Tillägg till Dalvisan

Först läses eller sjunges den ursprungliga Dalvisan, liksom på Kungliga Operan under hungersnöden i Dalarna 1838. Därefter fortsätter man som då:

Så sjöngo de fordom i Dalarnas bygd,

men tyst är den glättiga sången.

I fädernas dräkt går en gammaldags dygd,

men fädernas fröjd är förgången.

Gud styrke och tröste de män som där bo,

de hava ej brödet, blott ära och tro

vid älvom, på berg och i dalom.

O Svea, räck hand åt den redliga stam,

som lider sitt öde och tiger,

men gäller det fäderneslandet, den fram

med stormsteg och kämparop stiger.

Glöm gärna en okallad lidandets tolk,

men glöm icke Vasas och Engelbrekts folk

vid älvom, på berg och i dalom.

J O Wallin:

Avskedsblick till Gästrikland, Hälsingland och Dalarna

efter en vandring därigenom, sommaren år 1837 

Gröna och stilla dalar! 

Blå och skyhöga berg! 

Aldrig går ur mitt sinne 

edert vänliga minne, 

eder livliga färg. 

Kyrkor, som liljor vita, 

kronan lyfta mot skyn; 

gårdar, som smultron röda, 

titta ur åkrars gröda, 

blänka från skogars bryn. 

Nu det ringer, och skaror 

vimla i högtidsskrud; 

ilande båtar hölja 

Voxnans och Ljusnans bölja, 

följa det kära ljud. 

Dala-älvar och ängar 

skimra i söndagsprakt; 

Siljans glänsande spegel 

krusa vindar i segel, 

klappa åror i takt. 

Herrans sabbat är inne, 

ljuvlig, fast den är kort, 

bjuder gamla och unga, 

lär dem ur hjärtat sjunga 

alla bekymmer bort. 

I det frälsande namnet 

böjas hjässor och knän; 

här sin rikedom samla 

både unga och gamla, 

och den följer dem hän. 

Kärlek till Gud och nästan 

och en Konung så god, 

flit och förnöjligt sinne 

och, när nöden är inne, 

böner och tåligt mod. 

Livet, klart eller mulet, 

sedan så vänligt ler, 

tacksamt bär det sin lycka 

och dess sorger ej trycka 

själen i stoftet ner. 

Sälla herdar, som vakten 

här eder Herres hjord, 

och med rörelse tolken 

för de lyssnande folken 

Mästarens sköna ord! 

Här enfaldighets visdom 

Ordets mening förstod; 

fåglar i högkor sjunga, 

liljor med ödmjuk tunga 

viskar: "Herren är god!" 

Göt Han i goda tider 

sin välsignelse ner, 

herrligt stämden I fröjden 

Honom, som bor i höjden 

och till det låga ser. 

Bjöd Han i hårda tider: 

"Tröster, tröster mitt folk!" 

ljuvligt talten I trösten, 

och han kändes, den rösten, 

såsom himmelens tolk. 

Själva nöden då lyfte 

hjärtat från jorden opp, 

och var gång han besökte, 

Han ock styrkte och ökte 

mod, förtröstan och hopp. 

Så av ålder det varit, 

så skall härefter ske, 

målet dock hinnes, bröder! 

antingen oss här stöder 

staven lust eller ve. 

Vilketdera han heter, 

stöde han oss och dem 

vilka oss Herren givit, 

genom pelegrims-livet 

till vårt fädernes-hem! 

Där vi stämme vårt möte. 

Bröder! i världen här 

aldrig råkas vi alla; 

men — vi Gud oss befalla, 

Han förenar oss där! 

J O Wallin:

Gummans råd

Du flicka, som dansar på blommor, och tror, 

att vägen skall alltid bli sådan! 

Tag mot några råd av din erfarna mor, 

förrän du blir vis utav vådan. 

Nog ser jag du kan båd’ katkes och gavott, 

och myser så slug i din näpna kapott; 

dock ville jag se, hur du läxan förstod, 

som lärde: var glättig och blygsam och god; 

ty vara det rätt, 

min flicka! det har sina sidor. 

Min flicka! var glad; men i nöjenas dans 

låt ärbarhet anföra ringen; 

det glättiga suset är älskligt, med sans, 

men urväder älskas av ingen. 

Att aldrig ha roligt, där allvaret rår, 

och hålla konselj uti vinklar och vrår, 

och koxa kring laget och tassla i mjugg, 

och blott öppna munnen till skratt eller hugg, 

det vittnar helt visst 

om lyten i hjärna och hjärta. 

Min flicka! var blygsam; men icke så blyg, 

som vore vart öga dig vådligt! 

Låt rodnaden skriva ditt oskulds-betyg 

beskedligt, men icke gudsnådligt! 

Ty göra åt roliga gossar grimas, 

och skutta på dörr’n för en halvkväden fras, 

är tillgjort, min vän! eller ock ser det ut, 

som skulle du ej töras höra till slut — 

nog tro de ändå,

att du är en dotter av Eva. 

Min flicka! var god; men dig stålsätt ibland 

mot älskarens suckar och eder! 

Besvara ej genast hans tryckande hand, 

och bönhör ej strax, då han beder! 

Vad du ger till skänks, det värderar han minst, 

och bortkastar ofta en lättfången vinst. 

Nej! låt honom komma och låt honom gå; 

han kommer nog åter på slutet ändå, 

och kommer han ej,

så låtsa ej om, att han saknas!

J O Wallin:

Till C B Rutström

 

(Till C B Rutström med översättningarna från Roms Skalder) 

Så kär i vänners krets, som sökt i vittras gille, 

med Hallers läkarkonst, Ovidii konst i vers, 

och Franklins borgardygd och Rousseaus ljusa snille, 

och lärdom mer än Scaligers, 

försmå ej denna gärd av den dig likna ville 

i allt, men skall bli nöjd om han 

dig likna får som redbar man. 

Ett ögonblick’ Pegasen skyggar 

för Aristarkus-Rutström bort; 

nen han sig hämtar innan kort, 

ty Vännen-Rutström honom tryggar.

J O Wallin:

Lilla Hedda och hennes kanarie-fågel

Jag spelar och jag dansar, 

jag sjunger och jag ler, 

och min Petit jag ansar 

och önskar intet mer. 

Han är min vän, han skall så bli, 

och ingen flärd oeh jalusi 

förvilla 

min lilla, 

min lillaste Petit. 

Du lilla unge! minns du, 

du rymde från din vän? 

Jag grät och ropte: "finns du, 

Petit, så kom igen!" 

Och bäst du for kring rymden nyss, 

du vände om, du kom och lyss.

Ja, ungen 

var tvungen: 

han ville ha en kyss. 

Jag reder till så gärna 

min lilla kammare, 

dit endast kvällens stjärna 

får genom fönstret se. 

Där jag, Petit och fru Petite, 

ej hålla fejd om mitt och ditt; 

men spela 

och dela 

vårt nöje avundsfritt. 

Jag undrar nog hur länge 

jag leva får så säll! 

Man säger: fast vi stänge 

vår dörr så väl var kväll, 

så finns en vingad pilt med makt 

att ta Petit — och ta dess Vakt. 

Horribelt! 

Terribelt! 

Men så har mamma sagt.

J O Wallin:

Maries hjärtkamrar

Mitt hjärta är en lantlig hydda, 

som har tre, fyra kamrar blott, 

ej prålande, men likväl prydda, 

och där är alltid varmt och gott. 

Parisiskt yppiga gardiner 

få ej fördunkla hyddan min, 

där solen hela dagen skiner, 

och vem som helst kan titta in. 

En kammare har mamma ensam, 

en annan bor min tant uti, 

den tredje är för fler gemensam, 

och, mina vänner! där bor ni. 

Men, kära flickor! nog förstår ni 

jag även har ett kabinett, 

och vem bor där? Jo, gissa får ni! 

Ni gissar ändå inte rätt. 

Jo, vet ni där, där sitter fången 

en liten alltför rolig gäst. 

Men, flickor! tyst — ty annars mången 

vill kanske komma i arrest. 

Han heter eljest Astrild, skalken! 

Och är väl inte känd av er? 

Men, kära barn! er häpnad svalken, 

så - ska ni snart få veta mer. 

Ja, Astrild heter han, den luven! 

Och hans historia lyder så — 

jag kan väl tro hur ni er gruven 

för vad ni här ska höra på; 

jag kan väl tro hur ni bevaken 

för spejaren var enda stig — 

ack! det gör inte stort till saken; 

han narrar er så väl som mig! 

Men hör nu på, i vilka grader 

den skälmska gossen mig besvek! 

I böljan höll han serenader 

och var så gråtögd och så blek. 

Jämt återför hans ömma luta 

de suckar vindarne förströ; 

jämt hotar han att aldrig sluta, 

och slutar jämt med hot — att dö. 

Nog, må ni tro, jag stängde vägen 

och syntes ömsom döv och stött; 

men ack! han var så öm, så trägen, 

och tänk om stackarn hade dött! 

En gång — jag vet ej av vad sprittning — 

mitt hjärta kom liksom på glänt; 

men flux! tog han det i besittning, 

förrän jag visste vad som hänt. 

Men nu — ej grät han mer, ej vek han 

för något hot och något krus: 

"I gummor, maken åt er!" skrek han, 

"I flickor, jag rår om mitt hus!" 

Långt värre än kung Carl i Bender, 

han larmade och tog ej fred; 

och jag skrev opp i min kalender 

det enda jordskalv hyddan led. 

Jag tror att flickorna fått rymma, 

och gummorna bo tämligt trångt, 

om jag ej väpnat av den grymma, 

förrän han komma fick för långt. 

Jag narra’n in i kabinettet 

och pang! sköt regeln utanför. 

Nu, kära flickor! vet ni sättet, 

hur man despoten ödmjuk gör. 

Men när hans yrsla var förgången, 

och frid med grannarna som förr, 

jag tyckte synd om stackars fången 

och öppnade hans fängseldörr: 

"Var fri igen!" — "Nej!" hörs han svara, 

med ömt begär och fint behag: 

"Marie! här är mig gott att vara, 

jag sitter där jag sitter jag." 

Där sitter han, der går han ledig, 

där jollrar han i menlös frid; 

han får väl lov att vara sedig, 

då tant och mamma bo bredvid. 

Han är ej mera yr och yster, 

men glad och ljuv, den lilla gud; 

kanske för mycket för en syster. 

Kanske för litet för en brud!

J O Wallin:

Statt upp, o Sion, och lovsjung

Statt upp, o Sion, och lovsjung 

din Frälsare, Profet och Kung!

Du hans stjärna skådar, 

stäm upp i helig fröjd din röst! 

Glädjerik hon bådar, 

att kommen är, till världens tröst, 

Herren, som benådar 

alla trogna bröst. 

Hur skön och klar för oss hon går! 

Vi följa hennes ljusa spår, 

följa med de visa, 

att dig med fromma läppars ljud, 

Herre Jesus, prisa 

och ödmjukt lyda dina bud. 

Värdes nåd bevisa, 

du all kärleks Gud. 

I nåd, o Herre, tag emot 

vad vi ock lägga för din fot. 

Våra gåvor blive 

ej myrra, guld och rökelse. 

Vi vårt hjärta give 

åt dig, vår Gud och Frälsare. 

Själv däri du live 

tro och helgelse. 

Ditt ord, o Jesus, bliva må 

den stjärna i vars sken vi gå. 

Låt din helga lära 

ledsaga oss i all vår tid, 

ljus och kraft beskära 

åt oss i livets sorg och strid 

och i döden bära 

till vårt hjärta frid. 

Lys, helga stjärna, mild och ren! 

Kring jorden sprid Guds klarhets sken. 

Alla knän må böjas 

vid Jesu nådefulla röst, 

alla böner höjas 

i Jesu namn, med hopp och tröst, 

och hans kärlek röjas 

uti alla bröst.

J O Wallin:

Jesu himmelsfärd

Till härlighetens land igen 

jag ser dig, Jesu, fara; 

men jag på jorden måste än 

en gäst och främling vara. 

Långt från mitt hem jag vandrar här, 

mitt sällskap sorg och möda är. 

Långt från min Faders hus jag går, 

ack, Herre, huru länge? 

Men dit mitt öga icke når, 

min ömma bön sig tränge. 

Min suck, osäglig, innerlig 

skall dela skyn och hinna dig. 

En skymt jag då i trone ser 

utav det goda landet, 

där du från mig ej skiljes mer, 

när, löst ur syndabandet, 

bland helgonen jag, fri och glad, 

får bo i levande Guds stad. 

Där uppe är det ingen natt 

och ingen gråt och smärta, 

där uppe är min högsta skatt: 

där vare ock mitt hjärta! 

I himlen hos min Frälsare, 

där vare min umgängelse! 

Och som du for, du komma skall, 

o Jesus, hit tillbaka. 

Jag akta vill uppå mitt kall, 

jag bedja vill och vaka. 

Jag vet ej stund, jag vet ej dag, 

men dagligt dig förbidar jag. 

Och salig är den tjänaren, 

som du så finner göra, 

när sist du komma skall igen: 

du honom lovat föra till 

ära och odödlighet 

uti din Faders härlighet.

J O Wallin:

Ditt lidande har nått sitt slut

Ditt lidande har nått sitt slut; 

o Jesu! du har kämpat ut, 

för oss den svåra striden. 

Ej förr, än frid åt oss du vann, 

du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde! nu. 

Du förr ej fristad haft, där du 

ditt huvud luta kunnat. 

Det tjäll, du ej bland mänskor fann, 

dig hårda klippan unnat. 

Du stilla grav! du sälla bo! 

Min Jesus helgat har din ro. 

När dödens afton skymmer, 

som han, jag somna skall förnöjd, 

från möda och bekymmer. 

Du tunga sömn! du långa natt! 

Min Jesus målet för dig satt. 

När livets morgon flammar, 

som han, jag träda skall med fröjd, 

utur min vilokammar.

J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Du som härlig ställde

Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växla om, ej sluta sig,
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar icke dig.

Åren utan vila 

med tidens böljor rinna, 

och mänskans dar försvinna 

som skum och bubblor däribland. 

Livets stunder ila; 

vi måste alla följa 

med tidens strida bölja 

till evighetens strand.

Konung i det höga,
du släkten bortgå låter,
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd, som vi åkalla,
är varje morgon ny.

År och vänner flykta,
men du densamme bliver,
du än åt barnen giver
den vård som du åt fädren gav:
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klaga
vid sina vänners grav.

Gud, vi vandra trygga,
när redligen vi vandra
i kärlek för varandra
och hörsamhet för dina bud.
Gud, på dig vi bygga
vårt hopp i alla öden:
i livet och i döden
du vårdar oss, o Gud.

Lovad vare Herren!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
han alltid allt allen förmår.
Lovad vare Herren!
Hans lag, hans nådelära,
hans härlighet och ära
i evighet består.

J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: För tidens korta kval

För tidens korta kval och fröjd
jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dig, o Gud, jag skådar opp,
till dig på tankens vingar
jag mig uppsvingar
och, full av saligt hopp,
dig känslans offer bringar.

För mig din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mig ditt namn du skrivit.
En värld, av dig beredd och prydd,
för mig med tusen munnar,
Gud, dig förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.

Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid, vid jorden fäst,
min själ för himlen övas,
uppfostras, prövas:
du känner medlen bäst,
som för mitt väl behövas.

Jag har nu till min ledning fått
ett samvete, som säger
vad inför dig är rätt och gott,
vad evigt värde äger.
I helig lydnad för dess bud
jag söka vill mitt bästa
och from befästa
mitt hopp till dig, o Gud,
med kärlek till min nästa.

Så går jag stilla och förnöjd
mot obekanta dagar
och tror, att du i sorg och fröjd
till målet mig ledsagar.
När jag min vallfart lyktat har,
min själ i dina händer
jag glad uppsänder.
Din Andes fläkt hon var,
till dig hon återvänder.

J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Jerusalem, häv upp din röst

Jerusalem, häv upp din röst,
och, dotter Sion, fatta tröst!
Din konung kommer, och hans hand
skall råda över alla land.

En sanningens och nådens tolk,
till världens konungar och folk
han kommer; frid hans hälsning är,
och kärleken hans spira bär.

Ett salighetens sändebud,
till jordens barn från jordens Gud
han kommer; hoppet föregår,
och glädjen följer i hans spår.

All världen stämme upp med fröjd:
pris vare Gud i himmelshöjd.
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och till freds!


J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Var är den vän som överallt jag söker

Var är den vän, som överallt jag söker?
När dagen gryr,min längtan blott sig öker;
när dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet’ och mig slöte
intill hans sköte!

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

O ljusets, fridens, salighetens källa,
när skall för mig din rena våg uppvälla?
Vem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.

Var tröst, min ande, hoppas, bed, försaka!
Dig vännen vinkar: du skall se och smaka,
hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,
som sig förbarmar.

Snart till den strand, där böljor sig ej häva,
lik arkens trötta duva skall du sväva;
till herdens famn lik rädda lammet ila
och där få vila.

J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vid en värdig själaherdes begravning

Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

Kring nejden spörjes gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.

Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord; '
med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.

Vi vilja efterfölja dig
till ljusets land på dygdens stig
och lära våra barn den tro,
som dig och oss har givit ro.

Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt;
men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt skall vara mer.

J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Jag vet på vem jag tror

Jag vet på vem jag tror, när mina synders minne
med ångerns bittra kval betungar själ och sinne:
botfärdig nalkas jag min Gud i Jesu namn
och öppnad ser för mig en Faders hulda famn.

Jag vet på vem jag tror, när modfälld och förlägen
jag saknar egen kraft att gå den goda vägen:
med redlig bättringshåg min bön till Jesus går,
och helighetens kraft jag av hans Ande får.

Jag vet på vem jag tror, när världens lust och lycka
mig vilja söva in och i fördärvet rycka:
jag Jesu varning hör och vandrar i hans spår
och så med heligt mod i frestelsen består.

Jag vet på vem jag tror, när livets glädje rymmer
och hjärtat brista vill bland oro och bekymmer:
jag minns vad Jesus led; min själ ock måste så
igenom svåra prov in i Guds rike gå.

Jag vet på vem jag tror, när dödens timme nalkas
och dagens heta kval i aftonskuggan svalkas:
min Jesus i sin död har döden bragt på fall.
Han lever, och min själ med honom leva skall.

Jag vet, på vem jag tror: men honom rätt jag prisar,
när jag mitt hjärtas tro med verk och gärning visar,
ej ropar Herre blott men Herrens vilja gör:
blott så i Kristi tro jag lever och jag dör.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Bönhör mig, Gud

Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden,
som, sviktande i striden, till dig beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder.

Betungad jag det kors ifrån mig kastat,
det du mig gav att bära och att vörda;
dock sjunker jag: ack, hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.

Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
jag usle, ack, hur plötsligt vid dess möte
jag glömde mig lik Simson, glömde Herran, 
och slumrande jag sjönk i syndens sköte.

Jag ropet hört: »Vak upp, du blir förgången!»
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Varkunna dig, o Jesu, räck mig handen!

Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa;
slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mig det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.

Det är ditt blod, som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter;
det är din nåd, som ljus och tröst mig delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

Jag tror: o Gud, min otro värdes hjälpa!
Jag bättras vill: ack, styrk min matta vilja!
Låt köttets makt ej mer i synd mig stjälpa,
ej världens lust mig från din kärlek skilja.

Rannsaka mig, förnim, hur jag det menar;
mig uppehåll, att jag ej modet fäller
men vandrar from förbi de stötestenar
och de försåt, dem frestarn för mig ställer.

Då vet jag visst, att när med blygd och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mig tager.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Din klara sol

Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud!
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god,
för alla som för mig.
O, må jag så i tålamod
och kärlek likna dig.

O, må jag så med flit och dygd
och måtta i begär
än kunna glädjas i ditt skygd,
var dag du mig beskär.

Då skall jag, trygg i råd och dåd,
till dig, o Fader, fly,
och än besinna, att din nåd
är varje morgon ny.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: I mänskors barn, som alla ägen

I mänskors barn, som alla ägen
er vård av samme Faders hand,
vi kiven I ändå på vägen
till ett och samma fadersland?
I haven ej de bud i minne,
som Herren gav oss, evigt god;
I haven icke Kristi sinne,
och fåfängt flöt för er hans blod.

Hur fridsamt deras dagar välva,
som rätt förstå vad han befallt:
att älska andra som sig själva
och älska Herren över allt;
som ont med ont ej vedergälla
men övervinna ont med gott
och hämnden glömma eller ställa
uti den Högstes händer blott.

Den Helige du fåfängt prisar
med böners mängd och sångers ljud,
om ej din mänskokärlek visar
din sanna kärlek till din Gud.
För honom fåfängt du begråter
din brist vid nådens altarfot,
om du en broder ej förlåter
vad han har brutit dig emot.

Ty var din trätobror benägen
till vänskap medan än är tid!
Gör väl, då än du är på vägen,
så hinner du ditt mål med frid!
Gör väl ej blott åt den som löner,
åt den som prisar dig igen:
i samma hjärta, samma böner
hav rum för ovän och för vän!

Och föd den arma, kläd den nakna,
låt upp för nödens barn din dörr!
Du skall ej själv din nödtorft sakna
av Herrens händer mer än förr.
Då skall ock sist i Faderns rike
dig möta detta glada ljud:
det goda du bevist din like,
det har du ock bevist din Gud.

O du som gav ditt liv för fåren,
om nåd och kraft vi bedja dig
att framgent följa dig i spåren
på kärlekens och fridens stig.
Låt mer och mer en skingrad skara
förenas i din sannings ljus,
att det må vara, evigt vara
en herde och ett fårahus!
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vaka, själ, och bed

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran,
där du minst förmodar faran:
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

Uti lustans spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar.
sig till ljusets ängel skapar.
tills dig snärd han får
uti lustans spår.

Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm
under världens larm.

Vaka, bed, min själ,
bliv ej köttets träl
och låt världen dig ej köpa;
vad dess barn så efterlöpa
är ett flyktigt väl,
Vaka, bed, min själ!

Glädjen flyr sin kos:
nöjet är en ros,
som med fagert sken dig dårar,
men dig, när hon brytes, sårar,
vissnande därhos.
Glädjen flyr sin kos.

Lyckans falskhet känn!
Bäst hon smilar än,
ditt uriebrev hon skriver;
Joabs kyssar dig hon giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn!

Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål;
dryck, som törsten icke släcker,
resekost, som icke räcker
fram till resans mål.
Vad är ärans prål?

Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens resenärer.
Men det hopp, som hjärtat närer,
skall ej gå i kvav
uti tidens hav.

Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josue hand.
Sök det goda land!

Arvet ej förspill,
som dig hörer till,
endast du vill bedja, vaka,
världen och dig själv försaka,
Jesus följa vill.
Arvet ej förspill!

Vaka, bed och strid
än en liten tid!
Snart ditt Kanaan skall hinnas,
kronan räckas, palmen vinnas
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vid en biskops inställande i ämbetet

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar,
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam!

Skriv det konungsliga budet
tidigt i de ungas bröst;
låt av nåden utgå ljudet
till de ångerfullas tröst;
vilsefördas ledsven var,
svagas tillflykt och försvar
och de armas vän och far!

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum;
låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum;
bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid!

Sök din ära i Guds ära,
i hans starkhets makt var stark;
gå att som apostel lära,
styra såsom patriark;
upphöj korsets livsbaner,
att dess inskrift världen ser:
Gud i Kristus segern ger!

Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord;
dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord;
give han, vars kors du bar,
dig en krona evigt klar,
när din kamp du kämpat har!
 
J O Wallin: