Aeroplanet

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

i morgonrymd med orgelstarka toner!

Stig glimmande i fågelvida ringar,

mitt flygskepp, under glada explosioner!

Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,

ett fältrop för jag och en sång att sjunga,

det är en sång till mänskoandens ära,

vars ord jag över blodig värld vill slunga.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

från jorden, att jag klarare må se den,

följ med, du sol, som mördarnatt betvingar

och siar sabbatsdag, på segelleden!

Nu spela vindarna i spända stagen,

nu blixtra roder, ratt och karborator

och solen virvlar i propellerslagen

och djupt i djupet sjunka stadens gator.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

konungsligt i den silverklara eter,

tills glimmande i fågelvisa ringar

I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,

mitt land, mitt stora land, i morgontimman,

och glorielikt på dina sjöar vilar

den alabastervita, lätta dimman.

I djupet under mina vingar skrider

du skönt förbi med slätter, berg och ängar

och aeroplanet som en stråke glider

på dina sommarfloders blåa strängar.

Som mastodonter med granitbergsbogar

och strida fällar, glimmande av daggen,

tungt vila dina tiomilaskogar 

med klara tjärnar lysande i raggen.

Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer

vid vida vikar och små åars krökar

och festligt vaja i det ljusa väder

som långa vimplar dina skorstensrökar.

Som snabba skyttlar genom vattenväven

och akterstrimma som en tråd av siden

gå dina båtar fram med skum om stäven

och dräktiga som kor av gods och smiden.

Se, tåg gå brådskande som trägna myror

med strån till dina spridda samhällsstackar,

kraftledningar stå strängade som lyror

på dina höjders ödmjukt böjda nackar.

Igenom motorns brakande orkester,

mitt land, din brusande koral jag fångar;

det är en hymn om hårda arbetsfester

som väller fram i manligt starka gångar!

Hör borren klinga nordast ifrån fjällen

och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,

men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen

ifrån den vreda dynamitpatronen.

Hör bruset av de piskande turbiner

i Luleälvens rasande kaskader

och gälla timmerklingors klang, som viner

från Bottenkustens vita stapelrader.

Hör bergslagsverkens tegelmurar runga

av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller

och hundra hyttors elektroder sjunga

sin segersång mot smältande metaller.

Men glättigt spela tusen sinom tusen

maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,

och sorlet surrar ifrån varuhusen

och hamnupplagens vittberesta balar.

Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel

från gallerklädda bankfasader höra,

och telegrafers hårda knack och rassel,

när tusenmila bud de ilsnabbt föra.

Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!

För första gången jag din själ förnimmer.

Du är ej mer i dunkla drömmar fången.

Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.

För högt jag far att mänskor varsebliva,

som sitta suckande i blåsippsnejder,

jag ser allena Verken, vilka skriva

vårt namn i världens bok, så full av fejder.

Jag anar hinder, modigt övervunna,

och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,

jag ser det stora vi gemensamt kunna

om blott det stora vi gemensamt vilja. -

Se, högre, högre, stiger du mot solen,

min starka örn, och horisonten växer,

jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -

nej, hela klotet slungar ljusreflexer!

I en vision jag hela jorden skådar

i solbeglänsta eterhavet vandra,

och järnhårt binda spindelfina trådar

de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden

mig bära mjukt framåt, och under färden

med jättestil mitt flygskepp skriver i den:

Allenast arbete kan frälsa världen.

H Blomberg: