - - (Vitalis)

Vår tid är uppfinningars gyllene tid,
ja, så att man riktigt kan baxna därvid.

En tysk utav bomull och blånor gör krut,
så ej man törs klä sig i skjorta till slut.

En munter fransos letar upp en planet,
så stor som... Gud straffe mig, om jag det vet!

Vem har ej guano hört nämnas, med tack?
Sin näsa en engelsman först däri stack.

Att Sverige på denna mångtävlande fart
ej skulle bli efter, är tämligen klart.

Från fordom vi hava haft snillen i mängd,
nu ökas den listan var dag till sin längd.

Ja, snillen vi hava, och det med besked,
de största dock finnas i krigarnes led.

Snart Polhem, Berzelius, Scheele, Linné
väl bliva fördunklade av vår armé.

Där finner man dagligen någonting opp,
som måste förvåna i tidernas lopp.

Vem har ej hört talas om denna ventil,
man anbragt på "kasken", så ytterst gentil?

Och sedan den mössa, man uppfann i fjol,
som varken kan skydda mot regn eller sol?

De krigiska snillen om krig ej sig bry,
de hava i stället sig nedsatt att sy.

Och sinnrikt och snillrikt, med smak och behag,
de lappa och skarva och ändra var dag.

Ej Gustaf den store har tänkt på en strid
så mycket som de på en söm, i sin tid.

Fast staten i allting behöver reform,
så tänka de endast på ny - uniform.

Av nålen de hoppas odödlighet sist,
en skräddare, galen, har bitit dem visst.

Och senast har nu man påfunnit ett sätt
att hälsa för krigarnes osälla ätt.

Med blängande ögon, och fingrarna två
mot himmelen höjda, så skola de stå

och kika sin förman så barskt uti syn,
att han får förskräckelsens färg uppå hyn.

Men fingrarna, som emot himmelen stå,
de tyckas just säga till Skaparen så:

"Hur länge, o Fader i sällhetens rum,
tillåter du världen att vara så dum?"

(1847)


W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: En höstdag

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Egendomsherren

(Ett bidrag till stattorparsystemets historia)

Se patronen där, den rike,
hur han sitter, däst och tjock,
på sin åker, vid ett dike,
klädd i smutsgul sommarrock.
Svetten från hans panna lackar,
då han svänger tungt sin stav.
Mår han illa? Jo, jag tackar,
det hans folk får veta av.

Flåsande i sommarröken,
böjda, tärda grymt av svält,
gå hans slavar såsom spöken,
sorgligt på de rika fält.
Det är statfolk, som av maten
vilken skördas - dammet får.
Statfolk är ett folk i staten,
som inunder djuren står.

Ty så snart en stackars piga
hållit har en dräng för kär,
skyndar prästen att dem viga,
och det strax åt fanders bär.
Godsherrn har en rutten koja:
dit man föser nu de två,
och så har han dem i boja
för att avla slavar små.

"Edra satans lata hundar!"
vår patron nu väser till -
"redan det mot middag stundar
och ej hälften gjort! - Säj, vill
ni att gratis jag skall föda
er och era ungar, säj?
Jag får aldrig in min gröda,
sakramentska´ latpack, nej!

Se min granne! Han får bärga
in i dag vart enda strå!
Men så kan han också svärja
och som en dragon gå på...
Jag, mitt kräk, så säga alla,
är imot mitt folk för flat....
Men jag inspektorn vill kalla:
han kan krya upp en lat!

Tusan djävlar! om man hade´t
här som uti Ryssland, ack!
Men det satans Aftonbladet
jämt försvarar nu allt pack,
och för hela allmänheten
får man chikanerad stå...
Fan anfäkte tryckfriheten,
som förhindrar oss att flå!

Men jag måste lynne byta,
ty jag är för mycket flat!
Du är skyldig mig för gryta,
du för sänghalm, din krabat,
du för ans och läkemedel,
sedan koleran gick sist! -
Det mig kostade en sedel -
att jag är för god, är visst!

Får jag icke träla, tänka
blott för er, ett plågans rov?
(Här av blygsel syns han sänka
ögat - lögnen var för grov -)
Vad blir lönen för min möda?
Otack, lättja vart jag ser...
Jag får aldrig in min gröda!
Djävulen anamme er!"

"Herre! vi förmå ej mera,
än vi göra." - "Lymmel, tyst!
Här får ingen resonera!
Jag ej höra vill ett knyst!
Men jag kväves här av värma:
hör du, slyngel! hjälp mig opp! -
Där sig inspektorn ses närma,
han traktera skall er kropp."

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Fortepiano

"Gudomlig är tonernas värld." Må så vara!
Men, himmel! att lyssna till klåpares klimp
på fortepiano, må Gud oss bevara,
ty lätt man av dåning kan då få en dimp.

Jag gick till en vän, som av döttrar ha åtta,
och ingen utav dem begriper en ton;
dock måste de spela, sin svaghet att blotta,
de arma! - det hör ju till edukation...

"Musik!" strax han ropar. "Ja, det har du rätt i!"
framläspar värdinnan, "och sen en kopp te!
Hör hit, mina flickor!" - en flicka, vid tretti,
nu sätter sig ned vid pianot, o ve!

Först vrides på stolen. Utmärglade fingrar
därefter begynna att trampa tangent,
och tet kommer in, och min själ nu sig slingrar
som orm uti myrstack. O, mordinstrument!

"Säg, är hon ej snäll?" så mig värden i örat
nu viskar, belåten till synnerlig grad.
"Ofantligt, min bror! - om blott jag sluppe höra´t"
jag tyst lägger till, under eder en rad.

Sen kommer den andra, den tredje, den fjärde,
så magra som nöten i Faraos dröm,
och bleka som sippor, samt fallna (i värde
allenast, förstås - ty min plåga ej glöm!).

De spela och gala nu efter var annan
och tävla, som ugglor, i gräslig musik.
Det blev mig för mycket; jag slog mig för pannan
och sprang uppå dörren, en ursinnig lik.

Jag blivit det fullt, om de övriga fyra
jag tvingats vid tekoppen höra uppå;
men aldrig i tiden, det kan jag bedyra,
mitt öra har lidit så rysligt som då.

Allt sedan, så snart i ett hus jag får skåda
ett fortepiano, jag flyr som en hjort.
För denna min rädsla jag icke kan råda -
de åtta mamsellerna hava den gjort.

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Saligheten

Men det är konstigt dock med saligheten,
som alla önska, ingen dock vill ha!
Vi leva hellre. Prästen, som poeten,
ej gärna dör, fast himmeln är så bra
och jorden så okristligen eländig,
att hon är knappast värd en nypa snus...
Jag nästan fruktar att en lögn, en ständig,
är vårt förakt för jordens låga grus.

Nej, så olycklig ingen än har blivit,
att han har velat bliva salig, när
åt honom döden vänlig bjudning givit
på storkalas bland alla änglars här;
nej, alltid har han önskat kvar att stanna
på svältkur i vår jämmerdal, ändå,
en hemsk, en tröstlös tanke att besanna:
vi veta vad vi ha, ej vad vi få.

När därför någon fromt sig önskar döden,
sätt föga lit till denne skrymtarns ord!
När det till kritan kommer, sina öden
han byter ej mot bättre ovan jord.
Han fruktar, kanske, för den långa vägen,
på vilken ingen än gjort återfärd;
dessutom är, måhända, han förlägen
vad han skall göra i en bättre värld.

Och kroppen sedan, ack, den kära kroppen,
som man blir tvungen då att skiljas vid!
Han var dock vår! Sen maskar ätit opp´en
är firman upplöst, tvärt, för evig tid.
Visst var han kinkig nog att kläda, föda,
men mången njutning skänkte han ändå,
när han tog skatt av läppar, druvor röda,
och han, just han, var far till våra små.

Ej under därför, att den arma själen
smått rädes för en kropplös evighet
och vill behålla trogne arbetsträlen,
som prövades i mången drabbning het.
Nu ha väl präster sagt, att han skall stekas,
om han ej varit snäll; men det blir svårt
att steka bara mull, det kan ej nekas,
och själen träffar straffet lika hårt.

Visst vill man dö ibland. Se blott en änka:
hon finner livet tomt och avskyvärt,
och gråter ständigt, och vill bort, kan tänka,
vill bara bort - men gifter om sig tvärt!
Se flickan, som sin älskling mistat! Döden
hon minst en månad nu var dag begär,
men önskar sen att dela sina öden
med någon annan narr - "för evigt" här.

Men blinde gubben vid sin nötta krycka,
men hundraårig gumma, torr som hö?
I livet se de än sin högsta lycka,
och deras högsta fasa är att dö.
Och fången? slaven? Om det blott berodde
på säker vinst, visst levde de ej då -
vi dogo alla gärna, om vi trodde,
det är förskräckligt, men det är dock så.

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Rabulisterna

Ett farligt folk vill jag sjunga om,
som börjar öka sig småningom,
ett misslett släkte i Nordanlanden
med "kappor små och cigarr i handen".
Si, allt var "gott" i den höga Nord
och packet var som en fårahjord;
då kommo dessa, så tätt som axen,
att ifrån klipparna rycka saxen.
Och det vart missnöje, sorl och knot,
och fåren började spjärna mot,
begynte bräka om "rättigheter",
och annat otyg, evad det heter.
Och jag blev vredgad av detta prat,
svor rabulisterna evigt hat,
svor att dem kittla med spetsad penna,
samt låta folk deras ondska känna.

En ryslig lära bekänna de!
Ve över dem! Ja, ett trefalt ve!
Hör på! De dyrka en drömmens mara,
som heter FRIHET - vad kan det vara?
Jag vet ej vad det betyder, men
det skär som svärdsegg i öronen,
så väl på mig, som på andra "stora",
och kommer oss att vårt mod förlora.
O detta platta, fördömda ord!
Vem lärde det åt den dumma hjord?
Det re´n gjort ont - och skall göra värre -
det blir vår död, blir vår död, o Herre!

Och huru skamlöst de se´n predika,
att alla människor födas lika!
Det var det värsta, jag nånsin hört!
Ett grevligt bröst kan av slag bli rört.
Du jordens axel, spring genast sönder,
om detta tal kommer ut bland bönder!
Jag kan ej leva förutan "pack",
ty de mig kläda och föda. Ack,
min Gud! Jag nästan förståndet mister,
när blott jag tänker på rabulister,
och hur de skrika i sinnesrus
på "frihet", "sanning", och "rätt" och "ljus"!
Om allt för mycket I dårar tron er,
det är omåttliga pretentioner!

På sanning yrken I? Ingenting
är mera skadligt på jordens ring!
Den störtar neder allt vad vi bygga;
men endast tystnaden gör oss trygga.
Vem skulle "Landsfader" vilja bli,
om varje tunga fick löpa fri,
fick fritt bedöma en ädla källa,
ur vilken sällhet och frid blott välla?
Vi äro barn utav en familj -
vad pappa vill - ack, fördenskull vilj!
I himmelriket må sanning duga,
men här på jorden är bäst att ljuga;
det är en hävdvunnen gammal sed,
och längst man kommer ju ock därmed.

Och sedan praten I om det rätta!
Säg, gode herrar! vad är väl detta?
I tigen. Nå, jag vill säga er:
Det rätta endast är det, som - sker.
Bevis I fordren! Nå, den, som klandrar,
(I själva sett det!) till Vaxholm vandrar,
och detta kommer sig, rätt och slätt,
därav att icke han hade rätt.
Jag ser er baxnas för det beviset;
ha, rabulister! Jag vunnit priset.

Sist vill jag tala med er om ljus.
Det under skäppan bör ha sitt hus,
ty ve oss alla, ja, även eder,
om ut på landet dess sken sig breder!
Då skulle alla ju lika bli,
förutom några, som fått geni.
Då skulle "massan" ju kunna säga:
Med lika mått vilja vi nu väga.
Då skulle bispar ej gödas mer,
I guld ej klädas en häst-offser,
en lagman tvingas på lag att skåda
och själva statsrådet till att - råda.
Nej, sådant duger ej! Det är klart.
Det till fördärv leder uppenbart.
I allan tid vi sett statsmän sträva
att ljuset, ljuset med makt förkväva.
Det är en uppgift, så ädelt stor,
ty "fadersväldet" därpå beror,
och till beröm för de höga ätter,
de snyta ljuset med bajonetter,
så väl i öster, som annorstäds,
och därför ljuvligt mitt hjärta gläds.
Ja, först och sist, låt oss tåligt famla
i mörkret, blivande vid det gamla!

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Den penningdryge

Vad några tunnor guld ge mod!
Se denna kung bland kristna judar!
Så styv, som torgets ärestod,
han står där och sig själv förgudar.
Han köpa kan den halva stad,
och därför ock han "aktad" bliver.
Så går det, när man bortglömt vad
det sjunde budet föreskriver.

Han skatt på skatt med knep på knep
har samlat hop, den klipska hjärnan.
Till lön han borde fått ett rep,
men fick i stället - vasastjärnan.
Vår tid förstår så väl att giva
förtjänsten både sköld och hjälm.
Och han skall alltid ohängd bliva,
ty han är ingen vanlig skälm.

Han har nog orsak till att pösa
och vara stursk av bara hin.
Han har bedragit faderlösa
och bringat änkor till ruin.
Han har en fest åt kungen givit
och fått en president till "bror".
Han har befalld till hovet blivit. -
Ack! han är mycket, mycket stor.

Och vart han går, där lyftas hattar,
där böjas ryggar ödmjukt ner,
och djävulen av glädje skrattar,
att han sin vän så vördad ser.
Som vore det en svavelsticka,
så lätt han sina synder bär.
Han har en gud uti sin ficka,
som heter Mammon, alla kär.

Gå, "vördnadsvärde, ädle herre",
din väg emot en annan värld!
Där får, min själ! du slita värre
och pröva på en annan färd.
En enda liten vattendroppe
för allt ditt guld du där ej får;
men de du svikit stå däroppe
och ropa, hämnande: "Gutår!"

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Vinterkväde

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

 

Mitt konterfej

W v Braun:

Se ej på de ögons himmel; 
se ej på de lockars gull. 
(Tegner)

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?

Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.

Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.

I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...

Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -

Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"

Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...

Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.

Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.

Dagen efter

Ja, nog är det roligt att rumla ibland

och göra sin rund kring kärälskliga ställen,

att sitta med rykande remmarn i hand

och politisera förnumstigt i kvällen!

Ja, nog är det roligt på rummel att gå,

o, följde ej endast en morgon därpå!

Så lätt man om kvällen sig kände, så ung,

och skrattsalvor ljödo och sång hördes tona.

Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,

som bure på huvut man konungslig krona.

Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,

men gräsligt att dagen därefter stå opp!

Till vattenbuteljen man sträcker den arm,

som sändes att hämta långt ädlare varor.

Och samvetet kvicknar - och, Gud!, vilket larm

av kopparslagarnas väldiga skaror!

Ja, nog är det ljuvligt att tömma sitt glas,

men dagen därefter är vattenkalas.

Vad jordiska hyddan är bräcklig och svag!

Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!

Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,

en morgon lik denna nu väntar mig åter.

Ja, dagen därpå är varendaste dag;

vad punschen är stark och vad mänskan är svag!


W v Braun: