lördag 23 maj 2020

Rosen

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
och blint är mitt öga för sångarens tår.

Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
då sänker min törnvakt båd sabel och lans;
på solstrålen rider han in i min borg,
och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.

I ensliga valvet av bok och av lind
han kysser skön jungfrun på glödande kind.
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin
vid brudkvällsmusiken från surrande bin.

Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
och fagrare lockar min fägring igen.

Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andra så friast som störst,
oändligt hon stillar det ändligas törst.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag jag blott lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
och nektarchampagnens astraliska saft,
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet,
där de vita sängar står,
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god,
bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar,
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen,
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

söndag 17 maj 2020

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Den stora, vita skaran där
















Den stora, vita skaran där, 
lik tusen fjäll som snöskrud bär, 
med skog omkring
och palmers ring,
säg, vilka dessa är?
Det är en skara kämpar som
ur sorg och vedermöda kom,
som ren och god
i Lammets blod
nått himlens helgedom.
Där håller de sin kyrkogång
och jublar evigheten lång
i höga kor
där Gud själv bor
bland alla änglars sång.

Här fick de utstå stort förakt,
men se dem nu i himmelsk prakt
vid tronen få
som präster stå
med kunglig glans och makt!
Nog är det sant att nöd och grav
här nere många tårar gav,
men Gud nu dem
i himlens hem
så ömt har torkat av.
Hos Gud, där livet är som bäst,
nu firas evig skördefest,
och Lammet själv
vid livets älv
är både värd och gäst.

Vi jublar nu med er som kom
till livets mål allt eftersom,
som trogna stått
och lön nu fått,
ja, tusen gånger om!
Du slitna skara är nu förd
till salighet så oerhörd,
vad du fick så
med suck och gråt
fått gro till evig skörd.
Så höj din röst, slå palmbladstakt,
med himmelsk kraft låt det bli sagt:
Vår Gud, du ska
för evigt ha
all ära och all makt!


H A Brorson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Briggen San Antonio

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.
I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

torsdag 14 maj 2020

Över skogen, över sjön

















Över skogen, över sjön
du din slöja sänker,
milda skymning, och till bön
du denna stund oss skänker.
Allt är stilla, ej ett ljud
genom rymden svävar,
jorden lik en lycklig brud,
ack, blott av längtan bävar.
Dock, vad kval, o hjärta,
i en stund som denna,
ack, är all fröjd, som mänskor känna,
blott en salig smärta?


A F Lindblad:
Adolf Fredrik Lindblad Målning av Carl Peter Mazer 1835

onsdag 13 maj 2020

Gengångaren

En Legend, nyare än den nyaste.

I en väldig friförsamling,
i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.
Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.
När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
husrum åt de Phosphorister.
Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.

Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.
Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.
Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.
Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.
Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.
Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).
Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen
bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?
Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?
Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.
Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.
Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.

Vitalis (E Sjöberg):

Det fria äktenskapet

"Pappa! känns du vid mig? Och vid mig? och vid mig?"
Så kycklingar en mängd till tuppen vände sig.
"Bort med er", svarte han. "Er mor må ha mödan
att krafsa för er och skaffa er födan,
och för höken varna er." -
"Till sådan omsorg stiga vi ej ner,
vi tuppar", gol han åt en annan,
som kom med eldröd kam i pannan.
"Man prisar duvors hulda tro;
men vad är denna platta ro
hos samma par i samma bo
emot det fria liv vi föra?"

Det fick en sparv, det fick en skata höra
och tänkte: månn’ det icke kan
också för oss gå an?

 F M Franzén:

måndag 11 maj 2020

Guds Son har gjort mej fri

Guds Son har gjort mej fri
från Satans tyranni,
från synd som vann,
från lagens bann,
från dödens skräck och helvetsbrand.
Min Goel tog på sej
den dom som låg på mej,
sej undergav
Guds viljas krav
till pina, död och grav.
Jag där Guds kärlek ser och tror,
den är så obegripligt stor,
så god
emot
en ond från topp till rot,
som ingenting var till behag,
förutom den förbjudna smak,
och som han fann
med håg och hand
i satans hårda band.

Jag ger mej Gud i våld,
och de i ormens sold
ska klart förstå
att jag vill gå
i friheten Gud lät mej få!
Det glädje ger och tröst
att följa Jesu röst,
att gå förbi
försåten fri,
mot himlens harmoni!
Den värld som här far efter vind
får aldrig mera ta mej blind
med sej,
o nej,
till gropen går jag ej!
Jag vet mej alltför dyrköpt för
att tro att synden lyckliggör,
jag fnyser åt
dess fröjd och ståt
- till himlen går min stråt.

Mitt hjärta i mej ler
när jag min grav beser.
Ej blomsteräng,
ej furstlig peng
kan bädda mej så ljuvlig säng.
Min död är färjeman
till livets fasta land,
Gud Sebaot
har där sitt slott,
och där är evigt gott!
Om vinden här går hårt emot
och späker mej från hår till fot
- all kur
känns sur
för människans natur
- den gör dock tränat, raskt och lätt
vart sinne som vill kämpa rätt,
ja, korset än
ger friheten
som är från himmelen!

H A Brorson:

lördag 9 maj 2020

Glädje, du är gudaflamman

Glädje, du är gudaflamman,
himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Nu spricker det knoppar ur svarta träd

Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.

Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.

Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.

H Löwenhjelm:

fredag 8 maj 2020

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Maria, Maria

Maria, Maria, vart fara dina dunkla år?
Din blick är bräddad som en skål
med mörkt och ljuvligt vin.
Inunder vita hullet
ditt röda blod i böljor går,
det susar skyggt i unga bröst
som sång av violin.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som tända ljus!
Maria, Maria, träd ut i sol och sus!

De fara, de fara de drömska årens fjärilsflock.
De falla tyst som vita blad
från apelgårdens träd.
I långa år och tunga
ska blekas pannans bruna lock
och alla drömmar hamras ut
på längtans svarta städ.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som släckta ljus!
Maria, Maria, i svala aftons sus.


D Andersson:
Dan Andersson, 1917.

lördag 2 maj 2020

Upp genom luften

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

P D A Atterbom:
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg

Till arbetarne!

Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i Syd och i Nord!
Hören I ej huru mäktigt de skalla
ut över världen, befrielsens ord?
Ur den förnedrande
träldomens grift,
upp till en hedrande
ädel bedrift!
Oket, med påskriften: “bed och försaka!“,
länge oss nedtryckt i mörker och nöd;
//: människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser, som skilja fattig och rik:
hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess gåvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande
guldkalvens stod
kämpen med glödande
känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana,
stridsropet genom nationerna går:
//: Fylken Er under vår enighets fana,
fällen ej modet, och segern är vår! ://

H Menander:
Henrik-menander.jpg

Andra maj

Vetenskapen stillastående
pga illamående.

fredag 1 maj 2020

Första maj, första maj

Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Majsång










(1812)

Se, över dal och klyfta
den unga majsol ler.
Sin ishjälm bergen lyfta
från ärrig panna ner.
Men ännu sover jorden
och böljan fängslad står.
Ack! våren här i Norden
har drivor i sitt hår.

Likmycket! snart han träder
ur vaggan fullväxt opp,
med sina västanväder,
med sina blommors knopp.
Snart står han högt på fjällen
med Nordens vakna sol,
där morgonen och kvällen
satt möte sen i fjol.

Men ack, vad rop jag hörer!
Se, krigets båge spänns
och åter dundrarn körer
sin vagn omkring vår gräns.
Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Med norrstjärnan i pannan
den ädla Svea står,
och frågar om varannan
sitt mod och sina sår.
För stolt att frukta skaran,
för vis att reta den,
hon vinkar tryggt åt faran:
välkommen, gamle vän!

Och redan fyllas fälten
av hennes kämpars tropp,
och redan riva Bälten
med dån sin brygga opp.
Ur högen fädren kalla
med dov forntidaröst,
och fjällen hålla alla
sin sköld för Nordens bröst.

Från Lidskjalv Oden vakar,
sin tron han upprätthöll,
fast Loke jorden skakar,
fast ock hans Balder föll.
Bredvid hans sida flammar
den starke Asator
och lyfter vred sin hammar,
i vilken döden bor.

Vid Urdas vita vatten
står tyst den höga Skuld.
En runa, mörk som natten,
hon skär i sköldens guld.
Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden,
men skriv ej träldom blott!

O, förr än bojans nesa
skall trycka denna jord,
förrn tyranniet skall resa
sin tron i väldig Nord,
förr drabbe Tor med flamman
sitt folk, som skall förgås,
och fjällen störte samman,
ett kummel över oss!

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång!
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land,
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Drick märg i benen, broder!
Drick mod uti din själ!
En skål för hjältars moder!
En skål för Sveas väl!
Om Rota vill dig skicka
till fädren, lycklig du!
I Valhall får du dricka
densamma skål ännu.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.